kyljohan

Jag kommer inte ihåg vem som sa det, men det var i alla fall väldigt träffande om svenskarnas förhållande till myndigheter - vi beter oss i förhållande till dem som tonåringar till sina föräldrar. Myndigheterna ska, likt tonåringens föräldrar, lämna en totalt i fred - tills nånting går snett. Då ska de vara där, ovillkorligen och kravlöst. Personen som sa det talade om hur det var i samband med Tsunamin, där det till slut var mer eller mindre konsensus att hela flodvågen egentligen var Lars Danielssons fel. Men jag tycker det stämmer även på hur vi beter oss nu när det snöar.

Folk ger sig ut i bilen närsomhelst, hursomhelst i den värsta snöstormen på en mansålder och sen blir de sittande nånstans vid vägkanten och känner sig svikna av de ansvariga för snöröjningen. Ok, jag köper att man som kommun och vägverk har ett ansvar för att vägarna går att ta sig fram på och att det förstås kan finnas situationer där man måste ut på vägarna. Men i övrigt har man ju även som individ ett ansvar för vilken situation man sätter sig i. Ibland känns det som om vuxna människor bara gör vadsomhelst och sen när skiten träffar fläkten omedelbart börjar flacka med blicken runt sig för att hitta vem som kan vara ansvarig för debaclet. Att själv fundera över sin egen roll i sammanhanget är inte aktuellt. En obehaglig tendens.