Att gå omvägar till insikt
Ibland är det svårt att se ljuset. Man får ta omvägar för att komma snabbast till sitt mål. Jag har lyssnat mycket på musik i mitt liv. Jag har även lyssnat en hel del på inte längre så unge herr Springsteen. Jag visste att hans skiva The Rising kom till som en mer eller mindre direkt reaktion på terroristattentaten den 11/9 2001. Ändå var det inte förrän jag läste Mons Kallentofts utmärkta deckare "sommardöden" som jag fattade att "Into the Fire" handlade om brandmännen som tog sig upp i World Trade Center för att osjälviskt rädda andra. Det rörde om mig lite. Dels att jag var så dum att jag inte fattade att den handlade om dem, men framförallt att den gjorde det. Jag tycker det är så vackert när konsten lyckas förstora livet, när den kan hjälpa en att få kontakt med sina känslor inför någonting, nör den gör verkligheten episk. För den som lägger sitt eget liv åt sidan för att rädda andra är sannerligen värd att bli del av ett epos.
Jag har haft några såna upplevelser av musik, när det känns som om man skådar det gudomliga. Håkan Hellström har lyckats en gång med en sublim Hurricane Gilbert i Arvika och varit nära flera. Ulf Lundell har varit mycket nära. Men de som verkligen tagit steget över är (förstås) först Neil Young med de första ackorden till "Hey hey my my (into the black)" i globen för åtta år sen, då man kände att nu är det på allvar, nu är det ingen lek längre, det här är sant.
Den andra gången var, betydligt mer oväntat, när jag satt och såg på en Elviskonsert från Las Vegas 1970-nånting medan jag pysslade med nåt annat, jag minns inte vad. Jag har aldrig varit nån större Elvisfan men tycker ju absolut att han är en skicklig artist. Men det var precis i slutet på den bejublade konserten som något plötsligt hände. Jag tittade upp från vad det nu var jag höll på med och började rysa. I bibeln står det något om att förlåten rämnar. Så kändes det precis. Som att man förut inte alls fattat grejen, men helt plötsligt var redo att ge sig iväg på Pilgrimsfärd till Memphis. Jag vet inte ens vad det var han gjorde, men jag vet att nånting hände.
Den tredje gången det har hänt var faktiskt på Springsteens konsert senast. Det tog mig lite tid att smälta intrycken från den konserten, men nu med lite distans så vet jag ungefär hur det var. Det var andra gången jag såg Springsteen och båda konserterna har varit riktigt bra, helt klart. En mycket kompetent och passionerad grupp musiker med en starkt karismatisk och legendarisk förgrundsgestalt och ett helt batteri av grymma låtar. Det kan inte bli dåligt. Men faktiskt dröjde det ända in i extra-extranumren den här gången innan jag verkligen förstod hur människor kan köpa biljetter till varenda Bruce-konsert, till varje dag av tre i rad, hur de kan stå och köa i timtals för att se samma konsert som dagen innan. Hur folk kan ge Springsteen så stor del i sina liv. Men det var samma känsla som i Elvis konserten. Plötsligt, utan direkt förvarning, bara börjar det glöda. Det är som om alla fasader av konventioner, god smak och skolning, av vilja att vara påläst och inne, bara försvinner och det inte finns något annat än musiken, en sångare och en lyssnare som blir ett. Som om musiken inte tar omvägen via mun och öron utan går direkt från ett hjärta till ett annat.
Det är någonstans därför man lyssnar på musik. För när den är som bäst kan den ge en extra dimension till ett antal hjältedåd utförda någonstans i världen eller till och med den samling av mindre hjältemodiga, men ändå värdefulla, dåd som man kallar sitt eget iv.
Jag har haft några såna upplevelser av musik, när det känns som om man skådar det gudomliga. Håkan Hellström har lyckats en gång med en sublim Hurricane Gilbert i Arvika och varit nära flera. Ulf Lundell har varit mycket nära. Men de som verkligen tagit steget över är (förstås) först Neil Young med de första ackorden till "Hey hey my my (into the black)" i globen för åtta år sen, då man kände att nu är det på allvar, nu är det ingen lek längre, det här är sant.
Den andra gången var, betydligt mer oväntat, när jag satt och såg på en Elviskonsert från Las Vegas 1970-nånting medan jag pysslade med nåt annat, jag minns inte vad. Jag har aldrig varit nån större Elvisfan men tycker ju absolut att han är en skicklig artist. Men det var precis i slutet på den bejublade konserten som något plötsligt hände. Jag tittade upp från vad det nu var jag höll på med och började rysa. I bibeln står det något om att förlåten rämnar. Så kändes det precis. Som att man förut inte alls fattat grejen, men helt plötsligt var redo att ge sig iväg på Pilgrimsfärd till Memphis. Jag vet inte ens vad det var han gjorde, men jag vet att nånting hände.
Den tredje gången det har hänt var faktiskt på Springsteens konsert senast. Det tog mig lite tid att smälta intrycken från den konserten, men nu med lite distans så vet jag ungefär hur det var. Det var andra gången jag såg Springsteen och båda konserterna har varit riktigt bra, helt klart. En mycket kompetent och passionerad grupp musiker med en starkt karismatisk och legendarisk förgrundsgestalt och ett helt batteri av grymma låtar. Det kan inte bli dåligt. Men faktiskt dröjde det ända in i extra-extranumren den här gången innan jag verkligen förstod hur människor kan köpa biljetter till varenda Bruce-konsert, till varje dag av tre i rad, hur de kan stå och köa i timtals för att se samma konsert som dagen innan. Hur folk kan ge Springsteen så stor del i sina liv. Men det var samma känsla som i Elvis konserten. Plötsligt, utan direkt förvarning, bara börjar det glöda. Det är som om alla fasader av konventioner, god smak och skolning, av vilja att vara påläst och inne, bara försvinner och det inte finns något annat än musiken, en sångare och en lyssnare som blir ett. Som om musiken inte tar omvägen via mun och öron utan går direkt från ett hjärta till ett annat.
Det är någonstans därför man lyssnar på musik. För när den är som bäst kan den ge en extra dimension till ett antal hjältedåd utförda någonstans i världen eller till och med den samling av mindre hjältemodiga, men ändå värdefulla, dåd som man kallar sitt eget iv.
Kommentarer
Trackback
