kyljohan

I VM i fotboll blev Zinedine Zidane utvisad efter att ha skallat ner Marco Materazzi. Materazzi sa nåot fult till Zidane, oklart vad, men vi kan utgå från att det var något riktigt ordentligt otrevligt. Igår blev ÖSK-spelaren Nordin Gerzic utvisad efter att ha måttat ett slag mot Stefan Selakovic som också sagt något otrevligt. Versionerna går även här isär om vad det var han sa.

Jag har själv hållt på med volleyboll på en hyfsad nivå, division 1. Det förekommer även där vissa tråkningar. Jag har inget emot att slänga käft med glimten i ögat. Vid pokerbordet är det också en välkänd taktik att få någon ur balans genom att säja några ord i rätt läge.

Vad ska man då tycka om detta?  I mina ögon är det helt ok att ifrågasätta någons skicklighet inom den idrott/spel man håller på med, att så att säja tråka någon lite för dennes egenskaper inom t.ex. volleboll. Man kan säja saker som att, "ge mig nästa pass, jag har en svag blockare emot mig här" och den typen av saker. Det är ju inget som kränker den spelaren på något annat område, än just det man för tillfället håller på med. Han är en svag blockare, inte en dålig person, en risig älskare eller vad det vara månde. Särskilt ok blir den typen av trash-talk när det sker med glimten i ögat, när det mer är fråga om vänskaplig munhuggning. Då är det till och med en kul del av spelet, som jag inte skulle vilja vara utan.

Däremot, låt det vara fullständigt klart: den som anser det vara ok att kränka någon på allvar bara för att man är på en idrottsplan, som anser att alla medel är tillåtna för att vinna, är i mina ögon inte värd vatten. Marco Materazzi är i min bok en liten människa och en loser, så mycket världmästare han är. Hur det är med Stefan Selakivic vet jag faktiskt inte, det var för spridda versioner om vad han sa, men jag kommer att ha ögonen på honom från och med nu.

Ska vi inte ta och enas helt enkelt om att vi ska behandla varandra med respekt även när vi är varandras motståndare? Det är dags att återupprätta ett slags gentlemannakodex, där det inte bara är att vinan som gäller, utan att vinna utan att gå över lik. Vi behöver ta bort hjältestatusen på dom som gör det och hylla sportsmannanda i högre grad än i dag.

Jag kanske låter som en moraltant nu, men jag är så jävla trött på det här fenomenet. Idrotten ska inte bli en arena för små människor att vältra ur sig all möjlig dynga från sina egna tillkortakommanden. Idrotten ska vara en god kraft i samhället där man får lära sig att ta sig fram med schyssta medel och med respekt för sin motståndare. Annars kan vi lägga ner.

Vi var på Loka brunn i helgen för att fira min mamma som fyller 60 år idag. Grattis igen mamma! Det var en mycket trevlig vistelse och det mesta var till stor belåtenhet. Ett litet missöde hade vi dock när vi skulle gå på promenad på söndagen.

Vi hade med oss en boll som Anders, min nyligen tre år fyllda brorson, och jag lekte friskt med hela tiden. Som tre-åring är det ju en del av vilken lek man än ägnar sig åt att hela tiden försöka dirva den man leker med till milt vansinne genom att testa gränserna för, i det här fallet,  hur många gånger personen man leker med kan tänka sig att hämta bollen på något illa beläget ställe, dit man rullat den efter uppmaningen "nej, inte ner där!". Inget konstigt med det. Jag sprang helt enkelt som man kan vänta sig omkring och skrek "nej, inte ner där", Anders rullade ner bollen där ändå och jag hämtade den efter lite förmaningar. Det var i mångt och mycket så själva essensen i leken såg ut.

Efter ett tag kom vi fram till en sjö på höger sida, med en ganska brant slänt ner mot sjön. Jag insåg direkt att här gällde det att bollen inte rullade ner, så jag skärpte tonen lite i mina krav på att Anders skulle låta bli att rulla ner den där, och det funkade hyggilgt. Han gjorde bara sporadiska försök att rulla ner den där, men inget riktigt allvarligt eftersom han förstod att farbror verkade mena allvar nu.

Ytterligare en bit fram var det en rastplats nere vid sjön, just nedanför slänten. Min pappa, följaktligen Anders farfar, och min bror Per gick ner till rastplatsen. Här såg jag nu ett gyllene läge att ändå kunna rulla ner bollen. Med den kraft som Anders maximalt fick på bollen skulle den på sin höjd rulla ner för slänten och sen stanna på den lilla rastplatsen och därmed inte åka ner i sjön strax bakom. Jag sa därför glad i hågen till Anders att "här kan du rulla ner den. Farfar tar emot den". Alla i sällskapet tände till lite på idéen och började uppmuntra Anders att sparka till bollen. Här visade dock Anders upp en häpnadsväckande integritet tillsammans med en knivskarp konsekvensanalys och en stor portion självkänsla när han efter några sekunders övervägande och utsatt för ett visst grupptryck vände sig mot mig och sa "du får sparka den". Ni förstår hur han analyserat situationen perfekt, inte sant? Han resonerar sannolikt i stil med "det här verkar kul, jag vill gärna se hur bollen åker nerför slänten. Men jag tycker det verkar finnas en överhängande risk att den trots allt plumsar ner i sjön. Jag är inte alls säker på att farfar klarar att fånga den. Riskerna verkar överstiga underhållningsvärdet. Jag vill inte ta risken. Men om jag skjuter över ansvaret på min inte lika genomtänkte farbror kan jag både äta kakan och ha den kvar". All respekt Anders.

Som ni säkert redan listat ut vid det här laget ställde vi upp oss jag och farfar, han med koncentrerad målvaktspose och jag med den utsedde straffskyttens manér. Jag tog sats, sulade iväg bollen i en vacker båge och hann precis tänka att det där gjorde jag bra, den tar han lätt, när bollen tog lite skruv och landade med en studs ungefär vid farfars fötter. Han tog ett par mycket snabba, men rejält okoordinerade steg, sprattlade ut med ena foten i vad som antagligen var ett försök till benparad, men han var aldrig egentligen nära att ens nudda bollen. Magnus Hedman hade inte kunnat gjort det sämre. Bollen rullade alltså förbi. Per, som vid det här laget anat faran kastade sig upp från den bänk där han lagt sig tillrätta bekvämt på rygg och tog några snabba sprintsteg. Han var en aning närmare att lyckas än farfar, men han hade för dåligt utgångsläge. Bollen plumsade i sjön och började omedelbart flyta ut från land.

Jag gjorde ett taffligt försök att kasta en sten utanför bollen för att svallvågorna skulle börja föra den lite inåt, men misslyckades totalt och träffade något innanför bollen, som drev ut ytterligare. Emellertid hade pappa börjat klä av sig alla kläder och var på väg i sjön. Min insats med stenen blev dock droppen och han insåg att avståndet var för långt och att han antagligen skulle frysa ihjäl i det kalla vattnet. Bollen drev hjälplöst iväg. Aslångt bort.

När den bara var en liten prick vid horisonten såg den ut att ta en brant sväng vänster och att ta sig närmare land. Pappa gav sig iväg och lyckades hitta ett ställe där den var tillräckligt nära land för att ett dopp skulle gå att motivera, slängde sig i sjön och fiskade upp bollen. Under tiden var jag själv ungefär en halv kilometer längre bort eftersom jag hade missbedömt hur långt bollen tagit sig. Pappa räddade alltså upp situationen efter sitt mindre framgångsrika gästspel som målvakt.

Allt detta hade alltså Anders, tre år, insett riskerna för och visligen avböjt. Vi kan nog alla vara överens om att han var den enda riktige vinnaren i situationen. Jag hoppas att jag själv en gång kommer att upparbeta samma goda omdöme, samma förmåga att få ut maximalt ur en situation till minsta möjliga risk.

Men det ser banne mig inte särskilt ljust ut.

De flesta av er som till äventyrs läser den här bloggen ibland har säkert vid något tillfälle stött på min farmor. Men för er som inte har gjort det kan det ändå vara värt en beskrivning. Hon är snart 82 år gammal, ca 150 cm i strumplästen och med en energi och arbetslust som får Ingvar Kamprad att framstå som en oambitiös latmask. En del av er tror antagligen att hon alltid kommer som en paketlösning, tillsammans med sin syster, Gun. Jag har vid något tillfälle lite tankspritt berättat om dom för någon kompis som just "Farmor och hennes syster ,Gun" varpå kompisen genmält att "du, det behövs ingent förtydligande. Alla vet vilka farmorogun är". De är helt enkelt lite av ett begrepp. Men för de som känner dom lite närmare är de faktiskt två stycken personer, därtill faktiskt ganska olika. Men ok, mer om det en annan gång kanske, det här ska handla om farmor.

Den här veckan är hon på besök hos oss. Just den här gången har hon faktiskt varit lite tröttare i kroppen än vanligt, beroende på en elakartad förkylning med tillhörande ledbesvär som hon äter medicin mot. Men hon är inte värre ledbruten än att hon orkar hålla igång precis hela tiden i ett tempo som Elin har precis häcken full att hänga med i. Igår när jag kom hem var carporten minutiöst städad (den hade dittills sett ut ungefär som något ur programmet rent hus), det fanns mat lagad, det var nya nystrukna och hemvävda gardiner klara att hängas upp, det hade köpts gardinstänger och fästen och de hade varit på tippen med ett stort lass skräp. Och när jag kom hem satte vi i princip direkt igång att hänga upp gardinerna. En helt vanlig dag för farmor som inte tyckte att de legat i nåt särskilt.

Men det är klart, i relation till vissa andra bedrifer hon har gjort var det en lugn dag. En gång till exempel, när jag och Elin höll på med lite renovering i vår sommarstug, vi hade, som vi tyckte, kommit igång tidigt och varit iväg och handlat virke och var vid sommarstugan strax efter 09.00. Farmor visste vad vi skulle göra den dagen och hade bekymrat sig lite för att vi inte skulle kunna köra ända fram till stugan med virket. Nåja, tänkte jag, vi bär väl sista biten för hand eller kör det på skottkärra, det rörde sig om kanske 75 meter dit man inte tog sig fram med bil och kärra. Men döm om vår förvåning när vi körde fram mot stugan och farmorogun stod där med varsin spade i handen. "Vi byggde en väg" sa farmor glädjestrålande. "...?" eller nåt sånt sa väl jag. Men då visade det sig att de byggt en vägsnutt på morgonkvisten, kanske tre meter lång så att det gick att köra upp till en annan plan yta och ta sig ända fram till stugan. Där fick man för att man tyckte man var tidigt igång. Vid detta tillfälle hade ingen av dom visserligen fyllt 80 riktigt än, men i alla fall.

En annan gång, i samband med samma renovering, hade jag upptäckt att själva jorden under torpargrunden på vårt lilla hus hade tagit sig upp till golvet underifrån. Jag vet inte hur det gått till, men det måste väl ha runnit in vatten under huset i århundraden, som tagit med sig lite jord i taget och nu var det en jordhög därunder som stötte i golvet och det kändes som uppenbar risk för att golvet skulle ruttna. Så jag ålade mig in under där med hacka och spade för att göra något åt det. Farmor och pappa var även med den dagen. Efter ett tag hade vi jobbat ut mycket av jorden. Det var en hel del jord kvar därunder, men nu var det i alla fall en decimeter mellan själva jorden och golvet. Det borde räcka tyckte både jag och pappa. Möjligen var vårt beslutsfattande påverkat och vårt omdöme grumlat av hur exceptionellt obekvämt det var att ligga på mage inne under en husgrund med jord i öron, ögon och mun, spindlar och myror som sprang härs och tvärs över vår lekamen och en allmänt ömklig arbetssituation. I vilket fall som helst tyckte vi att det nog räckte så. Vid det här laget, under vår korta överläggning i stående ställning framför huset hade jag inte hunnit reflektera så värst över var farmor var. Men nu vandrade blicken ner mot husgrunden igen och där stack det fram två gula stövlar. Det var det enda man såg av farmor. Hon kämpade tyst och oförtrutet vidare med jorden, totalt ovillig att lämna ifrån sig ett halvbra gjort jobb bara för att det var ett jämrans elände att utföra resten av jobbet. Annat virke i den generationen minsann. Så jag och pappa fick vackert krypa in under grunden och slutföra jobbet tills det var perfekt, något annat tillät trots allt inte samvetet.

En sista anekdot i mängden var faktiskt också vid samma sommarstuga. Det är en ganska brant, kanske 150 meter lång, sluttning från stugan ner mot vägen. På denna väg satt jag och Elin, i bilen färdiga att bege oss in till stan. Vi hade kärran på och en del virke igen. Kanske var det rent av samma dag som vägbygget slår det mig nu. Jaja, skit samma. Farmorogun stod uppe vid sommarstugan och vinkade avsked till oss. Jag körde en meter och vinkade till dom, när farmor utan minsta förvarning börjar rusa nerför slänten. I precis full kareta. Jag blev ganska nervös för det påminde påtagligt om vinjetten till lilla huset på prärien när de tre småflickorna rusar nerför en slänt för att hälsa på pappa Charles och mamma ? och minstingen gör en mycket vådlig färd där varje steg ett bra tag ser ut att vara det sista innan hon slutligen klappar sig i. Precis som lillflickans färd nerför backen var det med farmors. Men mirakulöst nog lyckdes hon hålla sig på benen hela vägen nerför slänten. Jag hade förstås stannat bilen för längesen, eftersom jag ju direkt förstod att hon ville något när hon satte iväg, men det bromsade inte på något sätt hennes vansinnesrusning. Till slut kom hon fram till bilen, förvånansvärt lite märkt av sin sprint, och sa med andan i halsen "Du tappade en bräda!". "Öh. Ok." sa jag och plockade upp brädan. Jag trodde nog att det skulle vara något lite mer dramatiskt som fått henne att med fara för eget liv och egen lårbenshals tjurrusa nerför en brant slänt. Men icke. Nåja. Att kunna göra en sån rusch vid 80 och överleva kan inte vara mången förunnat.

Farmor är min idol. Hoppas nu bara att hon inte fullständigt sliter ut Elin under veckan. 

Jag har alltid, vilket ju vore otroligt konstigt annars, haft svårt för att höra om barn som far illa. Det har nog alla friska människor. Men sen Stina kom klarar jag inte av det alls längre. Det funkar inte för mig att höra om barn som far illa. Jag pallar inte. Jag mår illa själv in i själen.

Tydligen räcker inte mina empatiska förmågor riktigt till för att föreställa sig hur det skulle vara att ens eget barn blir sjukt eller på annat sätt far illa, innan jag fick ett eget barn.  Men nu räcker de till allt för väl. När jag nu hör om pojken Thor, vars mamma inte får ta med honom hem till Sverige igen efter att han, enligt aftonbladet, kidnappats av pojkens pappa och som nu sitter i ett barnhem i Guatemala, kan jag liksom inte hålla det ifrån mig. Jag klarar inte av det utan att bli riktigt ordentligt illa berörd.

Häromdagen gick jag in och skänkte 500:- till barncancerfonden efter att ha läst en artikel om Victor som 1 och 1/2 år gammal dog i cancer på Uppsala lasarett, vars föräldrar hade som önskan att han skulle få dö hemma. När jag såg bilden av den sovande, döende pojken med en napp i munnen gick jag sönder. Jag skänkte pengarna, inte på något sätt av godhet, utan för att i nån mån försöka dämpa den smärta jag själv kände.

Jag vet inte ens riktigt var jag vill komma med det här. Barn far illa, ibland helt utan att någon vill det eller har skuld i det. Så kommer det att  förbli. Men jag vet i alla fall nu och känner det tydligare än någonsin in till the very marrow, som Van Morrison skulle uttryckt det, att i alla sammanhang där det finns någon möjlighet att lindra plågorna eller hjälpa barn i svåra situationer, då är det vår plik t som människor att göra det.

Jag vet inte om jag är glad eller ledsen över denna min nya förmåga att känna som jag gör. Det var på ett sätt bekvämt förut när man inte gjorde det lika starkt. Men jag lutar nog trots allt över att det är något jag är tacksam för. För det känns faktiskt någonstans som att jag har kommit lite närmare kärnan i vad det innebär att vara människa.

Har ju köpt hus. I helgen fick jag äntligen igång TV:n. Det var ju en bedrift av begränsade proportioner kan tyckas, Men för mig var det ett viktigt steg i att känna mig som husägare på riktigt, att in i själen förstå tjusningen med att faktiskt äga sitt hem (även om banken kanske inte tycker att vi äger det innan vi betalt tillbaks till dom, men skit i dom, ni förstår nog) .

Förut har man ju varit van att, så fort något inte funkar, kunna ringa till huresvärden som förhoppningsvis har skickat nån som fixar problemet. Man har inte själv behövt krypa omkring och leta efter problemets rot i mörka vrår. Men nu finns det inte längre nån hyresvärd att ringa, så man får ta skeden i vacker hand eller vad det heter.

Så i fredags kväll, när boxen från Boxer kommit (paraboler måste från och med Boxers intåg vara i princip helt onödigt ocm man inte är storkonsument av Al Jazeira) och jag kopplade glatt in den i det enda uttag som fanns kvar effter vår helrenovering. Boxen sökte efter kanaler, men hittade nada. Jag bytte ut sladden för att felsöka, men ingen bättring. Då började det så sakta gå upp för mig att det enda fungerande antennuttaget suttit på en väggsnutt som vi fått borttagen i samband med renoveringen. Det fanns alltså inte längre nåt fungerande uttag. Och precis här hade jag antagligen gett upp i en lägenhet.

Men som sagt, nu fanns det ingen att ringa, så jag klättrade helt sonika upp på taket för att försöka följa antennsladden och se var den tog vägen. Efter att ha legat och krälat på taket med näsan i diverse hängrännor trodde jag mig veta att det faktiskt gick in en sladd i vardagsrummet. Och det var ju mycket riktigt en sladdända som hängde där. Och just i det ögonblicket föll poletten ner och jag insåg att sladden till det antennuttag som suttit på den lilla borttagna väggsnutten hade suttit på utsidan väggen, inte inne i som jag trodde, och att det helt enkelt var den sladden som hängde där. Då återstod bara att hämta det bortmonterade uttaget som låg ute i carporten och skruva i sladden där. Jag skruvade visserliugen i den på fyra felaktiga sätt av de fem möjliga först, men sen funkade det  ialla fall och kanalerna började strömma in.

Detta var en mycket omständlig beskrivning, men jag måste beskriva hela förloppet för att försöka förmedla vad jag nu kände. En helt ny förnimmelse av att på djupet förstå hur det hängde ihop. För den som av naturen är tekniskt begåvad är detta säkert något man bara fnissar åt, men för mig var det en stor tillfredsställelse. Det kändes som att man hade koll, var on top of things. En mycket speciell, och för mig mycket ovanlig, känsla. Så nu känner jag mig ännu mer tillfreds med att bo i hus, det kommer lösa sig med allt som krånglar.

Återkom för att se om jag har samma känsla när vi försökt koppla in tvättmaskinen.

- 200 spänn har vi fått in i parkeringsavgifter den här månaden, Börje, 200 spänn! Jag fattar inte vad det är frågan om. Det är ett populärt område, med ont om parkering. Nej det säjer jag bara, Börje. Här ligger det en hund begraven.

Häromdan hade jag en spännande förmiddag minsann, Vi hade hyrt in den billigaste flyttfirman, med f-skattsedel, vi kunde hitta i Örebro. De var betydligt billigare än flera andra, speciellt när det gällde att flytta vårt piano. Vi bor ju på tredje våningen utan hiss och med en mycket brant trappa med ansenlig sväng. Så vi tänkte att vi skulle ta hjälp för atty flytta piano av några proffs. Och visst, de tre musketörerna som dök upp var säkert proffs i så måtto att de försörjde sig på det. Men nån större proffessionalitet veti fåglum om de hade.

Den förste, som visade sig vara chefen, var en ganska tjock liten farbror, med grå hood uppfälld över huvet och en mössa under. Näste man var från Lettland och chefen kallade honom för "Iller". Som djuret alltså. Jag antar att det var ett utslag av "äsch, jag förstår ändå inte vad du heter för jag uppfattar inte slaviska spräk, så jag kallar dig för det svenska ord som påminner mest", för han var inte särskilt iller-lik. Sen var det en annan kille som såg ut lite som en surfare, fast med myskläder. Det visade sig också mycket riktigt, efter att jag förtvivlat försökt prata svenska med honom ett tag, att han var en äkta surfare, från LA, som knappt pratade ett ord svenska. Men det var ju ett mindre problem för mig när det visade sig att han var amerikan och vi kunde prata engelska. De andra två däremot kunde inte ett enda ord engelska, så viss språkförbistring fanns ju.

Deras plan för att få ner pianot verkade i princip vara att suga tag i det och försöka lyfta det, utan några större krusiduller. Iller bara skakade på huvudet. "Micket tungt". Ja, tänkte jag i mitt stilla sinne, det var liksom därför vi anlitade flyttgubbar, för att pianot är verkligen micket micket tungt. Men vi löste det på nåt sätt, vi fick ta tag i varsitt hörn och ömsom lyfta det, ömsom släpa det nerför vår mycket branta och slingriga trappa. I första svängen kändes det ett tag som om jag hade i princip all tyngd i min högra arm som jag trodde skulle slitas loss. I nästa lilla sväng var det tydligen MIke från LA som fick tyngden på sig för han gick från högröd till lila i ansiktet, allt medan Iller försökte förklara, på mick... mycket taskig svenska, för MIke, som inte förstod ens bra svenska, hur han skulle hålla. Emellertid höll MIke på att döden dö.

På nåt vänster fick vi till slut ner pianot i alla fall. Jag konstaterade bara för mig själv att den här trion inte hade haft en sportsmössa att få ner det utan mig till hjälp, men jag orkade inte sätta igång och bråka om det, utan vi flyttade vidare en del andra grejer och jag betalade hyfsat glatt. Professionalismen är död, men Mike från LA lever i alla fall, även om det var nära att liemannen tog honom den här gången.