kyljohan

Funderade häromdan på hur fyllon, alltså inte engångsfyllon, utan tvättäkta alkisar, A-lagare, ser på sitt supande. Har de fest? Är det liksom: "Öh Börje, ska du med ner till bänken idag igen, vi ska ha lite fest där?" eller "Berra hade tydligen party idag, det var jag och han som skulle ses över en pava explorer hemma hos honom i Rotebro".  Det var ju lite så som Jimmy Nordin, kulstötaren ni kanske minns, rättfärdigade sitt supande under Göteborgs-EM i friidrott häromåret, typ " Nej det var bara en vanlig fest", som tydligen gick ut på att själv supa sig själv fullständigt kartong och sen ragla ut på trottoaren utanför hotellet. Nej, när man börjar kalla de mest tragiska tillställningar för fester är det dags att helt ställa undan flaskan, det är ju helt klart.

Har varit på Formexmässan hela veckan och sålt saker. Det har varit riktigt kul och gått jättebra. Men man kan inte undgå att häpna över hur otroligt enkelt funtade vi människor är. Vi har, i vårt sortiment, en typisk traditionell bords-plinga, sån som man förgäves kan plinga sig fördärvad på i vissa affärer om man vill få någon expidit att slita sig från sin ständigt pågående fikarast. Vi har dom i alla fall stående på ett bord längst fram. Och dagen i ändå, verkligen non stop, är det nån framme och plingar på den där plingan för att sen brista ut i ett förtjust kvillrande skratt. Varför är det så kul? Jag fattar inte. Eftersom det är rejält många som gör exakt likadant utgår jag från att alla inte kan vara lite efterblivna utan att det är helt normalt för vuxna normala människor att tycka att det är fantastiskt roande att plinga på en liten bjällra och att den faktiskt låter "pling". Det är så långt vi människor har kommit i vår jakt på sofistikerad humor.

Det är verkligen en sliten klyscha att man inte börjar leva fullt ut förrän man varit nära att dö och börjat uppskatta livet, inte ta varje dag för givet. Inte desto mindre är det underligt när man själv hamnar i ögonblick där livets utkanter görs tydliga för en, där allt blir märkligt klart, kontrasterna skarpare. Jag har under sommaren sett min mormor få en stroke och tappat förmågan att tala. Jag har även nu i dagarna varit med om att en annan, lite mer avlägsen, släkting krockat på cykel med en motorcykel och skadat sig så svårt att hon avled. Sen följer jag en blogg från en av Elins klasskompisar från gymnasiet som kände sig lite hängig och åkte in till en vårdcentral för att ta lite prover, bara för att få reda på att han hade leukemi och bli inlagd för akut cellguftsbehandling. En annan släkting i den ingifta släkten, bara lite drygt 40 år gammal, opererades under sommaren andra gången för en hjärntumör som inte vill ge med sig.

Allt detta ställs för mig just nu i en knivskarp kontrast till det lilla livet som växer så självklart och med fullständig kompromisslöshet i Elins mage. Livets och dödens krafter i varsin kant av livet. Det känns ibland som om man slumrar sig genom livet, fram tills man hamnar i något av dessa livsdefinierande ögonblick. För då vaknar man till. Det är skrämmande att förstå, verkligen fullt ut begripa, att livet inte är självklart utan kan ta slut lika snabbt som en cykel kan vingla till. Men framförallt är det verkligen ofantligt mäktigt att känna styrkan av livets kraft. "Mäktigt är det späda livet mer än järn, fram ur jordens hjärta drivet utan värn." säjer Karin Boye. Aldrrig har jag förstått hennes rader tydligare än nu.

Jag och Stefan Triumf spelade Beach idag i årets andra turnering på hemmaplan. Vi var det mest missmatchade paret vad gäller ranking. Han har spelat mycket och bra och jag har spelat lite och dåligt i år. Det är en nervös situation att spela med någon med mycket bättre ranking än en själv, man vill inte ställa till det. Men jag höll nerverna i schack någorlunda och är ganska nöjd med mitt och lagets spel. Vi tog oss till semi där vi spelade ok, men fick slita för hårt för våra poäng mot slutsegrarna, veteranerna Jens Franzon/Mattias Rudin. Vi spelade bara bra, vi hade behövt spela riktigt bra för att vinna den. men jag ger vår insats klart godkänt. Tack Stefan för turneringen. Nästa år tar vi hem den!

Efter att ha hört mera sansade bedömare med mer distans till den direkta matchsituationen börjar man ju nu även själv ifrågasätta just brottningsdomarna. Men så blir det när medierna haussar upp varenda liten grej som går emot svenskarna till en domarskandal - man känner inte igen en riktig skandal när man ser den längre.

Jag kan inte bedöma om Ara Abrahamian blev bortdömd, men vad jag kan bedöma är att det måste vara idiotiskt att ha regler i en sport så att en rejält sportallmänintresserad person som jag själv inte har en aning om vad som gäller och det är tveksamt till och med för de mest inbitna experter vem som vinner.

Runt omkring på nätet florerar det alltid massa rykten om att olika pokersiter är riggade hit och dit och att det således förekommer fusk mot spelare. Oklart är hur pokersiterna skulle tjäna på ett sådant fusk eftersom de inte tar pengar från förlorande spelare utan bara tar en procent från bordet i varje giv, men det hindrar inte folk från att tro att det är så i alla fall. Jag avfärdar kategoriskt de som tror det som knäppskallar som lika gärna skulle kunna sitta med en foliehjälm för att försöka zooma in kosmos och avslöja den stora världskonspirationen. Det är trots allt en chans på ungefär 50 att ett speciellt kort kommer, och ofta räcker det ju med att det är ett ess som kommer och inte spader ess och då är det ju ungefär 4 chanser på 50.

Men - när man åker på en sån bad beat som jag hade i den här handen, då tär det så man börjar fundera. Som ni ser är risken att jag ska förlora den här handen ungefär 1 på 500. Jag har tryckt in alla mina pengar och fått syn av de båda andra optimisterna, så det är inget mer att göra. Men vad händer? De enda två essen som är kvar i leken kommer på rivern för högre kåk och delad pott för de andra..... Kan faktiskt bokstavligt talat inte bli värre bad beat än så.

Hahaha, nu var det visst en domare till som välte en stol i svenska dressyrritten. Annu ett självklart guld som snoddes från Sverige av de illasinnade domarna. Men ärligt, skärp er nu.

I brist på svenska guld hittills ägnar sig de svenska idrottarna, ivrigt påhejade av svenska medier åt vår absolut starkaste nationalgren: gnäll på domare och funktionärer. Aftonbladet ägnar sig åt omröstningar kring om Ara Abrahamian blev borttdömd eller inte.... Tillåt mig hånflina... Hur i glödheta ska vi kunna ha en uppfattning om det? Och hur kunde det helt plötsligt växa sjögräs i just den svenska roddbanan och bara i Åsa Svenssons heat? Nej, lär er att ta en förlust med värdighet. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att även om man, mot förmodan, blir bortdömd så kan man skälla ganska bra på domaren i stridens hetta, men sen är det dags att gå ut i omklädningsrummet och skrika ut sin ilska mot livet, universum och allting och den genomblinde och mentalt utmanade domaren och ta en kall dusch. Sen går man ut och säjer grattis. Nej hittills är det bara Guld till Sverige i gnäll och det är inte ett man vill vinna.

Finns dock lysande undantag, som Emma Johansson som i värja fick en kvart att vila sig efter sin åttondelsfinal, vilket de svenska journalisterna omedelbart ville ha till att den internationella konspirationen bland alla domare i samtliga idrotter mot Sverige hade varit framme igen. Men Emma bara skrattade lite, ryckte på axlarna och konstaterade att "Nej, det är så det är vettu. Nästa gång är det jag som har tur med lottningen". Underbart med en sant vuxen människa (även om hon bara är 19 år) bland alla småungar.

Börjar bli mer och mer kul att höra kommentatorer och experter famla efter nya sätt att beskriva Michael Phelps framfart i OS-bassängerna. Jag förstår dilemmat de har. De vill försöka förklara för oss, den obildade pöbeln, vilken overklig prestation Phelps gör. Men om jag hade fått ge dom lite coaching innan OS drog igång hade jag nog sagt åt dom nånting i stil med "ok grabbar och tjejer, gör så här nu: Förklara innan tävlingarna drar igång vilken enorm prestation det är att ta ett enda OS-Guld eller ett enda världsrekord och hur svårt det är att leverera när alla förväntar sig det (lex Håkan Dahlby). Utgå sen ifrån att Phelps trots detta kommer att klara minst detta eller sannolikt mer. Han tog 6 stycken i Aten, så det är ingen vågad gissning. Försök sedan under OS att STEGRA er exaltering över hur bra han är i takt med att OS löper på. Börja inte med att lågstadietjejfalsettskrika efter första loppet, även om han vinner det och slår världsrekord. Ni kommer att få problem sen. Ni kommer att känna er lite småfåniga när ni letar nya, värre adjektiv för att beskriva hur ni känner."

Nåja, heja alla imponerade, men i grunden mycket duktiga kommentatorer och heja Phelps!

När Neil Young spelade var jag alldeles för star struck och inne i konserten för att orka med att ta några bilder. Lite mindre inne i det var jag när Nick Cave spelade så det får bli en bild av honom så länge. Jag tror Elin tog några bilder på gamle herr Young, så det kanske dyker upp nån sån så småningom.

Just nu är det högtid för alla som med ett stolt, pillemariskt leende och något dimmigt i blicken kallar sig någonting i stil med "sportanalfabeter" eller "sportidioter". Jag förundras varje gång över med vilken stolthet många bekänner sig till denna skara. Jag tror bara det är inom sport och matematik och i viss mån politik och data som det finns så enormt mycket status i att erkänna att man brister i kunskaper. Man hör ju sällan någon med rak rygg och stolt blick fnissa fram att man har så otroligt svårt att t. ex. stava rätt. "Hö hö hö, jag är helt dum i huvet när det gäller musik. Vem är Elvis sa du?" Men vad gäller sport försöker man  övertrumfa varandra i att inte ha hört talas om Stefan Holm eller ha en blekaste aning om vem Carolina Klüft är.

För mig är detta en märklig företeelse. Jag har också mina områden där kunskaperna brister betänkligt, men jag har inget behov av att kokettera med min okunskap. Men vad gäller sport är det legio att vara stolt övar att inte ha den mest basala allmänbildning. Skumt.

Så har man då än en gång varit och sett Neil Young. Mäktigt när ens enormt högt ställda förväntningar överträffas. Mannen som har gjort sig känd för att stundtals vara en riktig tvärvigg och som en gång blev stämd av sin frustrerade skivbolagschef för att medvetet gått in för att göra okommersiell musik, var på sitt allra, allra bästa humör. Och när Neil Young är på sitt bästa humör så blåser han alla andra av banan. Han blir själva essensen i rockmusik, så äkta, så genuint så tungt, så hårt, så musikaliskt, så kompromisslöst och så overkligt bra.

Jag har lyssnat på honom massvis på skiva och hört honom en gång tidigare live. Det som på skiva är mycket bra går live, med rätt band och på rätt dag bara att beskriva som Stort. En sån kväll och en sån konsert känns det som om man kommer mycket nära själva anledningen till varför musik är viktigt.

Hamnade i ett etiskt dilemma i pokern häromdan som man hamnar i med jämna mellanrum. Handen gick hela vägen till visning. Jag hade spelat ett drag till färg som jag oftast gör med starka satsningar på varje gata. På rivern träffade jag färgen. Tyvärr parade sig samtidigt bordet. För den inte så pokervane kan jag berätta att detta är ett typiskt riskscenario där man riskerar att förlora mycket pengar. Man har själv fått färg, men eftersom man satsat hårt hela vägan och blivit synad finns det en inte alls obetydlig risk att någon har slowspelat en triss hela vägen och på sista kortet fått en kåk. Jag satsade i alla fall 3/4 pott och spelaren framför mig gick all in för ca 40 kronor till. Jag gillade inte alls min hand längre, men det kostade bara 1/5 pott att syna och jag bedömde att chansen att han hade gjort likadant med en lägre färg eller en triss var större än 20% så jag synade. Han visade mig kåken med pocket-A på hand. Inget konstigt med det, båda hade spelat handen helt ok.

Men här kommer äntligen det intressanta: MIn hand slängdes utan visning. Han frågade mig : "2 par?" och jag svarade sanningsenligt  "färg" . Han ifrågasatte då detta starkt eftersom jag bettat så starkt genom hela handen. Och då kommer det etiska dilemmat. Helt uppenbart hade mitt sätt att dölja mitt färgdrag funkat perfekt. Om jag hade fått färg utan att han hade fått kåken hade han synat min bet och jag hade vunnit en stor pott istället. Att jag talar sanningsenligt om vad jag hade för hand innebär att han får information om hur jag spelar mina drag som jag inte måste ge honom. Men om jag istället säjer att jag hade två par.... bluffar jag då egentligen? Eller ljuger jag helt enkelt? Att mitt i en hand säja något vilseledande om sin hand är helt ok för mig, det gör jag själv och förutsätter att andra gör. Men när handen är färdigspelad? Man kan ju fortfarande se det som att man är mitt inne i ett parti och vilseledande info hjälper en att optimera vinsterna i det partiet. Ändå känns det kymigt att ljuga "utanför spelet". Ett bra alternativ kan ju vara att  helt enkelt hålla käften förstås.....

Vad man än börjar skriva om kommer man ju verka vara besatt av det ämnet. Typ "nu har jag äntligen startat en blogg så att jag kan skriva om maskrosor som är mitt absolut största intresse". Vad man väljer att skriva om först definierar en ju på något sätt. Man kan ju få ångest för sånt, ungefär som när man ska välja nickname på nån site. Kallar man sig för "PokerJohan" får man ju en viss stämpel, kallar man sig för "Kyljohan" en annan.

Och jag har ju en viss förmåga att bli hyggligt besatt av allting, så nu vet jag inte vilket jag vill framstå som mest besatt av just nu. Jag kommer säkert att skriva en hel del om att bli pappa, att bli husägare, träning, mat, poker, musik, litteratur, företagande och en massa annat som jag är intresserad av. Men var ska jag börja? Asch. Nu bara börjar jag...

Man har ju funderat ibland på om det är kul att skriva blogg. Antagligen roligare att skriva än att läsa kanske. Livsentusiast som man är måste man ju undersöka om det är något som gör livet ännu mer värt att leva. Får utvärdera om ett tag.