Att minnas det man borde glömma
Varför tvingar man sig själv att tänka på saker som man egentligen önskar att man inte kom ihåg? Alla har vi väl begått våra mindre genomtänkta manövrar som man skäms för. Och det räcker att tänka på dom för att man ska känna skammens blossande rodnad börja göra sig påmind på ens, av årens gång och pinsamheters passerande, något fårade kinder. Jag kan leta upp ett sådant minne i någon avlägsen vrå av hjärnbarken och tänka på det, och sen göra allt som står i min makt för att försöka mota in odjuret i hörnet igen.
Låt mig ta ett litet, men ingalunda unikt, exempel från min egen välsorterade fatabur av genanser. När jag var 13 år började jag spela volleyboll. Detta innebar ett antal turneringar och resor och matcher. En av de första och årligen återkommande var Molten Cup i Falköping, en hyggligt stor ungdomsturnering. Det var på den tiden när man var så ung att det var en förutsättning för ett så här pass stort arrangemang att man tillhandahöll någon form av utfodring av ungdoms-skocken. I det här fallet hade man löst detta genom att ta en skolbespisningssal i besittning och kallat in falköpings lokala Lottakår för att sköta tilldelingen.
En del av Lottorna hade även med sina döttrar, av vilka några var i vår ålder, alltså ungefär 15-årsåldern. En av dessa, händelsevis den absolut sötaste, stod vid just den utdelningsstation där den längsta kön var. Detta var även den kö vårt lag valde. Så funkade hormonerna i den åldern, inget särskilt udda med det.
Jag stod först av grabbarna i mitt lag. En utsatt position. Jag tror jag kände en viss press att visa världsvana. Även om man kan ifrågasätta hur mycket världsvana det skulle innebära att sleva upp lite potatismos och pannbiff på en tallrik i en skolmatsal i Falköping. Men det var så jag kände i alla fall. Det fanns en viss press att göra det så snyggt att jag skulle imponera både på laget och på den söta tjejen. Därför slet jag, med en så nonchalant rörelse som möjligt, åt mig en bricka med ena handen och tog lika nonchigt tag i sleven med den andra. Mycket elegant, medan jag tittade lite flirtigt på tjejen bakom disken, som mötte min blick, slevade jag upp en rejäl slev potatismos och med en kraftfull rörelse slungade jag ner mosklicken på min bricka. Som den observante läsaren säkert redan upptäckt nämnde jag aldrig att jag med någon hand i något läge tog en tallrik. Och detta, mina vänner, var ingen skrivmiss av mig - jag tog mycket riktigt aldrig någon tallrik. Jag la alltså mosklicken mitt på den skolmatsalsorangea plastbrickan. Klafs.
Här hade jag kanske ett, visserligen litet, men ändå existerande, fönster där jag hade en möjlighet att, som man säjer på affärssvenska, "cut my losses" genom att kanske komma med en lite ursäktande kommentar eller på annat hyfsat charmigt sätt komma ur situationen. Jag valde dock ett sensationellt mycket sämre sätt att försöka släta över. Förnekelse och cover up.
Jag slet helt enkelt, högröd i ansiktet, åt mig en tallrik och tryckte ner den ovanpå moset. Tryckte så att säja fast den där. Jag kan faktiskt inte ens nu förstå hur de få hjärceller som ännu inte parayserats av förödmjukelse tänkte, men på något sätt trodde jag väl att det skulle gå att dölja mitt misstag för en smockfull matsal och för ett skrattfrustande volleybollag. Det gick förstås käpprätt dit det var tvungen att gå och en av de snälla falköpingslottorna som upptäckt mitt ofrivilliga sociala självmord kom till undsättnning. Hon bröt vänligt och milt, men bestämt, den moskladdiga brickan ur mina krampande händers vitnande grepp. Diskret sa hon, samtidigt som hon stack en ny, ren bricka i mina händer, "vi byter bricka du och jag".
Och där nånstans måste jag fullständigt ha seglat in i den totala förnedringens dimma för jag minns inte vad som hände sen. Vi kan väl anta att det tog ett par dar innan rodnaden la sig, att ett antal volleybollspelare hade svårt att få ner sin mat medan skrattkonvulsioner slet i deras kroppar och att det tog ett tag innan jag fick tillbaka min status i laget.
Och fortfarande är det smärtsamt att tänka tillbaka på de där minuterna för ungefär 20 år sedan i en matsal i Falköping. Men ibland letar sig tankarna till sådana minnen, fast man verkligen inte vill. Behöver vi minnena? Har de någon funktion? Vill de påminna oss om vår bräcklighet i sociala sammanhang? Inte vet jag.
Men jag vet att jag har tillräckligt många på lager för att om det inte gick att tränga undan dom större delen av tiden skulle jag gå med ständigt rött anlete.
Låt mig ta ett litet, men ingalunda unikt, exempel från min egen välsorterade fatabur av genanser. När jag var 13 år började jag spela volleyboll. Detta innebar ett antal turneringar och resor och matcher. En av de första och årligen återkommande var Molten Cup i Falköping, en hyggligt stor ungdomsturnering. Det var på den tiden när man var så ung att det var en förutsättning för ett så här pass stort arrangemang att man tillhandahöll någon form av utfodring av ungdoms-skocken. I det här fallet hade man löst detta genom att ta en skolbespisningssal i besittning och kallat in falköpings lokala Lottakår för att sköta tilldelingen.
En del av Lottorna hade även med sina döttrar, av vilka några var i vår ålder, alltså ungefär 15-årsåldern. En av dessa, händelsevis den absolut sötaste, stod vid just den utdelningsstation där den längsta kön var. Detta var även den kö vårt lag valde. Så funkade hormonerna i den åldern, inget särskilt udda med det.
Jag stod först av grabbarna i mitt lag. En utsatt position. Jag tror jag kände en viss press att visa världsvana. Även om man kan ifrågasätta hur mycket världsvana det skulle innebära att sleva upp lite potatismos och pannbiff på en tallrik i en skolmatsal i Falköping. Men det var så jag kände i alla fall. Det fanns en viss press att göra det så snyggt att jag skulle imponera både på laget och på den söta tjejen. Därför slet jag, med en så nonchalant rörelse som möjligt, åt mig en bricka med ena handen och tog lika nonchigt tag i sleven med den andra. Mycket elegant, medan jag tittade lite flirtigt på tjejen bakom disken, som mötte min blick, slevade jag upp en rejäl slev potatismos och med en kraftfull rörelse slungade jag ner mosklicken på min bricka. Som den observante läsaren säkert redan upptäckt nämnde jag aldrig att jag med någon hand i något läge tog en tallrik. Och detta, mina vänner, var ingen skrivmiss av mig - jag tog mycket riktigt aldrig någon tallrik. Jag la alltså mosklicken mitt på den skolmatsalsorangea plastbrickan. Klafs.
Här hade jag kanske ett, visserligen litet, men ändå existerande, fönster där jag hade en möjlighet att, som man säjer på affärssvenska, "cut my losses" genom att kanske komma med en lite ursäktande kommentar eller på annat hyfsat charmigt sätt komma ur situationen. Jag valde dock ett sensationellt mycket sämre sätt att försöka släta över. Förnekelse och cover up.
Jag slet helt enkelt, högröd i ansiktet, åt mig en tallrik och tryckte ner den ovanpå moset. Tryckte så att säja fast den där. Jag kan faktiskt inte ens nu förstå hur de få hjärceller som ännu inte parayserats av förödmjukelse tänkte, men på något sätt trodde jag väl att det skulle gå att dölja mitt misstag för en smockfull matsal och för ett skrattfrustande volleybollag. Det gick förstås käpprätt dit det var tvungen att gå och en av de snälla falköpingslottorna som upptäckt mitt ofrivilliga sociala självmord kom till undsättnning. Hon bröt vänligt och milt, men bestämt, den moskladdiga brickan ur mina krampande händers vitnande grepp. Diskret sa hon, samtidigt som hon stack en ny, ren bricka i mina händer, "vi byter bricka du och jag".
Och där nånstans måste jag fullständigt ha seglat in i den totala förnedringens dimma för jag minns inte vad som hände sen. Vi kan väl anta att det tog ett par dar innan rodnaden la sig, att ett antal volleybollspelare hade svårt att få ner sin mat medan skrattkonvulsioner slet i deras kroppar och att det tog ett tag innan jag fick tillbaka min status i laget.
Och fortfarande är det smärtsamt att tänka tillbaka på de där minuterna för ungefär 20 år sedan i en matsal i Falköping. Men ibland letar sig tankarna till sådana minnen, fast man verkligen inte vill. Behöver vi minnena? Har de någon funktion? Vill de påminna oss om vår bräcklighet i sociala sammanhang? Inte vet jag.
Men jag vet att jag har tillräckligt många på lager för att om det inte gick att tränga undan dom större delen av tiden skulle jag gå med ständigt rött anlete.
Kolla in den här sötnosen
Lagerbäck och informationen
Jag hör verkligen inte till Lars Lagerbäcks främsta kritiker. Han har tagit oss till större framgångar än de flesta svenska förbundskaptener och han är säkert en utmärkt taktiker. Hans förmåga att riskminimera måste vara eftertraktad på vilket kärkrfaftverk som helst.
Men samtidigt har han en förmåga att göra människor runt den heliga landslags-"gruppen" irriterade och förbannade med sin ständiga förmåga att vägra säja det som alla ser. Visst, jag köper definitivt att man inte bara ska såga sitt lag till höger och vänster om det förlorar och hylla det om det vinner, idrott och fotboll är förstås så mycket mer komplext än så. Men om man i en för gruppsegern i VM-kvalet livsviktig match, på hemmaplan, mot ett av skador härjat Danmark, gå¨r ut och spelar idéfattigt, krampaktigt och allmänt odistinkt, varför då i jösse namn hävda att man gjort en bra match och borde vunnit? Det stämmer ju helt enkelt inte. Visst, Sverige hae några chanser som man kanske borde satt, straffen och Henrik Larssons läge framförallt, men Danmark styrde ju matchen dit de ville ha den. De ägde ju mittfältet totalt.
Jag hade köpt om Lagerbäck sagt något i stil med "Vi blir ganska utspelade i första halvlek och förlorar förstås ytterligare i energi och tryck när vi missar en straff och Danmark får ett billigt 1-0. Men sett till hela den halvleken leder ändå Danmark klart rättvist efter första, där vi hade stora problem med mittfältsspelet. I andra halvlek försöker vi trycka upp laget och skapar stundtals lite tryck men lyckas inte riktigt komma i de riktigt bra lägena mot ett skickligt försvarande Danmark. De chanser som dimper ner framför oss lyckas vi inte förvalta efter för odistinkta avslut." Det tycker jag hade varit en tillräckligt nyanserad analys.
Men att säja att man spelade riktigt bra och borde ha vunnit normalt är ju helt enkelt inte sant och sticker i ögonen på oss. Att i så hög grad försöka gömma vad alla kan se är ju en slags totalitär taktik, med stor frekvens använd av Stalin och andra diktatorer, och inget som borde prägla ett modernt ledarskap.
Och här har Lagerbäck sin stora svaghate. En trubbighet som i de värsta stunderna övergår till arrogans. Därför misslyckas landslaget, under Lagerbäck, med att bli riktigt folkkärt. Och när nu dessutom resultaten inte längre går landslagets väg blir nog Lagerbäck inte långlivad. Vi har fortfarande en mikroskopisk chans att gå vidare, men missar vi den är det dags för ett byte. Då är det tack och hej till Lagerbäck och in med någon som det kanske kommer visa sig är en sämre resultatmakare, men som åtminstone kan kommunicera på ett sätt som inte gör även oss mer nyanserade kritiker förbannade.
Men samtidigt har han en förmåga att göra människor runt den heliga landslags-"gruppen" irriterade och förbannade med sin ständiga förmåga att vägra säja det som alla ser. Visst, jag köper definitivt att man inte bara ska såga sitt lag till höger och vänster om det förlorar och hylla det om det vinner, idrott och fotboll är förstås så mycket mer komplext än så. Men om man i en för gruppsegern i VM-kvalet livsviktig match, på hemmaplan, mot ett av skador härjat Danmark, gå¨r ut och spelar idéfattigt, krampaktigt och allmänt odistinkt, varför då i jösse namn hävda att man gjort en bra match och borde vunnit? Det stämmer ju helt enkelt inte. Visst, Sverige hae några chanser som man kanske borde satt, straffen och Henrik Larssons läge framförallt, men Danmark styrde ju matchen dit de ville ha den. De ägde ju mittfältet totalt.
Jag hade köpt om Lagerbäck sagt något i stil med "Vi blir ganska utspelade i första halvlek och förlorar förstås ytterligare i energi och tryck när vi missar en straff och Danmark får ett billigt 1-0. Men sett till hela den halvleken leder ändå Danmark klart rättvist efter första, där vi hade stora problem med mittfältsspelet. I andra halvlek försöker vi trycka upp laget och skapar stundtals lite tryck men lyckas inte riktigt komma i de riktigt bra lägena mot ett skickligt försvarande Danmark. De chanser som dimper ner framför oss lyckas vi inte förvalta efter för odistinkta avslut." Det tycker jag hade varit en tillräckligt nyanserad analys.
Men att säja att man spelade riktigt bra och borde ha vunnit normalt är ju helt enkelt inte sant och sticker i ögonen på oss. Att i så hög grad försöka gömma vad alla kan se är ju en slags totalitär taktik, med stor frekvens använd av Stalin och andra diktatorer, och inget som borde prägla ett modernt ledarskap.
Och här har Lagerbäck sin stora svaghate. En trubbighet som i de värsta stunderna övergår till arrogans. Därför misslyckas landslaget, under Lagerbäck, med att bli riktigt folkkärt. Och när nu dessutom resultaten inte längre går landslagets väg blir nog Lagerbäck inte långlivad. Vi har fortfarande en mikroskopisk chans att gå vidare, men missar vi den är det dags för ett byte. Då är det tack och hej till Lagerbäck och in med någon som det kanske kommer visa sig är en sämre resultatmakare, men som åtminstone kan kommunicera på ett sätt som inte gör även oss mer nyanserade kritiker förbannade.
EU-valet och korna
Apropa valet och jordbruksstöd och annat hörde jag för något år sedan Kjell Albin Abrahamsson göra en ganska underhållande illustration av EU:s jordbruksstöd. Om man tog hela stödet och fördelade det, per ko, inom EU skulle pengarna, enligt exemplet, räcka till en flygbiljett för varje ko jorden runt, i business class. Men inte nog med det - de skulle även ha 4000:- var i fickpengar.
Det är en hel del pengar det. Men nog vore det kul för Rosa och resten. Och en rätt lustig syn i ett antal flygplan, bakom businessclass-skynket.
Det är en hel del pengar det. Men nog vore det kul för Rosa och resten. Och en rätt lustig syn i ett antal flygplan, bakom businessclass-skynket.
