SD och poesin

Att Sverigedemokraterna har tagit plats i Sveriges riksdag har väl knappast undgått någpn. Om detta kan säjas mycket, och mycket har också sagts, av mig och andra. Låt oss nöja oss med att konstatera att det är vidrigt att ett parti med nazistiska rötter, fortfarande baserat på rasistisk grund nu sitter med i Sveriges riksdag. Så.

Det som slog mig nu som fick mig att ta upp den undanstoppade bloggpennan igen var en kommentar på Sveriges Radio igår, i programmet Nya Vågen. Det var "författaren och retorikexperten" (SR.se/nyavagen 2010-12-01) Elaine Bergquist som uttalade sig om en händelse under Stockholms poesifestival nyligen. Samtidigt som moderna poeter läste samtida poesi på en scen, läste SD-tomtarna äldre dikter ur den storsvenska eran på en närliggande scen. Heidenstam, Tegner, "mandom, mod och morske män", den typen av storvulna, unkna hjältediktningar. Jag vet inte riktigt vad den politiska tanken från de stora filosoferna i SD var, men troligen gjorde de det i någon slags allmän konservatistisk tanke om att de storsvenska spyorna representerar äkthet, svenskhet och kvalité, medan den moderna diktscenen är obegriplig och mångkulturell. Något sånt kanske. Min enda litterära kommentar till de storsvenska dikterna är att de inte fallit ur vårt medvetande för att vi har blivit mindre intresserad av litterär kvalité, utan tvärtom tog de sig, trots många gånger bristande kvalité, en gång in i kanon p.g.a. att de representerade ett eftersträvansvärt sammhällsideal, en tanke om svenskhetens överlägsenhet. En tanke som nu känns både lite skrattretande och mycket unken för alla utom SD. Och utan att man sluter upp bakom det idealet faller även dessa dikter platt, som de bombasmer och pekoraler de faktiskt oftast är.

Näväl, detta var inte tänkt som ett litteraturpolitiskt inlägg, för då hade jag även varit tvungen att skriva lite om en del modern poesi (det är inte automatiskt bra bara för att det inte rimmar), utan som en reflexion över vår samtids förmåga att ibland uppfatta det som att det som händer nu händer första gången. I den andan sa Elaine Bergquist nämligen i programmet att "aldrig tidigare har poesi använts så, som ett politiskt vapen". Aldrig tidigare. Som att poesiens storhetstid är nu, nu när den till och med kan ha politisk sprängkraft. Suck.

Jag vet inte hur många exempel på poesins politiska bäringt man behöver ta för att få fram sin poäng. Men några närliggande kanske: Stalin var, som ung revolutionär, en ganska begåvad poet, som skrev ryss-nationalistiska alster, som publicerades i tidsskrifter. Han fortsatte med sin poesi i någon omfattning hela sitt liv. Likadant var det med Mao. Så på den kommunistiska sidan finns flera fina förebilder för SD. I övrigt kan jag bara rabbla upp ett litet gäng poeter och författare vars alster delvis kan ses som politiska vapen: Sartre, Strindberg, Swift, de Beauvoir, Woolf, Balzac, Gorkij, Runeberg, Baudelaire, Rilke, Wagner, Ahlin, Grass.... Jag kan säkert rabbla upp hundra till om det skulle behövas. Men det känns överflödigt.

Min poäng är egentligen bara denna: SD är historielösa pajasar som försöker definiera sin roll som mycket viktiga i ett historiskt sammanhang. Vi ska inte bemöta dom med samma slags historielöshet och definiera deras larviga aktioner som betydelsefulla. De mår istället bra av att behandlas som i tortyrredskapet i Douglas Adams "liftarens guide till galaxen", där man sätts in i en maskin som får en att till fullo känna sin betydelselöshet i hela universum.

Så min kommentar till hela SD:s senaste lilla utspel blir: Heidenstam för att plocka politiska poänger 2010? mmmphhhhh....HAHAHAHA!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0