kyljohan

Patrik Sjöberg har alltid varit svensk friidrotts bad boy. Han har setts som en rebell och stundtals inte så lite besvärlig. Man har vetat om honom att han kom från trassliga hemförhållanden och man har haft bilden att Viljo Nousiainen tog sig an honom, både som tränare och som styvpappa. Och mot den bakgrunden har det framstått som att Sjöberg är en otacksam person, som inte har kunnat erkänna Nousianens betydelse som tränare, inte har kunnat ge honom det erkännande han förtjänar. Han har framstått som den trulige tonåringen i relationen till styvfadern, som aldrig kunnat göra sig fri utan ser på sin pappa som en pinsam figur. I alla möjliga sammanhang har man hört att Sjöberg har försökt dämpa hyllningarna mot den erkänt skicklige tränaren och man har stått där som en idiot och undrat vad det handlar om. Nu när man vet att Sjöberg utnyttjades sexuellt av Nousianen undrar man hur blinda alla, inklusive en själv, kan vara.

Hur kommer det sig att ingen ser eller förstår eller ingriper? Jag tror det är många saker som ställer till det för oss. Dels har Patrik Sjöberg de facto betett sig tveksamt i många sammanhang. Han har framstått som kaxig, han har varit en risig förebild på många sätt, han har åkt dit för narkotikainnehav m.m.. Här ser man, som det så lätt blir, bara ATT han är allmänt jobbig och orkar inte fråga sig VARFÖR.

Ett annat hinder för oss är att vi så lätt delar in i svart och vitt. Nousiainen var en fantastisk tränare som gjorde mycket bra för många människor, då vill vi gärna tro att han var en fantastisk människa rakt igenom. Vi har så svårt att förstå att förmåga till både ont och gott kan rymmas i samma person.

Jag tror till och med, och här blir det obehagligt på riktigt, att vi fortfarande ofta har en medeltidsreflex i oss att tro att det ska finnas några utmärkande drag hos den som blir offer. Man vill se offret som annorlunda än en själv, för att kunna intala sig att det inte skulle kunna hända en själv. Samma reflex som fortfarande idag gör att domstolar koncentrerar sig alldeles för mycket på våldtäktsoffers klädsel, berusningsgrad och annat som borde och ska vara fullständigt irrelevant för ett brottsmål.

Patrik Sjöberg stämmer inte in på bilden vi har av ett offer. Han är en mycket framgångsrik, verbal och fysiskt imponerande person. Han tar inte heller på sig en offerroll i en negativ bemärkelse. Han vet att han är ett offer och att han därmed inte har någon skuld, men han verkar inte tycka synd om sig själv i onödan - även om det faktiskt är synd om honomi det här fallet.

Det enda positiva med en sån här tragisk historia är förstås just detta - om Patrik Sjöberg kan vara ett offer för något sådant här vet vi att precis vem som helst kan vara det. Att han vågar berätta om det kommer garanterat att ge många utsatta en extra kraft. För mig är detta det största han har gjort, större än när han slog sitt världsrekord. För mig kommer Patrik Sjöberg från och med nu att vara en av våra allra största idrottshjältar.

Gå inte mild mot mörkret, som natten gör
Hög ålder ska riva och brinna vid dagens slut
Rasa, rasa mot att ljuset dör 

Fast kloka män, vid slutet, vet att mörkret är rätt, för
att deras ord aldrig har blixtrat ut
går de inte milt mot mörkret, som natten gör 

Bra män, som tar farväl, gråter om hur skör
om än ljus, deras gärning tar sig ut
och rasar, rasar, mot att ljuset dör 

Vilda män, som sjöng mot solen i en hyllningskör
förstår för sent att de har sörjt dess slut
och går ej milt mot mörkret, som natten gör.

Bistra män, nära döden, ser, som döva hör
att blinda ögon kan blixtra och skjuta salut
Rasa, rasa mot att ljuset  dör

Och du min far, där du nu ligger skör
Förbanna och välsigna mig med ilskans tjut
Gå inte milt mot mörkret som natten gör
Rasa, rasa, mot att ljuset dör