kyljohan

Idag verkar det vara Tema Testiklar i nyhetsflödet. Expressen har idag gått bananas på män som förlorat sin ena testikel. Den genomsympatiske skidåkaren Anders Södergren verkar ha råkat värst ut och fått cellförändringar i sin och fått den bortplockad. Detta är ju inte på något sätt roligt och jag hoppas verkligen att han klarar sig igenom det på bästa sätt.

Den ofrivilliga komiken uppstår dock, i ett i övrigt tragiskt sammanhang, när även handbollsspelaren Robert Arrhenius samma dag når rubrikerna genom att också han tvingats operera bort en kula, detta efter ett knä i skrevet från en klumpig motståndare.

Och när Expressen sen väljer att göra ett hat-trick genom att samma dag, under den prosaiska rubriken "pungmysteriet" rapportera om att Hitler ska ha saknat en testikel efter en händelse i första världskriget, något som väl med bästa vilja i världen inte kan säjas vara senaste nytt, så står man återigen där med frågan man så många gånger ställt sig kring kvällstidningsjournalistk:

"Hur tänkte ni nu?"

Så kom då den första riktigt stora prövningen som förälder. Vid Stinas en-månadskontroll upptäcktes att hon har en instabilitet i höften, något som, om jag förstått saken rätt, brukar benämnas en lindrig höftleds-luxation. Det innebär alltså att höften inte var ur led, men riskerar att växa snett eller hoppa ur led. För att avhjälpa detta ska hon vara fastspänd i en skena i tre månader på heltid och sannolikt tre månader till nattetid. Skenan såg ut som ett medeltida tortyrinstrument vid en första anblick och det skar verkligen rakt in i föräldrahjärtat när man hörde och såg protesterna hos vår lilla dotter när hon spändes fast. 

Första dygnet blev mardrömslikt, där Stina var förtvlivlad och försökte sprattla med benen fast det inte gick. Jag och Elin var minst lika förtvivlade och grät med henne. Efter en i princip sömnlös natt begav vi oss in till läkaren igen för det kändes omöjligt att ta sig igenom helgen utan någon hjälp, eller åtminstone att de kunde konstatera att allt var rätt gjort och att inget satt fel så att hon hade ont av det. Där konstaterade ortopeden att det verkade ha varit ovanligt besvärligt för Stina och försåg henne istället med något som kallas Freyka-byxa istället över helgen. Den var ett par hängslebyxor i plast med träribbor runt hela sätet på Stina så att benen skulle hållas på plats.Han lovade oss att skenan skulle på igen på Måndag men att det var ok att vi hade den lindrigare byxan över helgen. Stina hade byxorna på hela helgen, men även om hon fann sig ganska bra tillrätta tyckte vi föräldrar snart att byxan var en änny värre styggelse än vad skenan varit. Den var så tät över rygg, mage och stjärt att hon blev alldeles svettig och hopklämd. Hon började också protestera minst sagt ljudligt vid alla blöjbyten, något som hon inte har gjort förr. Därför började vi till slut längta till Måndag när skenan skulle på igen.

Så kom så småningom Måndagen och skenan åkte på, till vår stora lättnad utan protester från Stina. Och efter att ha haft byxan över helgen kändes det faktiskt underbart att få på skenan igen. Den är både smidigare och lättare och Stina verkar gilla den bättre än byxan. Nu känns det som det kommer att fungera hela tiden, även om man naturligtvis helst hade sluppit skenan helt, men valet mellan tre månaders småkrångel och ett liv med risk av höftproblemär det naturligtvis lätt. Jag måste även säja att min ödmjukhet inför föräldrar vars barn verkligen har allvarliga problem har växt ännu mer. Stina är frisk och kommer snart att må helt bra, vilket inte kan jämföras med om hon haft någon sjukdom. Dock - i en specifik situation är det svårt att bortse från sina egna problem på grund av att andra har det värre och jag tycker att George Orwell sa det allra bäst när han beskrev  smärtans mekanism ungefär så här: "Man kan drömma om att man ställd inför en viss smärta skulle vara tillräckligt nobel för att kunna önska sig fördubblad smärta om den samtidigt innebar att någon man älskar blev av med sin smärta, men detta är omöjligt. Ställd inför smärtans ansikte kan man bara önska en enda sak - at smärtan ska upphöra."

Vill den här vägen passa på att rikta ett gigantiskt stort tack till alla som stöttade oss under de jobbigaste dagarna. Många hörde av sig och stöttade och jag kan inte nämna alla här även om all stöttning kändes otroligt värdefull. Några förtjänar dock ett extra omnämnande:

Martin & Louse - Min äldste vän med fru som man altid vet var man har. Man kan ringa mitt i natten med en jobbig förfrågan och de tvekar inte en sekund.

Lina och Johan - Ni fick begreppet Urban Family att inte bara vara ett kul sätt att tänka på varandra, utan verkligen ytterst betyda vad det ska.

DG och Annette - För lite mer föräldrarutin, en stor portion normaltillstånd, ett trevligt sällskap och god mat.

Monica - Ryckte utan tvekan in som den extramamma till Elin som hon alltid varit.

Ni och alla andra som stöttat oss, ni betyder mer än ni anar. Om ni någon gång får ett barn som genomgår någon typ av problem aller bara inte vill sova fast ni vill - ni vet vem ni kan ringa. Jag lovar att jag ska bära runt barnet hela natten och nynna på "Signaturen Karlsson - Evig Vår" om det behövs.

Var på ett jättefint bröllop i helgen. Några av våra bästa vänner Johan och Lina gifte sig. De hade planerat allt i smyg, så att det var ett bröllop och inte en 30-årsfest som majoriteten av gästerna trodde, kom som en överraskning för de flesta besökare. Några var dock invigda i hemligheten och vi tillhörde denna exklusiva skara. Stort att få vara en del av något sådant.

Prästen på bröllopet var verkligen inspirerad. Och vem skulle inte vara det av att få tåga in högtidligt på det vackra lilla torget i Wadköping till tonerna av Leisme-Pers brudmarsch,  kongenialt framförd på fiol av min egen bättre hälft, inför en hänförd skara vänner och släktinger. I detta ljus av inspiration sa han några vackra ord om kärlek och äktenskap, som borde få alla, cyniker och romantiker, äktenskapsskeptiker och bröllopsentusiaster, homofober och gayliberaler att tänka ett varv till på vad ett bröllop faktiskt är. Som jag minns det sa han ungefär så här.

"Kyrkan har inget med era löften att göra. De ger ni varandra. Men när Gud ser kärlek mellan två människor vill han välsigna den." " Äktenskapet är ett sätt att tydliggöra kärleken. Och kärleken behöver tydliggöras i den här världen."

Fantastiskt enkla ord men mycket välformulerade och mitt i prick om ni frågar mig. Att han dessutom fick in Obamas "Yes, we can" ett antal gånger i talet var faktiskt märkvärdigt elegant. Tackkäre präst vars namn jag tappat bort och tack Johan och LIna för en härlig dag.

Så här skulle världen tydligen ha röstat om de fått chansen att vara med i USA-valet:
http://www.economist.com/vote2008/index.cfm?source=most_commented

Kul att konstatera att man för en gångs skull verkar vara rörande överens med världen.

Vad ska man tro om Obama som president? Jag vet inte var han står i alla sakfrågor, det vet ingen. Inte han själv heller antagligen. Det är rätt många sakfrågor att sätta sig in i. Men i de frågor där jag faktiskt vet var han står är han mycket nära mina åsikter. Han verkar dessutom vara utomordentligt intelligent och ger ett omdömesgillt intryck, så nog har man mer hopp om Amerika än på länge efter i natt.

Om inte annat får Amerika äntligen en riktig talare i Vita Huset igen. Bara det gör att man känner sig lite gladare. Jag rös vid flera tillfällen i hans tal i Chicago efter att valresultatet stod klart. Inte minst när han pratade om hur hans kampanj växt sig stark från gräsrotsnivå, med en exempellös mängd mindre bidragsgivare som velat stötta hans kandidatur. När han pratade om de ungas stöd rös det ordentligt längs ryggraden:

"It (kampanjen) arouse from the young people who rejected the myth of their generation´s apathy".

Den meningen skulle jag vilja se George W. försöka memorera. Nej, parallellerna som ibland dras mellan Martin Luther King och Barack Obama har tack och lov inte bara att göra med färgen på deras hud utan handlar ytterst om deras förmåga att ta in en mäktig nations hopp och drömmar och uttrycka den i ord.

Dags för ännu en bajshistoria, verkar vara oroväckande centralt i mitt liv just nu:

Jag har visserligen förväntat mig att min dotter kommer att växa upp till en mer eller mindre trendkänslig och modemedveten ung dam en dag. Hon kommer med stor sannolikhet att tycka att jag klär mig mossigt, inte fattar ett dugg av vad som gäller och att min klädstil, och i värsta fall hela jag, är hopplöst passé. Men vad jag däremot inte förväntade mig var att den dagen skulle komma redan innan hon fyllt en månad.

I morse hade jag dragit på mig ett par väldigt vida jeans, som jag själv kände kanske inte riktigt funkar så bra längre. Mina favoritjeans var inte rena. Även till detta var Stina en stor orsak, men det är en annan historia. Jag hade till detta på mig en T-shirt som jag även hade använt dagen innan ett kort tag. Den var fortfarande att betrakta som ren, men dock inte helt oanvänd. Glad i hågen gjorde jag mig klar att ge mig av till jobbet, för en gångs skull i hyggligt god tid efter en ovanligt friktionsfri morgon. Jag skulle bara säja hejdå till Stina först, medan Elin borstade tänderna.

Efter en liten stund började Stina sprattla på ett sätt som kan betyda ett antal olika saker, hungrig, kall, varm, mår illa, har ont i magen eller - ska bajsa. Det visade sig att det var det senast nämnda och hon drog utan vidare av två riktiga vuxenfisar med extra allt. Det bar sig inte bättre än att blöjan satt en liten aning snett och innan jag visste ordet av var både jeans och T-shirt nerbajsade.

Det blev att ställa sig och stryka ett par snyggare byxor och en proper skjorta och som vanlig bli sen till jobbet.. Men jag måste säja att Stina hade rätt i sak - jag är mycketr snyggare klädd nu än innan hon kom med sin feedback.