kyljohan

99.99% av tiden är Stina det gulligaste jag vet. Hon är glad, charmig, nöjd, entusiastisk och nyfiken. Men sen finns det den sista 0.01 procenten. Det är när hon förvandlas till något från en skräckfilm...

Så var det häromdan. Jag hade hand om Stina själv, jag tror att Elin var ute på lite egentid för en gångs skull. Jag hittade på allt möjligt för att underhålla Stina och hon var sitt vanliga underbara jag. Jag bar runt henne i bärselen, dansade, sjöng med henne, tittade på hennes favoritsaker, hoppade i hoppgungan med henne (eller hon hoppade, jag stod bredvid) o.s.v. Sen som en del i raden av aktiviteter tänkte jag prova en sak jag med viss skrattframgång provat med andra bebisar. Jag la henne på mitt huvud och kittlade henne lite på magen med håret. Det var då hon helt plötsligt blev en demon.

Utan någon som helst förvarning greppade hon med ett rejält tag med varje hand tag i båda mina öron.Hon greppade hårt. Sen började hon dra det hårdaste hon kunde samtidigt som hon försökte bita mig i håret. "Det hårdaste hon kan" är faktiskt förvånansvärt hårt, så det gjorde ganska ont i öronen. "Aj!" sa jag. "AH" sa Stina. "Aj aj!" sa jag. "AH" sa Stina. Och så kunde vi ju inte hålla på, för mina öron började hetta ordentligt. Så jag började själv dra i Stina med enda resultat att det gjorde ändå ondare i öronen. Nu funderar ni kanske varför jag inte bände upp händerna på henne, men jag höll henne ju samtidigt med båda händerna så jag kunde ju inte släppa henne för att bända upp dom för då hade ju Stina ramlat ner. Alternativt blivit hängande i mina öron under min haka.

Jag drog alltså hårdare, det gjorde ännu ondare, jag drog ännu hårdare och då släppte hon. Och slet istället tag i håret strax framför öronen. Vid det här laget började tårarna rinna, för det var inget dåligt grepp hon fick i håret heller. Hon verkade bli hemskt uppspelt av mina allt högre tillrop och var antagligen övertygad om att vi lekte en kul lek. Medans jag kände det som om jag kämpade för att inte bli skalperad. Jag måste ha sett ut som nånting ur en alienfilm där en vetenskapsman av något slag attackeras av sitt forskningsobjekt som försöker komma åt vetenskapsmannens hjärna. Så dansade vi runt ett tag, jag och mitt bebismonster.

Till slut släppte förstås Stina och jag kunde medtagen lugna ner mig och se över mina skador. De var tack och lov begränsade till sveda och värk utan blodvite.Och Stina återgick till sitt vanliga gosiga jag om, möjligt på ännu lite godare humör än innan tack vare den skojiga leken. Själv tänker jag mig noga för innan jag lägger det lilla odjuret på huvudet igen.

Eller åtminstone gör jag det inte utan hjälm. 

Häromdagen hade Svt en numera berömd sketch i melodifestivalen som kommit att benämnas tingeling. Den drev på ett hyggligt roligt sätt med våra fördomar om ryska stereotyper. Ryska ambassaden visade efter detta ett klart prov på att de demokratiska principerna inte är så djupt rotade i det ryska tänkandet som man ibland kan invaggas att tro (vilket egentligen inte borde komma som en överraskning för någon efter t.ex. mordet på Anna Politkovskaja m.m.) genom ett frontalangrepp på svenska televisionen och i princip på Sverige överhuvudtaget. Producenten för Melodifestivalen fick då kalla fötter och skickade en blomma till ambassaden med någon slags ursäkt. Men efter detta hände det riktigt intressanta. Då var det SVT:s tur att få kalla fötter eftersom de fick kritik för att ta intryck av kritik från antidemokratiska element och för att ha bett om ursäkt. För detta bad de om ursäkt. De bad alltså om ursäkt för att de bett om ursäkt. Hänger ni med? Var inte ledsna annars, för detta är mer än vanligt tillkrånglat.

Detta fick mig att tänka på Zeb Macahan. Fortfarande vid snart 35 års ålder har han gjort såpass stort intryck på mig att han får räknas som en av mina idoler.Hans valspråk är "Never Quit. Never lie. Never Apologise". Man kan ju vid första anblicken tycka att det är hårt att aldrig be om förlåtelse. Men när man ser hur lättvindigt politiker och andra ber om förlåtelse, gör en pudel, i alla oändlighet så börjar man förstå vad Zeb menar. Det handlar mer om att stå för vad man gör. Tänka efter först så att man inte behöver be om förlåtelse. Nästa gång jag ser en företagsledare be om ursäkt för att de försökte sno åt sig en riktigt fet kaka pengar då kommer jag att skriva ett mail till denne där jag förklarar för dom om Zeb.


Några andra Zebfavoriter bara:
Apropå att ta ansvar och stå för vad man gör - jag kommer inte riktigt ihåg hela sammanhanget, men en av systrarna Macahan är i någon slags rejäl knipa, jag tror hon hålls som gisslan eller motsvarande. Zeb tar då ett beslut om att de ska lämna henne där för att utföra någon handling som ska komma att rädda henne. Luke är av en helt annan åsikt och anser att Zebs beslut är helt felaktigt. Han är mycket upprörd. Följande lilla ordväxling utspelar sig:
Luke: If she dies, uncle Zeb, I will kill you.
Zeb: If she dies, Luke, you won´t have to.

En annan gång har Zeb blivit attackerad av två banditer som är ute efter att döda honom. Han dödar naturligtvis båda banditerna ganska lätt. en begraver han dom och rider in till närmsta stad för att rapportera det inträffade till  sheriffen där. Sheriffen ifrågasätter att allt gått till som Zeb säjer och undrar om det inte låg något mer bakom. Zeb svarar, på sitt sedvanligt kärva sätt:
- I killed one with my pistol and the other one with my Bowie knife. Nothing fancy about that.

En annan gång rider Zeb under absolut tystnad tillsammans med en trapper-kompis. De har ridit timtals och inte sagt ett ljud till varandra. Plötsligt bryts tystnaden av kompisen:
Trappern: Do you have the same feeling I do? (att de förföljs visar det sig senare)
Zeb: I reckon I´ve had it for about fifteen minutes.

Vore coolt om man vore lika hård och principfast som Zeb ibland. Men han måste lukta apa under det där skinnstället.

Det är härligt att konstatera att man fått ett barn med humor. Stina tycker att många saker i livet är riktigt roliga. Låt vara att man, som träig vuxen, ibland har lite svårt att se vad som är kul med just det momentet hon belåtet fnissar åt.

Ett exempel är när man sopar. Sopar golvet alltså. Med en kvast. Då ligger Stina oftast på rygg och tittar intresserat på. Sen börjar hon efter ett tag le belåtet. Hon verkar mycket nöjd med situationen. Sen tar det ytterligare ett tag innan hon lite belåtet skrattar till. Det låter ungefär "hä hä". Sen ligger hon och ler ett tag igen och så kommer det ett nytt. "hä häää" och sådär håller det på. Av nån anledning tycker hon alltså att det är mycket lustigt när vi sopar.

Igår började hon också, när vi hade badat henne och hjälpts åt att torka henne, gapskratta helt plötsligt när Elin rengjorde henne med en tops i örat. Hon har tidigare visat klara tendenser till att tycka det är skönt när man rengör öronen, vilket jag tror många kan relatera till, men att det skulle vara så hysteriskt roligt också, det var nånting nytt. Lite svårt var det att veta om det helt enkelt kittlade eller om det roliga bestod i att mamma samtidigt tittade upp och ner på henne, någonting som kan ha framkallat en slags Humle-och-Dumle.effekt.

Den sista saken hon tycker är ohejdat kul är när någon av hennes föräldrar är riktigt ordentligt trött och gäspar högljutt. Det är nog hennes favorit. Hon kvillrar förtjust vid de trötta gäspljuden. Hon tycker det är så till den grad roande att jag misstänker att hon på pin kiv ser till att vakna innan klockan fem på morgonen bara för att framkalla nämnda läten. Om hon inte blir underhållen på önskat sätt tar hon själv ansvar för sin situation. 

Så det är bra på det viset, hon har både humor och kan redan ta egna initiativ som tyder på att hon kommer att bli en självständig ung dam en vacker dag. En vacker dag som säkert inte så avlägsen som man tror.

Igår när jag såg den här, säkert jättesnälla,  damen på antikrundan (ja, jag vet, jag är en glad pensionär) så kunde jag inte låta bli att  spontant utbrista. "Nej men man kan inte bara HA en massa HÅR!"

Jag dömde under några år av mtt liv volleyboll i seriespel. Det blev alltid ganska många matcher per år, upp emot tjugo stycken brukade jag skipa rätt i. Jag var, utan att skryta, hyggligt bra på det. Anledningen till att jag var relativt uppskattad som domare var att jag dels kunde reglerna mycket bra, dels att jag själv spelade volleyboll på hyfsat hög nivå och därmed hade en bra förståelse för vad man som spelare uppskattar hos en domare och, det kanske viktigaste, att jag hade som ambition att synas minsta möjliga. Den värsta egenskapen en domare kan ha, förutom att vara totalt okunnig om sin sport, är, enligt mig, att vilja vara i händelsernas centrum. Det har hänt alldeles för många gånger att domare tar tuffa beslut för att de har en önskan om att göra ett avtryck i matchen. I volleyboll är det sällan ett jätteproblem eftersom ett eller två felaktiga domslut visserligen är irriterande, men mycket sällan helt avgör en match. Dä ar det värre i ishockey och framförallt fotboll där en enda feldömd straffsituation kan vara skillnaden på var poängen hamnar.

Igår dömde domaren Patrik Sjöberg (nej, en annan Patrik Sjöberg även om det i just den här matchen hade blivit lika lite fel med den kokainsnortande, brasiliensoftande höjdhopparen som domare) matchen mellan Frölunda och Luleå. Han gjorde under en enda sekvens sig skyldig till de två värsta brotten en domare kan göra. Han ville vara i händelsernas centrum och han kunde inte reglerna. Han tog först ett, med lekmannaögon, tveksamt beslut och visade ut en Luleåspelare, Jaroslav Obsut, på ovanligt stränga 2+2 minuters utvisning och här kändes det absolut som att han ville vara lite i centrum. Men det var ändå bara ett tveksamt domslut och kan mycket väl ha varit rätt, vad vet jag. Men sen gjorde Frölunda under denna utvisning 3 mål. 3 st. Jag, som har tittat en hel del på hockey, men ingalunda är någon regelexpert tänkte direkt att "hur fasen kunde de göra tre mål, nollas inte utvisningen när de gör ett?" Jag hade visserligen fel, tydligen kan man göra två mål när det är en 2+2minutare, under förutsättning att man gör det första inom de första två minuterna. Men att jag hade fel spelade ju mindre roll, jag satt hemma och agerade soffpotatis. Det värsta var att domaren också hade fel, fast åt andra hållet. Efter det andra målet skulle båda utvisningarna ha nollats. Det hade alltså kunnat bli max 2 mål. 

Domaren kunde altså inte reglerna. Det får förstås inte hända. Det här är elitserien, det är dessutom slutspel som ska ha med de bästa domarna. Samtidigt måste jag själv känna med honom. Han hängs nu ut som en komplett idiot. Visst, han hade fel, visst, han borde verkligen inte haft fel, han gjorde inte sitt jobb tillräckligt bra den där kvällen. Men vem har inte gjotr misstag på sitt jobb som varken får eller ska kunna hända? Jag har själv dragit iväg pallar med ett ordervärde på en bra bit över 100.000 kronor till komplett fel spanska adress. Jag har köpt utrustningar för miljonbelopp som inte alls funkade som det var tänkt. Jag har tagit ett antal idiotiska beslut som har fått mig att stundtals fundera om allt står rätt till under pannbenet. Men jag har aldrig varit med om att TV har filmat och gottat sig i repriser över mina dumheter,  jag har aldrig blivit kritiserad på bästa plats i aftonbladet för det jag har skämts mest för.

Tur att man inte satsade på en karriär som domare.

 

Linnea hette hon. Flickan, spädbarnet, som dog på Astrid Lindgrens barnsjukhus . Hon och hennes öde har nu blivit till en debatt kring hur svensk sjukvård kan fungera, om läkares rätt/plikt att besluta om smärtstillande även om det kan leda till att livet förkortas i slutskedet och om dödshjälp. Själv försöker jag intellektualisera och problematisera debatten för att få fram en åsikt och en riktlinje för hur just det här egentligen förhåller sig. Jag brukar kunna distansera mig från verkligheten och ta en mer kylig ståndpunkt.

Men när det gäller barn som farit så här illa har jag numera förlorat den förmågan. När jag håller Stina i mina armar och luktar på hennes huvud kan jag känna en bråkdel av den smärta som föräldrarna måste ha känt när deras flicka först hjärnskadades mycket allvarligt och sedan avled. Och denna bråkdel är tillräcklig för att jag inte längre kan ta nån distans till problemet. Jag känner bara en väldig sorg för Linnea och samtidigt en stor tacksamhet för att allt är bra med min egen dotter.

Så mina åsikter finns inte längre som de brukade. Jag vet inte om det var rätt eller fel av läkaren, om åklagaren är snett ute eller på rätt spår eller någonting överhuvudtaget om vad det säjer om vår tid och vår sjukvård. Jag vet bara att nästa gång jag är i en kyrka tänder jag ett ljus för henne.

Hon som hette Linnea.

När jag startade den här bloggen hade jag föreställt mig att det skulle bli en hel del bokrecensioner. Litteratur är ju ett av mina absolut största intresse. Men just nu, sen Stina kom och jag inte längre kan ligga kvar på helgmorgnarna för att avnjuta en god bok, har det inte blivit så mycket läst. Men det känns ju fel att inte ha med några bokrecensioner eller boktips i bloggen. Därför plockar jag här fram lite gammal skåpmat som jag skrivit tidigare. Det är en recension av boken Adam och Eva av en av mina favoriter Arto Paasiliinna. Håll till godo:

Adam och Eva. Det får man kalla en boktitel som förpliktigar. Det är naturligtvis omöjligt att kalla en bok så utan att på ett eller annat sätt förhålla sig till första mosebok. Och Paasilinnas berättelse står också i mångt och mycket i analogi med bibelns skapelseberättelse. Aatami (Adam) Rymättylä skapar, på sex dagar och vilar den sjunde, en revolutionerande ultralätt ackumulator som kort sagt kommer att förändra världen till en bättre plats att leva på. Inte minst Aatami själv inträder tack vare sin upptäckt i ett personligt paradis, pengarnas paradis. Han blir helt enkelt snuskigt rik. Med sig in i paradiset tar han advokaten Eva Kontupohja, utan vars ekonomiska hjälp i det tidiga utvecklingsstadiet ackumulatorn aldrig hade kommit till stånd. Också Djävulen lurar som sig bör i bakgrunden. Han uppträder som den sicilianske yrkesmördaren Luigi, som representerar hela den oljeproducerande världen. De vill med alla medel förhindra att Aatamis uppfinning når världsmarknaden.

Så långt skapelseberättelsen. I Paasilinnas händer har berättelsen dock, som alla hans mycket populära böcker, blivit en mustig skröna. Som vanligt karakteriseras hans stil av en svåröverträffad formulerings- och berättarglädje och en god portion svart humor. Det som gör Paasilinnas humor speciell och som får mig att ibland skratta högt när jag läser hans böcker, vilket inte hör till vanligheterna, är kanske framförallt kontrasten mellan de otroligt dråpliga händelserna och det pragmatiska och effektivt återhållsamma språket. Kanske vågar man påstå att Paasilinnas berättarstil känns typiskt finsk, även om det naturligtvis är farligt med såna generaliseringar.

I de första två tredjedelarna av boken är jag, som vanligt när det gäller Paasilinnas böcker, helt fängslad och uppslukad. De kemiska och tekniska utsvävningarna, som jag tycker verkar lite som om författaren har läst på om kemi och inte vill ha gjort det i onödan, bidrar inte nämnvärt till att förta upplevelsen. Sidospåren där han svävar ut i små anekdoter om dråpliga episoder tycker jag bara är trevliga och i viss mån hör de till skrönans genre. Men i den sista tredjedelen tycker jag att berättelsen stannar av lite. Det känns som om det går lite på tomgång när Paasilinna frossar i den revolution som det lätta och effektiva batteriet innebär för allt möjligt och hur härligt det är för huvudpersonerna att vara rika.

Dock, som den pålitlige författare han är återskapar Paasilinna mitt delvis förlorade förtroende för boken i slutet. Det är både vackert och oväntat. Kanske kan man också säga att i och med slutet fullbordas analogin med skapelseberättelsen och de trådar, som man hade börjat undra om författaren hade tappat, tas upp. Tack vare att Paasilinnas skrönor nästan alltid har en form av mytiska undertoner lämnar man boken med en skön känsla av att både ha fått sig en stunds förstklassig underhållning och samtidigt gjort någonting viktigt.

Ok, Way out Wests första släpp var en redig besvikelse för mig personligen, med Band of horses som enda höjdpunkt, visserligen bredvid några fina svenska namn som Timo Räisänen, men det förväntar man sig ju. Det är de utländska storheterna man vill åt. Nej, då var Where the Action is klart intressantare för mig. Men nu släppte de precis Antony and the Johnsons till Way out west. Bra revansch. Dessutom ska de spela tillsammans med Göteborgssymfonikerna. Det borde bli magiskt. Jag har sett dom i Dalhalla en gång och det kvalar lätt in på topp fem av de bästa konserter jag sett. Som den observante läsaren uppmärksammar efterlyste jag faktiskt Antony och Johnsönerna redan till WTAI nedan.

Mannen(?) med världens vackraste vibrato släppte en ny skiva nu i vinter. Med ett extremt pretentiöst anslag, som han ändå på något mirakulöst sätt kommer undan med utan att bli ett dugg patetisk, var temat den här gången miljöförstöring och global uppvärmning. Det var ju ett klart avbrott från de tidigare skivorna som i princip helt handlat om sexuell och könslig förvirring. Det var en bra skiva, om än inte lika hit-rik som de andra två.  Och med tre starka skivor i bagaget, en extrem ambitonsnivå, en unik röst och ett av världens mest intressanta och samtidigt estetiskt tilltalande sound borde det bli utöver det vanliga. Grattis alla som kommer dit.

Jaha. Nu har det blivit en klappjakt på Kungahuset och det faktum att de äskat pengar till det förestående bröllopet. Känns som det finns en hel del förvirring kring detta tycker jag. Visst, man kan definitivt ha åsikter om kungahuset. Jag tycker själv att arvsrätt är grymt föråldrat och en egentligen helt odemokratisk princip. Men samtidigt är det ju en idag helt tandlös statschef som finns på Drottningholm och i rent PR-syfte tror jag faktiskt att Kungafamiljen gör mer nytta för Sverige än det kostar att ha dom där. Så även om jag i princip är emot Monarki så är jag ingen glödande republikan.

Men så till frågan om finansieringen av bröllopet. Man kan läsa gott om indignerade inlägg nu i bloggar och kommentarer till artiklar och både här och där i stil med att "De kan gott betala själva, det fick vi göra" och dylikt. Det är två stycken feltänk om man frågar mig. Även om ett bröllop på ett personligt plan är en lika stor händelse för oss "undersåtar" som för Vickan och Danne, är det faktiskt en statsangelägenhet med ett bröllop i kungafamiljen, när vi nu envisas med att ha en sådan.  Tänk på det mediala intresset, säkerhetskraven och allt annat runt omkring. Sen ifrågasätter jag själva formuleringen "betala själva". Vart tror folk att kungafamiljens apanage kommer ifrån? Det är ju hela tiden fråga om skattepengar. Hela idéen med ett kungahus bygger ju på att vi är villiga att betala för det. Sen kan inte jag bedöma eller ha en åsikt om det är tänkt att apanagets storlek ska täcka in även bröllop i familjen och att kungen har varit så slösaktig med pengarna när han köpt sig nya bilar, feströkt lite för många John Silver och gett en för hög veckopeng för att Madeleine ska ha råd med att hälla en extra jumboflaska Rosa Champagne på sina polare på Stureplan. Men att de skulle "betala själva" känns i vilket fall som helst som en förskönande omskrivning när det är vi som står för fiolerna från början.

Det är som att nån har börjat skämta aprilo med mig i festivalsverige. Sen vi blev gravida har ju antalet bokningar i min smak ökat exponentiellt. Way out west i somras var ju episkt och nu laddar Where the action is, en festival som jag tidigare upplevde som en liten intressant uppstickare även de på med Neil Young, Nick Cave (med Bad seeds den här gången. Shit. Tänk om de kör People ain´t no good), + Duffy och Seasick Steve. Det är ju faktiskt som ett aprilskämt. Lägg till Tom Waits, Antony and the Johnsons och Tom Petty också så vet jag helt säkert att det måste vara nån som driver med mig.

Hade vi inte haft Stina nu hade jag redan köpt biljetter. Men jag tänker inte bli en av de där föräldrarna som släpar med barnen precis överallt, mest för att visa att de minsann fortfarande är lika coola som förut. Stina kommer nog att lära sig uppskatta bra musik så småningom, men det ska inte behöva bli med ett par "kids"-hörskelskydd  från Peltor dygnet runt en sommar. Sen antar jag att hon kommer att börja lyssna på enbart opera-pop-crossover bara för att göra revolt mot mig. Så då blir det väl jag som får sitta med peltor-skydd istället.

Nu har vi släppt lös hantverkar-horden i vårt nyinköpta hus. Det är ganska mycket grejer som ska göras, så det är en hel del att ta ställning till här och där. Och visst, jag förstår ju att vi måste ta en stor del av besluten själva, inget snack om det. Vore inte så kul om någon annan valde tapeter och färger och sånt.  Så långt är allt grönt.

Det som blir lustigt är ju när de vill ha nån form av åsikt från en om var de ska, t.ex. dra rören. Jag vill inte se en hantverkare stå och klia sig i huvet och fråga mig vad jag tycker om var saker och ting ska finnas. Ser jag ut som en rörmokare? Har jag keps och byxor som hänger så att man stoppa in en femkrona därbak? (Mina nya jeans har iofs en sådan low-cut att jag dåliga dagar har känt ett visst vinddrag där det borde vara tätt, kan det vara det som lurar dom?) Nej, jag förväntar mig att det finns ett rätt sätt att göra det på och att de som fackmän känner till det sättet. Vissa saker är förstås smaksaker, andra är mer tekniska lösningar och där får de helt enkelt göra det som krävs för att det ska bli bäst.

Jag förstår bättre för  varje dag att  Elin och hennes kollegor, som jobbar med utbildning inom kommunikation, har en fantastisk affärsidé och att det finns så otroligt mycket att göra där. När man betalar stora pengar till hantverkare , som jag inte för en sekund betvivlar tillhör de bästa inom sitt skrå i Örebro, då vill man ju under hela processen känna sig trygg med att de vet vad de gör. En läkare har oftast vett att, när hon ser nåt hon aldrig sett förut, hålla masken och gå in i ett rum bredvid för att slå i sin stora läkarbok. Hon utbrister inte "men fy fan, vad är det här för konstig lösning, det ser ju inte klokt ut" även om hon kanske tänker det. Men den spärren verkar inte finnas hos hantverkare.

Jag tror att det har att göra med att de vill förbereda en för en hemsk räkning. Det kan inte vara något annat. De resonerar ungefär: "om jag hela tiden pustar och stönar och förklarar att det är i princip hopplöst att fixa saker blir han inte så chockad sen när räkningen kommer". Ok, jag förstår psykologin bakom ett sånt resonemang. Men jag skulle känna mig bra mycket mer bekväm med att betala en dyr räkning om jag hela tiden kände mig säker på att det blir en mycket bra lösning i grunden.

Nåja, man måste vräka ur sig lite. Men man får samtidigt vara grymt imponerad av hur de får saker gjort. Snabbt, effektivt, inte mycket funderande där inte. Jag tror slutresultatet kommer att bli väldigt bra till slut.

Man måste verkligen älska Vasaloppet. Vilken overklig prestation det är. Man blir varje år helt tårögd av att se hur de kämpar för att skaka av sig/ hänga på varandra. Och det verkar faktiskt som om man måste upp på de här distanserna numera i masstart för att det inte ska sluta med att Petter Northug spurtar ner de andra på upploppet.

I år blev den grymma prestationen som det innebar när Daniel Thynell ryckte för tredje och avgörande gången extra rörande eftersom Stina, precis när Thynell tryckte på för Daniel Westling och fosterland, passade på att göra sin första vändning från rygg till mage. Det var en mycket förvånad tjej som, ackompanjerad av mammas och pappas hejarop först för Daniel Thynell och sen mer och mer för Stina, till slut fattade hur man skulle göra för att komma runt den sista biten. Den spontana applåden som utbröt fick henne först förundrad och sen glad och, som det verkade, till och med riktigt stolt.

Som sagt, Vasaloppssöndagen får mig alltid lite gråtmild eftersom det på något sätt fortfande representerar allt det man en gång kom att älska med sport. Och just i år var det så omgärdat av fina prestationer att tårarna rann till i ögonen mer än nånsin.