kyljohan

Stina har lagt sig till med en lite besvärlig ovana. Vi har bestämt oss för att ha väldigt få saker i huset som hon inte får röra, mest för att slippa tjata på henne hela tiden. Ambitionen är att ha väldigt få no-no´s och se till att de istället konsekvent följs. Som en följd av detta är det egentligen bara en sak hon absolut inte får röra - sladden till den luftfuktare vi har monterad i vårt piano för att det ska hålla sin stämning. Drar man ur den sladden tillräckligt länge blir pianot för torrt och tappar sin fina klang. Denna får hon alltså inte röra. Det är ju inte precis något livsfarligt, men nånstans kanske det är bra att dra gränsen, resonerade vi. Hon behöver väl lära sig att det finns saker man inte får röra eller göra. Så därför har vi gett oss den på att hon inte får röra den sladden.

Nu har det, naturligtvis, blivit Stinas högsta mål i livet att dra ur den där sladden.Man kan se på henne ibland när hon får nåt lurt i blicken att nu tänker hon snart göra en attack. Sen, rätt vad det är, sätter hon iväg det allra fortaste hon kan, krypandes förstås. Hon kan faktiskt krypa imponerande fort, särskilt när hon är så högmotiverad som hon är när det gäller sladdurdragning. Så jag och Elin försöker då ta på oss våra stränga föräldraminer och med barsk röst säja "NEJ Stina, då får INTE ta den sladden. pianot kan gå sönder då." Oftast stannar hon upp lite i sin rush och sätter sig på baken för att titta om man menar allvar. Och när hon konstaterat att man gör det brister hon ut i sitt allra mest kvillrande gapskratt och fortsätter sin krypattack om möjligt ännu fortare.

Ens färdigheter i arga leken sätts verkligen på prov när hon skrattar det där riktigt kluckande skrattet. Jag orkar oftast inte hålla mig utan inser att enda vägen ut utan att helt tappa ansiktet är att lyfta bort henne under diverse förmaningar. Men resultatet, eftersom man inte riktigt lyckats utöva nån direkt auktoritet, är ju egentligen bara att Stina fick ett riktigt äventyr och en välkommen adrenalinrush.

Finns lite att öva på innan man med fog kan kalla sig auktoritet, det är helt klart. 

För att komma igång med bloggandet igen måste jag bara få ur mig några allmäna rader om semestern, så att man liksom kommer igång igen. Det blir så när det varit länge emellan, man vet inte var man ska börja skriva, så jag bara kör nu så släpper det säkert sen.

Första veckan: Mycket skön! Vi var hemma och tog det lugnt och njöt av att vara husägare och inte vara instängd i en lägenhet en hel sommar.

Andra veckan: Vi var i Värmland och hälsade på min släkt. Min bror var också där samtidigt. En mycket liten sommarstuga är paradiset på jorden en fin sommar, men nu regnade det i princip konstant. Tre familjer på liten yta med tre stycken livliga och understimulerade barn tillsammans med sex vuxna som försöker samsas om mat och husrum kan locka fram Noréntendenserna hos de bästa av familjer. Vår familj visade sig inte vara nåt undantag utan veckan blev ganska jobbig och inte alls så vilsam som man hoppats.

Därefter mellanlandade vi hemmai Örebro där jag och Svärfar med bistånd även av Johannes, byggde ett trädäck. Det var riktigt kul och blev väldigt bra. Ett stort lyft för vårt lilla hus.

Sen bar det av till Rättvik. Vi hade prickat in Classic Car Week som säkert är ett fantastiskt trevligt arrangemang om man deltar i det och är intresserad av gamla bilar. Nu är vi inte speciellt intresserade av det, utan det var mest irriterande med alla trafikstockningar. Jag, som tidigare har trivts väldigt bra i alla år i Rättvik, hade den här gången svårare än innan att anpassa mig till att bo hos Elins Mormor och Morfar. Vi konstatarade att en vecka där numer är lite för mycket för alla inblandade.

När jag kom hem igen åkte jag på en alldeles förstklassig matförgiftning som sänkte mig i över en vecka med hög feber och lös bajs. Till slut blev det akuten och där konstaterades en bakteriell förgiftning som även börjat sprida sig till blodet. Jag fick penicillin och tillfrisknade tack och lov ganska snabbt.

Har då detta varit en skitsemester frågar du dig, käre läsare. Det vore inte helt missvisande att svara ja på den frågan. Dock fanns det ett allt annat överskuggande glädjeämne som gör att man trots allt känner sig ganska nöjd - vår lilla solstråle till dotter. Hon har varit helt fantastisk hela tiden och spridit stor glädje varhelst hon kommit. Att hon sen suger musten ur en ibland med sin obändiga vilja och energi är intet jämfört med all den energi som hon tillför bara genom att vara som hon är.

Tack och lov för henne! Nu kommer hösten och jag ska snart få ta mig an henne på heltid. Jag se fram emot det!