Hjärnsläpp

Alltid underhållande när de mentala förmågorna för en liten stund sviker en annars intelligent person så att personen framstår som lite korkad. Det hände häromsistens i "På spåret" Det var Lena Sundström, som tävlade ihop med maken Bo, känd från Bo Kaspers orkester.

Makarna fick frågan vad det kallas när det aldrig hinner bli ljust under ett dygn, motsatsen således till midnattssol. De hade diskuterat sig fram till det rätta svaret, Polarnatt, innan ljudet slogs på och det var dags att leverera. Jag vet inte om de endast kommunicerat skriftligen med varandra eller hur det kunde bli en så surrealistisk situation när det var dags att verbalisera sitt svar. Lena grep i alla fall ordet och sa med säker min "POlarnatt", alltså med betoningen på första stavelsen som om hon menade "kompisnatt". Jag vet inte riktigt vad en sån polarnatt skulle kunna bestå i, möjligen kan man tänka sig att det är typ vad som tar vid under de sena timmarna i slutfasen av en möhippa/svensexa.

Maken Bo, tittade först med ett snabbt litet fniss på sin fru, för att a) kontrollera om hon skämtade, b) ge henne chansen att medelst ett litet utblås av luft och ett leende ge henne chansen att inse sitt misstag om det nu var ett sådant. När han snabbt, på den i att avläsa signaler från sin bättre hälft vältränade makens sätt, insåg att hon hade fått ett hjärnsläpp försökte han öppna ännu ett fönster hon kunde smita ut relativt obemärkt genom, genom att lite snyggt skjuta in "Ja, poLARnatt alltså.", lite som att "jag har själv fattat att hon inte skämtar, men på detta sätt ger jag henne chansen att inse sitt misstag och låtsas som om hon skämtade". Lena uppfattade fortfarande inte alls situationen korrekt, utan valde att inte bara stänga fönstret maken öppnat åt henne, utan dessutom ge honom en lite lätt klatsch på fingrarna genom att  rätta honom: "Ja, som ni säjer i Norrland ja."

Därmed var hela episoden slut och det passerade nog ganska obemärkt för de flesta. Men är man lite vaken i fredagssoffan bland chipspåsar och skämskuddar  kan det ibland glimta till i ett stycke ofrivillig vardagskomik i rutan. 


Finansgenans

Idag var jag och Stina på stan. Vi var och lånade böcker på biblioteket, fikade och var på apoteket. När man har Stina med sig ensam och är lite lagom genomtänkt, som jag, så är det lätt gjort att det blir ett visst packåsnesyndrom. Jag har en väska med blöjor, servetter, frukt, skedar, leksaker, fan och hans moster med mig varje gång jag är ute med Stina. Dessutom kånkar jag gärna på henne på ena armen och några plastpåsar med allsköns inhandlade produkter på armar och i andra handen. Så ser det alltså ut när jag, ständigt svettig och oftast nerspilld, med vild blick kryssar mig fram genom Örebros gator.

När vi kom in på apoteket var det inget undantag. Jag pressade mig in, lite stressad av att Stina på armen började tynga,  och rafsade åt mig det jag skulle. Kassörskan (eller heter det receptarien?) tittade milt överseende på mig och erbjöd sig att packa ner det inhandlade i en påse åt mig eftersom jag, med hennes ord, såg "lite fullastad" ut. Jag flämtade fram något tacksamt och fumlade fram en näve pengar från en överfull ficka. När jag skulle lägga ner plånboken i fickan igen klingade det välbekanta ljudet av några småmynt mot golvet i mina varma öron.

Jag lyckades med en övermänsklig ansträngning titta ner genom all packning och såg att det var två enkronor som trillat. Snabbt tog jag beslutet att helt enkelt låta dom bli dricks åt nån lokalvårdare, istället för att försöka mig på konststycket att böja mig ner och pilla upp dom. Men jag hann inte mer än tänka så förrän en dam bredvid mig böjde sig ner för att ta upp dom. Jag tänkte att det var ju hemskt vänligt och sa högt att" Ja, alla får visst hjälpa mig idag, tack så mycket" och sträckte med ett förväntansfullt leende fram en hand, som jag lyckats frigöra, med handflatan upp i en tydlig "ge-mig"-gest. Damen tittade lite förvånat på mig och utbrast: "Ja, fast det var nog mina pengar..."

Jag vet inte vad hon trodde om mig. Trodde hon att jag, med en häpnadsväckande fräck rövare, försökte tillskansa mig hennes 2 SEK? Trodde hon att jag var en tiggare med elaborativa metoder? Fattig? Galen? Jag vet inte. Å ena sidan var det kanske tur att det inte var mer pengar, för då borde hon inte tro att jag försökte lura henne, å andra sidan, om hon ändå tror att så är fallet, så tror hon ju dels att jag är overkligt fräck och dels sensationellt snål.

Nåja, det var ju inte mer att göra än att, med en genansens rodnad, som matchade min redan av värme rödflammiga hy, packa sig ut i bilen och åka iväg, med den fromma förhoppningen att episoden inte fastnat på nån övervakningskamera för  att säljas om några år under titeln "50 år med Krämaren - de pinsammaste personerna"

Astrid Lindgren

Nu tänker jag slå in kanske världens mest öppna dörr. Jag gör det med ett erkännande: Jag tycker om Astrid Lindgren. (Ungefär som att som svensk säja:"Jag beundrar IKEA") Orden ”tycker om” har nog aldrig känts mer otillräckliga. Allt hon gjort, allt hon sagt, allt hon stod för och, förstås, allt hon skrivit har en särskild gräddfil rätt in i mitt hjärta. Hon berör på ett sätt som jag antar att man bara kan göra om man vunnit ens själ redan som barn. Det mest fantastiska med detta är väl att man antagligen delar de känslorna med en massiv majoritet av svenskarna. Det är mäktigt. Jag kan knappt tänka på en enda text av henne utan att bli gråtmild. Det har gått så långt att till och med skådespelare som gestaltat hennes figurer för alltid har en speciell plats i mitt hjärta. Säjer bara Allan Edwall. 


Astrid Lindgren sa en gång, apropå att hon skrivit så många ganska hemska och mörka berättelser, ungefär ”Man ska inte skrämma ett barn. Men de har samma behov som vuxna av att beröras och uppröras av konst”. Jag tror det är en mycket viktig nyckel till hennes författarskap. Jag kom att tänka på de orden när jag och Stina lyssnade på en skiva med några av Astrids sånger och när en låt från Rasmus på luffen spelades. Den börjar med att Rasmus, den föräldralöse barnhemspojken med de erfarenheter det innebär, sjunger: ”Hur du vänder dig och hur du svänger dig så laga att du har en trogen vän”. Rasmus erfarenhet är stor, men pojken som spelar Rasmus får förstås anstränga sig för att få fram det allvar som raden förmedlar. Men när Paradis-Oskar, kongenialt gestaltad av just, den i verkligheten förstås betydligt mer livserfarne, Allan Edwall svarar med samma ord, gör han det mot en klangbotten som gör att hela ögonblicket blir till just stor konst. (Oskar står i en annan episod för ett av det Lindgrenska författarskapets absoluta höjdpunkter när han har snott ett par ägg åt den utsvultne Rasmus från en bondgård bredvid och tillrättavisas av Rasmus med orden ”Men Oskar! Man ska inte stjäla. Det sa du ju själv!”. Oskar svarar: ”Sa jag det? Vad klok jag är! Men jag kan ju inte låta små barn svälta bara för att jag är så klok.”) 


Det finns så många saker man kan nämna från Astrids produktion som får mig att bli tårögd vid blotta tanken, som Doktorn på Mariannelund i Emil-böckerna som i ett brev till Emils mamma, efter att Emil har kämpat sig genom snöstormen dit, med drängen Alfred på hästsläden och därmed räddat livet på honom, skriver de ord som Emils mamma kanske inte fått höra för ofta: ”Ni har en son ni kan vara stolt över”. Eller hela sången ”Fattig bonddräng” som för mig beskriver hela essensen i vad religion borde vara. Eller hennes ord om uppfostran "Ge bara barnen kärlek, kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sig själv".  Men man behöver inte nämna så många exempel. I princip alla svenskar har sina egna ”heliga” guldkorn i sin Lindgrenska skattkista. Det är inte många människor jag vet som har gjort så mycket för att jorden ska bli en trevligare plats att leva på. 


Och i den eviga frågan om hon skulle ha fått nobelpriset kan man väl bara konstatera att Nobelpriset hade behövt Astrid Lindgren oändligt mycket mer än vad Astrid Lindgren behövde Nobelpriset.


Ett land av tonåringar

Jag kommer inte ihåg vem som sa det, men det var i alla fall väldigt träffande om svenskarnas förhållande till myndigheter - vi beter oss i förhållande till dem som tonåringar till sina föräldrar. Myndigheterna ska, likt tonåringens föräldrar, lämna en totalt i fred - tills nånting går snett. Då ska de vara där, ovillkorligen och kravlöst. Personen som sa det talade om hur det var i samband med Tsunamin, där det till slut var mer eller mindre konsensus att hela flodvågen egentligen var Lars Danielssons fel. Men jag tycker det stämmer även på hur vi beter oss nu när det snöar.

Folk ger sig ut i bilen närsomhelst, hursomhelst i den värsta snöstormen på en mansålder och sen blir de sittande nånstans vid vägkanten och känner sig svikna av de ansvariga för snöröjningen. Ok, jag köper att man som kommun och vägverk har ett ansvar för att vägarna går att ta sig fram på och att det förstås kan finnas situationer där man måste ut på vägarna. Men i övrigt har man ju även som individ ett ansvar för vilken situation man sätter sig i. Ibland känns det som om vuxna människor bara gör vadsomhelst och sen när skiten träffar fläkten omedelbart börjar flacka med blicken runt sig för att hitta vem som kan vara ansvarig för debaclet. Att själv fundera över sin egen roll i sammanhanget är inte aktuellt. En obehaglig tendens.

RSS 2.0