Politik
Något så ovanligt som ett politiskt inlägg från mig nu. Bara så här: sänk inte skatten mer för mig nu snälla regering. Politiken ni för nu hade sina poänger när vi stod mitt i en högkonjunktur och det fanns en hel del jobb att söka och när det fanns en del element som behövde en spark i baken för att ta sig från sofflocket. Även då tyckte jag att det var för många sjuka och svaga som drabbades hårt av mindre pengar i sjukersättning och a-kassa och annat, men nu börjar det ju bli parodiskt.
Kan det verkligen vara effektivt att ytterligare sänka skatten och öka köpkraften för såna som mig, som redan har välbetalda jobb? Jag kommer antagligen inte att konsumera så otroligt mycket mer för det. Nej ge i det här läget pengarna till den deltidsarbetande ensamstående mamman som jobbar inom vården så mycket hon orkar för sin onda rygg. Visst behövs det incitament för att söka sig ut i jobb, men det är en jädra skillnad på att dra sig fram på a-kassa för att kunna åka snow-board hela dagarna eller att efter 10 år i verkstadsindustrin bli av med sitt jobb i en svensk småstad.
Problemet just nu är inte att folk inte vill ha jobb, det är att orderingången till företagen är för klen på många håll. Se til att stärk upp den finansiella strukturen för Sverige, gör stora satsningar på förnybara energikällor och infrastruktur nu så att vi går starkare ur lågkunjunkturen sen och stärk upp a-kassan så att männsikor får trygghet och ro att hitta ett nytt jobb.
Ge för bövelen inte pengarna till mig!
Kan det verkligen vara effektivt att ytterligare sänka skatten och öka köpkraften för såna som mig, som redan har välbetalda jobb? Jag kommer antagligen inte att konsumera så otroligt mycket mer för det. Nej ge i det här läget pengarna till den deltidsarbetande ensamstående mamman som jobbar inom vården så mycket hon orkar för sin onda rygg. Visst behövs det incitament för att söka sig ut i jobb, men det är en jädra skillnad på att dra sig fram på a-kassa för att kunna åka snow-board hela dagarna eller att efter 10 år i verkstadsindustrin bli av med sitt jobb i en svensk småstad.
Problemet just nu är inte att folk inte vill ha jobb, det är att orderingången till företagen är för klen på många håll. Se til att stärk upp den finansiella strukturen för Sverige, gör stora satsningar på förnybara energikällor och infrastruktur nu så att vi går starkare ur lågkunjunkturen sen och stärk upp a-kassan så att männsikor får trygghet och ro att hitta ett nytt jobb.
Ge för bövelen inte pengarna till mig!
Ölprovning
Jaha. Då kan man i alla fall utesluta sommelier som ett jobb att satsa på när man blir stor. Jag trodde nånstans att jag var lite av en avnjutare av bra öl och whisky. Just bra sorter alltså, inte vilket fulöl som helst, utan mustiga tyska och läckra tjeckiska. Men i lördags hade DG och framför allt Annette mycket förtjänstfullt och enligt konstens alla regler, med tillhörande protokoll, anordnat en ölprovning. Den var av modellen "halvblind" vilket innebar att man visste vilka sorter som var med, men inte vilken som var vilken. Det var femton olika ölsorter totalt. Jag hade ett (1) rätt. Ett av femton. 6,6% rätt. 93,4% fel.
Det är inte ett bra resultat.
Det värsta var att flera av de ölsorter som var med är såna jag druckit ofta och mycket av. Warsteiner t.ex. måste jag ju i alla fall ha kolkat i mig i snitt 10 per mässa i Frankfurt. Bara på Kinarestaurangen Neue Welt vid Hauptbahnhof (rekommenderas!) har jag säkert pimplat i mig åtminstone långt över 20 liter Warsteiner. Men kände jag igen den? Icke. Men Heineken då? Det måste jag ju ha känt igen? Jag har ju varit i Holland 6-7 gånger de senaste åren och mycket ofta hamnat vid en kanal i Utrecht en varm sensommarkväll över en iskall Heineken. Rätt på den? Fel på den.
Mycket sorgligr.
Till mitt klena försvar ska man kanske tillägga att alla ölsorter var lager (jag tror att till och med jag hade klarat av en Guinnes) och att vinnarna hade fyra rätt totalt, så det var svårare än man kunde tro. Men det var i alla bra mycket bättre än mitt minst sagt skrala resultat.
Slutsatsen av detta borde ju vara att jag, med min tydligen mer eller mindre helt lama gom, uteslutande borde satsa på billigt blask på systemet och absolut inte lägga pengar på de lite dyrare, finare ölsorterna. Vi får se hur det blir med den saken. Känner jag mig själv rätt så står jag väl där om ett tag och nyper i ett dyrt färsköl från yttre Mongoliet.
Som jag inte för mitt liv hade kunnat skilja från en helt vanlig burk Kung.
Det är inte ett bra resultat.
Det värsta var att flera av de ölsorter som var med är såna jag druckit ofta och mycket av. Warsteiner t.ex. måste jag ju i alla fall ha kolkat i mig i snitt 10 per mässa i Frankfurt. Bara på Kinarestaurangen Neue Welt vid Hauptbahnhof (rekommenderas!) har jag säkert pimplat i mig åtminstone långt över 20 liter Warsteiner. Men kände jag igen den? Icke. Men Heineken då? Det måste jag ju ha känt igen? Jag har ju varit i Holland 6-7 gånger de senaste åren och mycket ofta hamnat vid en kanal i Utrecht en varm sensommarkväll över en iskall Heineken. Rätt på den? Fel på den.
Mycket sorgligr.
Till mitt klena försvar ska man kanske tillägga att alla ölsorter var lager (jag tror att till och med jag hade klarat av en Guinnes) och att vinnarna hade fyra rätt totalt, så det var svårare än man kunde tro. Men det var i alla bra mycket bättre än mitt minst sagt skrala resultat.
Slutsatsen av detta borde ju vara att jag, med min tydligen mer eller mindre helt lama gom, uteslutande borde satsa på billigt blask på systemet och absolut inte lägga pengar på de lite dyrare, finare ölsorterna. Vi får se hur det blir med den saken. Känner jag mig själv rätt så står jag väl där om ett tag och nyper i ett dyrt färsköl från yttre Mongoliet.
Som jag inte för mitt liv hade kunnat skilja från en helt vanlig burk Kung.
Genial hemsida
Vill du veta vad det är för vecka? Gå in på www.vecka.nu så får du ett tydligt svar. Tycker det var en grymt skön sida.
Näthat eller nätkärlek?
Marcus Birro fick i förrgår en son. Vi är många som följt hans drabbade familj genom hans blogg. Han och hans sambo Jonna har tidigare fått två för tidigt födda barn som båda avlidit, något han skildrat, samtidigt som han gjort upp med sjukvårdens brist på empati, i diktsamlingen "Svarta Vykort". Man har inte kunnat undgå att verkligen själv känna en del av den sorg och smärta som det måste ha inneburit och fortfarande innebär för dom. Nu är vi istället många som verkligen in i hjärtat gläds med detta par. Det märkliga i sammanhanget är att vi ju inte ens känner personerna.
Och här kommer det intressanta: Marcus Birro kände sig för ett par månader sen tvingad att först helt stänga mer sin blogg och att sedan öppna den igen fast utan möjlighet för läsarna att ge kommentarer. Detts skedde efter att han fått kommentarer bloggen som var så genomvidriga att det inte längre gick att värja sig för dom. Birro är ju en person som rör upp känslor genom sitt sätt att vara, han är pretentiös, genomseriös, stundtals provokativ och tydligt medveten om sin egen talang. Jag tycker dock personligen att han är en av vår tids skickligaste poeter och jag tycker verkligen genuint om att han vågar visa sig i all sin bräcklighet. Men han drar tydligen till sig stora delar av den vidriga näthatande mobben. Men näthatet känner vi ju till sen innan. Det är ju inget nytt. Många intressanta röster har blivit tystade genom det och andra, som Alex Schulman, har gjort sig ett namn genom att spela med det.
Det intressanta och nya, det som det inte talas om är nätkärleken. På samma sätt som människor kan vräka ur sig de värsta vidrigheter de kan komma på till någon de inte känner på nätet, kan ännu fler engagera sig i människor de inte känner, gråta och skratta med dom, fira tillsammans med dom - kort sagt känna med dom. Det tycker jag är en minst lika stark kraft. Och livet kommer alltid att vara en kamp mellan det onda och det goda. Och i fallet med näthatet/nätkärleken är det för en gångs skull så Astrid-Lindgren-lätt att se skillnad på gott och ont. Så det gäller att man ser till att man är på rätt sida.
Och här kommer det intressanta: Marcus Birro kände sig för ett par månader sen tvingad att först helt stänga mer sin blogg och att sedan öppna den igen fast utan möjlighet för läsarna att ge kommentarer. Detts skedde efter att han fått kommentarer bloggen som var så genomvidriga att det inte längre gick att värja sig för dom. Birro är ju en person som rör upp känslor genom sitt sätt att vara, han är pretentiös, genomseriös, stundtals provokativ och tydligt medveten om sin egen talang. Jag tycker dock personligen att han är en av vår tids skickligaste poeter och jag tycker verkligen genuint om att han vågar visa sig i all sin bräcklighet. Men han drar tydligen till sig stora delar av den vidriga näthatande mobben. Men näthatet känner vi ju till sen innan. Det är ju inget nytt. Många intressanta röster har blivit tystade genom det och andra, som Alex Schulman, har gjort sig ett namn genom att spela med det.
Det intressanta och nya, det som det inte talas om är nätkärleken. På samma sätt som människor kan vräka ur sig de värsta vidrigheter de kan komma på till någon de inte känner på nätet, kan ännu fler engagera sig i människor de inte känner, gråta och skratta med dom, fira tillsammans med dom - kort sagt känna med dom. Det tycker jag är en minst lika stark kraft. Och livet kommer alltid att vara en kamp mellan det onda och det goda. Och i fallet med näthatet/nätkärleken är det för en gångs skull så Astrid-Lindgren-lätt att se skillnad på gott och ont. Så det gäller att man ser till att man är på rätt sida.
Att ha eget företag/ vara chef för ett fåmansägt företag....
... innebär till 90 % att kånka grejer hit och dit. I alla fall känns det så ibland när man har valt att, som hyggligt logistikintensivt företag, ändå ha kontor på en vindsvåning utan hiss hela vägen. Nåja, nu är i alla fall vår jättestora pall med hjul, som jag snickrat i ordning en gång i världen, på väg ner till Frankfurt. Förr i tiden släpade vi upp även själva pallen upp på vinden. Det var ingen lek. Den väger väl i alla fall en 80 kilo och är stor som ett radhus i Almby.
Men nu har vi kommit på stor fot och hyr in oss i ett lager lite utamför stan. Det är en upplevelse att vara där. När man kommer in på lagret känns det som det är oändligt med plats överallt och att man omöjligt kan hamna i vägen för någon hur man än gör. Men efter bara ett par minuter därinne förstår man att det är precis tvärtom. Vart man än ställer ner en pall, lägger ner en låda eller tappar ett litet papper så hamnar det exakt i vägen för en stressad åkare. Rätt vad det är börjar någon muttra/ gorma på den mest gnälliga närkingska att man är i vägen för dom.
Man inser ju mer man studerar att det faktiskt finns ett system för hur man ska ställa ner pallar för att de inets ka hamna i vägen för andra pallar, men det tar ett tag för en lekman att förstå exakt hur det är uppbyggt och inan man har gjort det har man gjort sig ovän med varenda gubbe med C-körkort söder om Dalälven.
Nåja. Kul att få lite kontakt med gubbarna på golvet ibland, även om det ju egentligen kanske inte är vårt golv det rör sig om. Men i alla fall.
Men nu har vi kommit på stor fot och hyr in oss i ett lager lite utamför stan. Det är en upplevelse att vara där. När man kommer in på lagret känns det som det är oändligt med plats överallt och att man omöjligt kan hamna i vägen för någon hur man än gör. Men efter bara ett par minuter därinne förstår man att det är precis tvärtom. Vart man än ställer ner en pall, lägger ner en låda eller tappar ett litet papper så hamnar det exakt i vägen för en stressad åkare. Rätt vad det är börjar någon muttra/ gorma på den mest gnälliga närkingska att man är i vägen för dom.
Man inser ju mer man studerar att det faktiskt finns ett system för hur man ska ställa ner pallar för att de inets ka hamna i vägen för andra pallar, men det tar ett tag för en lekman att förstå exakt hur det är uppbyggt och inan man har gjort det har man gjort sig ovän med varenda gubbe med C-körkort söder om Dalälven.
Nåja. Kul att få lite kontakt med gubbarna på golvet ibland, även om det ju egentligen kanske inte är vårt golv det rör sig om. Men i alla fall.
Nej grabbar det är inte han.....
Lite kul när de här bousen kommer hem till Asien igen och vill visa sina kort på sig och presidenten.
Äkta entusiasm
Jag undrar vart förmågan att visa äkta entusiasm tar vägen. Vi har den ju alldeles uppenbart när vi är små. Om jag kunde visa hälften så mycket äkta och oförfalskat intresse för mitt jobb, eller någonting annat, som Stina visar när man drar upp persiennerna på morgonen skulle jag vara äkta lycklig.
