En dag på badhuset
Ibland när man ger sig in i en situation man varit många gånger förr vet man ganska snabbt att den här gången kommer att bli speciell. Så var det när jag och Stina var på badhuset häromdan. Det började som vanligt med att vi bytte om och gjorde oss klara för duschen. Stina sprang omkring och kikade i alla skåp och petade på alla gubbarnas kläder. Som vanligt alltså. Sen skulle vi gå och slänga hennes blöja på toaletten. Precis när vi gick in där kom det en käck grabb som också var på väg in där. "HEJ!" skrek han, ganska frejdigt. "Hej!", svarade jag. "HEJ!" skrek gossen igen. Där nånstans kan man väl säja att mönstret bröts för en riktigt helt normal situation. Men men, inte mycket mer med det, utan jag gick in i bassängen med Stina efter sedvanlig dusch.
När vi äntrade pool-området visade det sig att en särskola/dagcenter var på utflykt till badhuset. Utvecklingsstörning i sig är ju naturligtvis inte det minsta kul. Men samtidigt hade samtliga i gänget en så total avsaknad av offermentalitet att man inte kunde låta bli att smittas av deras oförfalskade glädje. Det var personer av alla åldrar och samtliga verkade ha hejdlöst kul.
Några av de lite yngre blev väldigt intresserade av mig och Stina och smög fram och skvätte lite vatten och så. Några andra lekte högljutt, medan själva huvudattraktionen nog ändå var gänget som nog var i min egen ålder, eller kanske lite äldre. Det var tre killar och en tjej, alla nånstans 30+, kanske i något fall upp mot fyrtio. De tre killarna struttade oavbrutet runt tjejen och försökte med påfågelns diskretion locka till sig hennes uppmärksamhet. Det gick väl sådär, hon verkade lite lagom intresserad.
Mest indiskret av de tre uppvaktande kavaljererna var en liten knubbig och ganska kort herre. Han hade gjort till sin speciella gimmick att ta en "simbräda" och slå den ganska hårt i huvet på en av de andra hoppfulla. Alltid på samme rival, det andra potentiella offret lämnades i fred- kanske slog han tillbaks? Men det lustiga var i alla fall hur den oprovocerat våldsamme tilltalade sitt offer efter varje fullbordat huvudsmäll. Han utbrast nämligen i ett förtjust "ja-A!" varje gång, med tydligt tryck på det andra A:t, vilket gjorde att innebörden blev "ja-A, så går det!". Oklart när man gör vad.
Det var ett väldans stoj och stim och mycket god stämning, men tydligen var både jag och Stina lite utmattade efter det intensiva badandet. för hon ville inte gå ut själv utan jag bar henne på axlarna - inte mer genomtänkt än att jag gick genom en dörr med följden att hon touchade i pannan lite lätt. Hon slog sig inte hårt, men ändå tillräckligt för att hon skulle börja gråta. Jag stannade förstås och tröstade henne och jag hörde hur pojkarna i omklädningsrummet, som bevittnade incidenten, blev alldeles tystna av någon slags blandning av förtjusning över att något hände och förfäran över Stinas gråt. Stina lugnade sig ganska snabbt och jag gick iväg med henne. Precis samtidigt kom en av ledarna in i rummet, han hade missat dramatiken. En av gossarna utbrast då förfärat: "Dom har slagits!!!". Det var det sista jag hörde innan dörren slog igen och jag, utan att ha stannat för att förklara vad som egentligen hänt, smög mig ut till bilen för en incidentfri resa hem.
När vi äntrade pool-området visade det sig att en särskola/dagcenter var på utflykt till badhuset. Utvecklingsstörning i sig är ju naturligtvis inte det minsta kul. Men samtidigt hade samtliga i gänget en så total avsaknad av offermentalitet att man inte kunde låta bli att smittas av deras oförfalskade glädje. Det var personer av alla åldrar och samtliga verkade ha hejdlöst kul.
Några av de lite yngre blev väldigt intresserade av mig och Stina och smög fram och skvätte lite vatten och så. Några andra lekte högljutt, medan själva huvudattraktionen nog ändå var gänget som nog var i min egen ålder, eller kanske lite äldre. Det var tre killar och en tjej, alla nånstans 30+, kanske i något fall upp mot fyrtio. De tre killarna struttade oavbrutet runt tjejen och försökte med påfågelns diskretion locka till sig hennes uppmärksamhet. Det gick väl sådär, hon verkade lite lagom intresserad.
Mest indiskret av de tre uppvaktande kavaljererna var en liten knubbig och ganska kort herre. Han hade gjort till sin speciella gimmick att ta en "simbräda" och slå den ganska hårt i huvet på en av de andra hoppfulla. Alltid på samme rival, det andra potentiella offret lämnades i fred- kanske slog han tillbaks? Men det lustiga var i alla fall hur den oprovocerat våldsamme tilltalade sitt offer efter varje fullbordat huvudsmäll. Han utbrast nämligen i ett förtjust "ja-A!" varje gång, med tydligt tryck på det andra A:t, vilket gjorde att innebörden blev "ja-A, så går det!". Oklart när man gör vad.
Det var ett väldans stoj och stim och mycket god stämning, men tydligen var både jag och Stina lite utmattade efter det intensiva badandet. för hon ville inte gå ut själv utan jag bar henne på axlarna - inte mer genomtänkt än att jag gick genom en dörr med följden att hon touchade i pannan lite lätt. Hon slog sig inte hårt, men ändå tillräckligt för att hon skulle börja gråta. Jag stannade förstås och tröstade henne och jag hörde hur pojkarna i omklädningsrummet, som bevittnade incidenten, blev alldeles tystna av någon slags blandning av förtjusning över att något hände och förfäran över Stinas gråt. Stina lugnade sig ganska snabbt och jag gick iväg med henne. Precis samtidigt kom en av ledarna in i rummet, han hade missat dramatiken. En av gossarna utbrast då förfärat: "Dom har slagits!!!". Det var det sista jag hörde innan dörren slog igen och jag, utan att ha stannat för att förklara vad som egentligen hänt, smög mig ut till bilen för en incidentfri resa hem.
