Näthat eller nätkärlek?
Marcus Birro fick i förrgår en son. Vi är många som följt hans drabbade familj genom hans blogg. Han och hans sambo Jonna har tidigare fått två för tidigt födda barn som båda avlidit, något han skildrat, samtidigt som han gjort upp med sjukvårdens brist på empati, i diktsamlingen "Svarta Vykort". Man har inte kunnat undgå att verkligen själv känna en del av den sorg och smärta som det måste ha inneburit och fortfarande innebär för dom. Nu är vi istället många som verkligen in i hjärtat gläds med detta par. Det märkliga i sammanhanget är att vi ju inte ens känner personerna.
Och här kommer det intressanta: Marcus Birro kände sig för ett par månader sen tvingad att först helt stänga mer sin blogg och att sedan öppna den igen fast utan möjlighet för läsarna att ge kommentarer. Detts skedde efter att han fått kommentarer bloggen som var så genomvidriga att det inte längre gick att värja sig för dom. Birro är ju en person som rör upp känslor genom sitt sätt att vara, han är pretentiös, genomseriös, stundtals provokativ och tydligt medveten om sin egen talang. Jag tycker dock personligen att han är en av vår tids skickligaste poeter och jag tycker verkligen genuint om att han vågar visa sig i all sin bräcklighet. Men han drar tydligen till sig stora delar av den vidriga näthatande mobben. Men näthatet känner vi ju till sen innan. Det är ju inget nytt. Många intressanta röster har blivit tystade genom det och andra, som Alex Schulman, har gjort sig ett namn genom att spela med det.
Det intressanta och nya, det som det inte talas om är nätkärleken. På samma sätt som människor kan vräka ur sig de värsta vidrigheter de kan komma på till någon de inte känner på nätet, kan ännu fler engagera sig i människor de inte känner, gråta och skratta med dom, fira tillsammans med dom - kort sagt känna med dom. Det tycker jag är en minst lika stark kraft. Och livet kommer alltid att vara en kamp mellan det onda och det goda. Och i fallet med näthatet/nätkärleken är det för en gångs skull så Astrid-Lindgren-lätt att se skillnad på gott och ont. Så det gäller att man ser till att man är på rätt sida.
Och här kommer det intressanta: Marcus Birro kände sig för ett par månader sen tvingad att först helt stänga mer sin blogg och att sedan öppna den igen fast utan möjlighet för läsarna att ge kommentarer. Detts skedde efter att han fått kommentarer bloggen som var så genomvidriga att det inte längre gick att värja sig för dom. Birro är ju en person som rör upp känslor genom sitt sätt att vara, han är pretentiös, genomseriös, stundtals provokativ och tydligt medveten om sin egen talang. Jag tycker dock personligen att han är en av vår tids skickligaste poeter och jag tycker verkligen genuint om att han vågar visa sig i all sin bräcklighet. Men han drar tydligen till sig stora delar av den vidriga näthatande mobben. Men näthatet känner vi ju till sen innan. Det är ju inget nytt. Många intressanta röster har blivit tystade genom det och andra, som Alex Schulman, har gjort sig ett namn genom att spela med det.
Det intressanta och nya, det som det inte talas om är nätkärleken. På samma sätt som människor kan vräka ur sig de värsta vidrigheter de kan komma på till någon de inte känner på nätet, kan ännu fler engagera sig i människor de inte känner, gråta och skratta med dom, fira tillsammans med dom - kort sagt känna med dom. Det tycker jag är en minst lika stark kraft. Och livet kommer alltid att vara en kamp mellan det onda och det goda. Och i fallet med näthatet/nätkärleken är det för en gångs skull så Astrid-Lindgren-lätt att se skillnad på gott och ont. Så det gäller att man ser till att man är på rätt sida.
Kommentarer
Trackback
