kyljohan

Inatt dog min mormor. När döden kom till henne gjorde den det som en befriare. De sista två åren i mormors liv blev jobbiga efter att hennes andra stroke hade tagit bort nästan allt hennes tal och berövat henne hennes tidigare så väl utvecklade sociala förmågor. Den allra första känslan när jag fick dödsbeskedet var därför lättnad. Men snabbt kom sedan ändå sorgen. Astrid Lindgren låter, när Skalle-Per dött, Mattis Rövare säja: ”Han har funnits jämt och nu finns han inte längre. Han fattas mig”. Så känner jag inför mormor nu. I två år nu har vi anhöriga sörjt mormors situation. Idag fick vi börja sörja mormors person.

Och mormor var en person som det var väldigt lätt att trivas ihop med. Ibland kunde hon vara ganska sprallig, pratglad och uppe i varv, ofta i samband med att man lekte med henne när man var liten, eller senare i livet när man spelade yatzy eller bingo eller något annat sällskapspel.  Andra gånger kunde hon vara ganska tystlåten och lyssnande och inte ta så mycket plats i ett sammanhang. Men runt henne fanns det alltid en genuin trivsel.

Förutom mormors förmåga att få människor runt henne att må bra var det en annan sak som ofta slog en i samband med att man spelade spel med henne - kanske särskilt yatzy, vilket vi gjorde ett oräkneligt antal gånger, oftast i sommarstugan vid Racken. Det var mormors snabbtänkthet, framför allt när det gällde siffror. Vi kunde spela yatzy och få fram ett tärningsresultat. Där satt jag, med mina tre års studier på naturvetenskaplig linje bakom mig och räknade och räknade. Men innan jag hunnit få ihop siffrorna hade mormor hunnit räkna rätt, fyllt i resultatet i rutan, preliminärräknat hur man låg till för bonusen, spottat på tärningarna, slagit nästa kast och börjat bygga en liten stege i nästa ruta. Så var det varje gång.

Sitt skarpa intellekt och vassa minne hade mormor även med sig i sin vardag och i sitt jobb. Jag kan inte på rak arm påminna mig att jag träffat någon annan som varit så passionerad i sin yrkesroll, i mormors fall bespisningspersonal, mattant. Det spelade ingen roll vilken jämnårig idrottskonkurrent man nämnde som vid någon tid passerat Styckåsskolans matsal så kunde mormor med en stordators precision redogöra i detalj för hur stora portioner de åt, hur mycket de lämnade, deras favoriträtter och allmänna trevlighet.

Mormor var genom hela sitt vuxna liv en noggrann och minutiös person som skötte hem, familj och jobb med precision. Samtidigt hade man känslan av att den noggrannheten var något som hon fick kämpa sig till, som inte låg alldeles genetiskt självklart för henne. Istället var hon nog från början en människa vars personlighet låg mer mot sprallighet, humor och upptåg än ordning och reda i första hand. Hon höll som sagt utan tvekan ordning, men kanske inte alltid utan vissa ansträngningar. Kanske var det något som hon till och med i perioder upplevde som en inre konflikt, detta med den yttre ordningen och den inre skälmskheten.

Utan att göra anspråk på att vara en centrumperson kan man redan nu känna hur hon var en sammanhållande länk i vår släkt. Varje gång man pratade med henne, i telefon eller öga mot öga, gick det med kraft upp för en vilken koll hon hade på allt som hände i släkten. Hon höll sig underrättad och höll ordning för sig på allt vad alla företog sig. Det fanns en trygghet i det. En trygghet i släktsammanhållningen som det nu blir upp till oss andra att förvalta.

I sorgen finns det nu till slut en stor lättnad över att mormor fick sluta med värdighet, med nära och kära runt sig och utan smärta. Hennes sista år blev jobbiga, men hennes sista dygn blev skonsamma. Jag hoppas att hon någon gång under sin sista tid kunde se tillbaka på ett liv som hon kunde vara stolt över, ett meningsfullt och föredömligt liv. Det är i alla fall alltid så jag kommer att se på Anna-Greta Perssons Liv

Vila i frid älskade mormor. Du fattas mig.