Slevgodis anyone?
Jag håller på lite med en produkt som handlar om 80-talet och då kom jag att tänka på ett fenomen som jag inte vet om det var lokalt för Arvika eller om det fanns över hela riket - systemet att mäta upp lösgodis till försäljning medelst det något trubbiga måttet "slev". Istället för att använda sig av det mer objektiva vikt-måttet slevade alltså tanterna i kioskerna (det var nästan alltid tanter, antagligen i låga tjugoårsåldern) upp godis i en påse och tog 3 kronor (eller vad det var) per slev.
Detta gjorde att det först och främst blev viktigt att söka sig till ställen där slevarna var lite större - sevicehuset, (ett äldreboende med förhöjd möjlighet till assistans i de privata lägenheterna) av alla ställen i stan, var berömt för sina aningen större slevar. Den andra framgångsfaktorn var ju att vänta så att man i kön hamnade så att den av de oftast två i personalen som var mest generös med sitt slevmått var den som fick betjäna en.
En smart och väl genomtänkt godisstrategi var alltså avgörande för hur många små genomsöta och färgämnesmättade geleklumpar man skulle få i sig på ett år. Och det var ett mått på ens lycka.
Detta gjorde att det först och främst blev viktigt att söka sig till ställen där slevarna var lite större - sevicehuset, (ett äldreboende med förhöjd möjlighet till assistans i de privata lägenheterna) av alla ställen i stan, var berömt för sina aningen större slevar. Den andra framgångsfaktorn var ju att vänta så att man i kön hamnade så att den av de oftast två i personalen som var mest generös med sitt slevmått var den som fick betjäna en.
En smart och väl genomtänkt godisstrategi var alltså avgörande för hur många små genomsöta och färgämnesmättade geleklumpar man skulle få i sig på ett år. Och det var ett mått på ens lycka.
Kommentarer
Trackback
