kyljohan

Det är svårt det där med dödande. Jag har aldrig jublat över att en människa är död. Det finns tillfällen då ett dödsbesked är helt utan inslag av sorg, som Khadaffis död, men någon glädje kan jag inte säja att jag känner. Att han är borta från makten? Absolut! Att han är död? Nja. Att döda en försvarslös människa, hur vidriga dåd människan i fråga har begått, känns alltid bara bestialiskt.

Skulle jag då själv kunna döda en människa? Trots inställningen till att döda försvarslösa känner jag mig alldeles övertygad om att jag, under extrema omständigheter, skulle kunna det. Hade jag haft en AK5:a eller motsvarande när den norske massmördaren härjade på utøya hade jag inte ens blinkat utan hade skjutit honom utan minsta tvekan, om det hade krävts för att avsluta hans dödande. Jag hade inte skjutit mot benen utan mot den del av kroppen där jag var säker på att träffa och oskadliggöra honom. Men om jag var säker på att han var oskadliggjord hade jag inte skjutit igen, för att döda.

Däri ligger för mig skillnaden mellan det rättfärdiga och det orättfärdiga dödandet. Att döda en människa för att förhindra ytterligare dödande är moraliskt försvarbart. Att döda som straff är det inte.

Så enkelt - och så svårt - är det.