kyljohan

Man måste verkligen älska Vasaloppet. Vilken overklig prestation det är. Man blir varje år helt tårögd av att se hur de kämpar för att skaka av sig/ hänga på varandra. Och det verkar faktiskt som om man måste upp på de här distanserna numera i masstart för att det inte ska sluta med att Petter Northug spurtar ner de andra på upploppet.

I år blev den grymma prestationen som det innebar när Daniel Thynell ryckte för tredje och avgörande gången extra rörande eftersom Stina, precis när Thynell tryckte på för Daniel Westling och fosterland, passade på att göra sin första vändning från rygg till mage. Det var en mycket förvånad tjej som, ackompanjerad av mammas och pappas hejarop först för Daniel Thynell och sen mer och mer för Stina, till slut fattade hur man skulle göra för att komma runt den sista biten. Den spontana applåden som utbröt fick henne först förundrad och sen glad och, som det verkade, till och med riktigt stolt.

Som sagt, Vasaloppssöndagen får mig alltid lite gråtmild eftersom det på något sätt fortfande representerar allt det man en gång kom att älska med sport. Och just i år var det så omgärdat av fina prestationer att tårarna rann till i ögonen mer än nånsin.