Att minnas det man borde glömma
Varför tvingar man sig själv att tänka på saker som man egentligen önskar att man inte kom ihåg? Alla har vi väl begått våra mindre genomtänkta manövrar som man skäms för. Och det räcker att tänka på dom för att man ska känna skammens blossande rodnad börja göra sig påmind på ens, av årens gång och pinsamheters passerande, något fårade kinder. Jag kan leta upp ett sådant minne i någon avlägsen vrå av hjärnbarken och tänka på det, och sen göra allt som står i min makt för att försöka mota in odjuret i hörnet igen.
Låt mig ta ett litet, men ingalunda unikt, exempel från min egen välsorterade fatabur av genanser. När jag var 13 år började jag spela volleyboll. Detta innebar ett antal turneringar och resor och matcher. En av de första och årligen återkommande var Molten Cup i Falköping, en hyggligt stor ungdomsturnering. Det var på den tiden när man var så ung att det var en förutsättning för ett så här pass stort arrangemang att man tillhandahöll någon form av utfodring av ungdoms-skocken. I det här fallet hade man löst detta genom att ta en skolbespisningssal i besittning och kallat in falköpings lokala Lottakår för att sköta tilldelingen.
En del av Lottorna hade även med sina döttrar, av vilka några var i vår ålder, alltså ungefär 15-årsåldern. En av dessa, händelsevis den absolut sötaste, stod vid just den utdelningsstation där den längsta kön var. Detta var även den kö vårt lag valde. Så funkade hormonerna i den åldern, inget särskilt udda med det.
Jag stod först av grabbarna i mitt lag. En utsatt position. Jag tror jag kände en viss press att visa världsvana. Även om man kan ifrågasätta hur mycket världsvana det skulle innebära att sleva upp lite potatismos och pannbiff på en tallrik i en skolmatsal i Falköping. Men det var så jag kände i alla fall. Det fanns en viss press att göra det så snyggt att jag skulle imponera både på laget och på den söta tjejen. Därför slet jag, med en så nonchalant rörelse som möjligt, åt mig en bricka med ena handen och tog lika nonchigt tag i sleven med den andra. Mycket elegant, medan jag tittade lite flirtigt på tjejen bakom disken, som mötte min blick, slevade jag upp en rejäl slev potatismos och med en kraftfull rörelse slungade jag ner mosklicken på min bricka. Som den observante läsaren säkert redan upptäckt nämnde jag aldrig att jag med någon hand i något läge tog en tallrik. Och detta, mina vänner, var ingen skrivmiss av mig - jag tog mycket riktigt aldrig någon tallrik. Jag la alltså mosklicken mitt på den skolmatsalsorangea plastbrickan. Klafs.
Här hade jag kanske ett, visserligen litet, men ändå existerande, fönster där jag hade en möjlighet att, som man säjer på affärssvenska, "cut my losses" genom att kanske komma med en lite ursäktande kommentar eller på annat hyfsat charmigt sätt komma ur situationen. Jag valde dock ett sensationellt mycket sämre sätt att försöka släta över. Förnekelse och cover up.
Jag slet helt enkelt, högröd i ansiktet, åt mig en tallrik och tryckte ner den ovanpå moset. Tryckte så att säja fast den där. Jag kan faktiskt inte ens nu förstå hur de få hjärceller som ännu inte parayserats av förödmjukelse tänkte, men på något sätt trodde jag väl att det skulle gå att dölja mitt misstag för en smockfull matsal och för ett skrattfrustande volleybollag. Det gick förstås käpprätt dit det var tvungen att gå och en av de snälla falköpingslottorna som upptäckt mitt ofrivilliga sociala självmord kom till undsättnning. Hon bröt vänligt och milt, men bestämt, den moskladdiga brickan ur mina krampande händers vitnande grepp. Diskret sa hon, samtidigt som hon stack en ny, ren bricka i mina händer, "vi byter bricka du och jag".
Och där nånstans måste jag fullständigt ha seglat in i den totala förnedringens dimma för jag minns inte vad som hände sen. Vi kan väl anta att det tog ett par dar innan rodnaden la sig, att ett antal volleybollspelare hade svårt att få ner sin mat medan skrattkonvulsioner slet i deras kroppar och att det tog ett tag innan jag fick tillbaka min status i laget.
Och fortfarande är det smärtsamt att tänka tillbaka på de där minuterna för ungefär 20 år sedan i en matsal i Falköping. Men ibland letar sig tankarna till sådana minnen, fast man verkligen inte vill. Behöver vi minnena? Har de någon funktion? Vill de påminna oss om vår bräcklighet i sociala sammanhang? Inte vet jag.
Men jag vet att jag har tillräckligt många på lager för att om det inte gick att tränga undan dom större delen av tiden skulle jag gå med ständigt rött anlete.
Låt mig ta ett litet, men ingalunda unikt, exempel från min egen välsorterade fatabur av genanser. När jag var 13 år började jag spela volleyboll. Detta innebar ett antal turneringar och resor och matcher. En av de första och årligen återkommande var Molten Cup i Falköping, en hyggligt stor ungdomsturnering. Det var på den tiden när man var så ung att det var en förutsättning för ett så här pass stort arrangemang att man tillhandahöll någon form av utfodring av ungdoms-skocken. I det här fallet hade man löst detta genom att ta en skolbespisningssal i besittning och kallat in falköpings lokala Lottakår för att sköta tilldelingen.
En del av Lottorna hade även med sina döttrar, av vilka några var i vår ålder, alltså ungefär 15-årsåldern. En av dessa, händelsevis den absolut sötaste, stod vid just den utdelningsstation där den längsta kön var. Detta var även den kö vårt lag valde. Så funkade hormonerna i den åldern, inget särskilt udda med det.
Jag stod först av grabbarna i mitt lag. En utsatt position. Jag tror jag kände en viss press att visa världsvana. Även om man kan ifrågasätta hur mycket världsvana det skulle innebära att sleva upp lite potatismos och pannbiff på en tallrik i en skolmatsal i Falköping. Men det var så jag kände i alla fall. Det fanns en viss press att göra det så snyggt att jag skulle imponera både på laget och på den söta tjejen. Därför slet jag, med en så nonchalant rörelse som möjligt, åt mig en bricka med ena handen och tog lika nonchigt tag i sleven med den andra. Mycket elegant, medan jag tittade lite flirtigt på tjejen bakom disken, som mötte min blick, slevade jag upp en rejäl slev potatismos och med en kraftfull rörelse slungade jag ner mosklicken på min bricka. Som den observante läsaren säkert redan upptäckt nämnde jag aldrig att jag med någon hand i något läge tog en tallrik. Och detta, mina vänner, var ingen skrivmiss av mig - jag tog mycket riktigt aldrig någon tallrik. Jag la alltså mosklicken mitt på den skolmatsalsorangea plastbrickan. Klafs.
Här hade jag kanske ett, visserligen litet, men ändå existerande, fönster där jag hade en möjlighet att, som man säjer på affärssvenska, "cut my losses" genom att kanske komma med en lite ursäktande kommentar eller på annat hyfsat charmigt sätt komma ur situationen. Jag valde dock ett sensationellt mycket sämre sätt att försöka släta över. Förnekelse och cover up.
Jag slet helt enkelt, högröd i ansiktet, åt mig en tallrik och tryckte ner den ovanpå moset. Tryckte så att säja fast den där. Jag kan faktiskt inte ens nu förstå hur de få hjärceller som ännu inte parayserats av förödmjukelse tänkte, men på något sätt trodde jag väl att det skulle gå att dölja mitt misstag för en smockfull matsal och för ett skrattfrustande volleybollag. Det gick förstås käpprätt dit det var tvungen att gå och en av de snälla falköpingslottorna som upptäckt mitt ofrivilliga sociala självmord kom till undsättnning. Hon bröt vänligt och milt, men bestämt, den moskladdiga brickan ur mina krampande händers vitnande grepp. Diskret sa hon, samtidigt som hon stack en ny, ren bricka i mina händer, "vi byter bricka du och jag".
Och där nånstans måste jag fullständigt ha seglat in i den totala förnedringens dimma för jag minns inte vad som hände sen. Vi kan väl anta att det tog ett par dar innan rodnaden la sig, att ett antal volleybollspelare hade svårt att få ner sin mat medan skrattkonvulsioner slet i deras kroppar och att det tog ett tag innan jag fick tillbaka min status i laget.
Och fortfarande är det smärtsamt att tänka tillbaka på de där minuterna för ungefär 20 år sedan i en matsal i Falköping. Men ibland letar sig tankarna till sådana minnen, fast man verkligen inte vill. Behöver vi minnena? Har de någon funktion? Vill de påminna oss om vår bräcklighet i sociala sammanhang? Inte vet jag.
Men jag vet att jag har tillräckligt många på lager för att om det inte gick att tränga undan dom större delen av tiden skulle jag gå med ständigt rött anlete.
Kommentarer
Postat av: Ola Stering
Visst behöver vi minnena. Trots den pinsamma situationen och dina "traumatiska" förnimmelser från tillfället i fråga skall man inte underskatta värdet av och de säkerligen många tillfällen när historien lett till skratt och glädje för dig själv och andra.
Alla har vi gjort pinsamheter, detta är något gott.
Trackback
