Ny blogg
Flyttar min blogg hit från och med idag, blogg.se är lite buggigt numer tycker jag.
http://kyljohan.wordpress.com/
http://kyljohan.wordpress.com/
OS hittills
OS lockar alltid fram bloggaren i mig. Var under förra OS som jag en gång började blogga. Sen dess har jag slutat otaliga gånger, men nu vill jag skribbla ner lite reflektioner igen, för det lockar alltid fram både känslorna och åsikterna. Så, lite osorterat, här kommer det:
Kungen
Vill man se hur ett perfekt idrottspsyke ser ut personifierat ska man se på en beachvolleybollmatch med Emanuel Rego. Det är en njutning för en gammal vollebolldåre och även för vilken idrottsälskare som helst. Det finns så många klyschor kring idrottspsykologi. Glöm en dålig boll, fokusera på nästa, ta inte ut din besvikelse i din kropp, slappna av, sträck på dig, ner med axlarna o.s.v. o.s.v. Det låter så lätt och är ju, som alla som hållt på med idrott vet, ibland hur svårt som helst. Men Emanuel behärskar allt det där till perfektion. Han låter sig ALDRIG rubbas mentalt. Förlorar han en match (och det är inte ofta) är det ALLTID för att han för dagen är en sämre spelare, ALDRIG för att han inte får ut en bra prestation. Han har det närmaste jag kan komma på någon som har en Kunglig utstrålning, som man tänte sig att en kung skulle vara när man var liten. På riktigt. Att han är 39 år gammal och med fysik som en tjugofemåring gör ju inte saken sämre.
Svenska psyken
Apropå idrottspsyke var det igår två idrottare som hamnade på varsin sida om den psykologiska pärleporten. Två idrottare som har ganska liknande erfarenheter i bagaget från OS i Beijing. Håkan Dahlby misslyckades i Beijing och stämplades av somliga som en som inte fick med sig psyket i rätt läge. Men när det väl gällde igår var han fantastisk och man kunde se på hans utstrålning genom hela finalen att han hade allt på plats. Han tvättade effektivt bort bilden av sig själv som någon som kan vika ner sig när det gäller. Frida Svensson i singelsculler gick den motsatta vägen. Frida är modig på det sättet att hon inte hymlar med att hon är nervös, att hon erkänner för sig själv och andra att hennes mentala styrka ibland sviker henne. Inte desto mindre gör det ont när man ser någon underprestera och tyvärr blev det så illa att Frida befäste bilden av sig själv som en som inte pallar OS. Jag hoppas innerligt att hon i Rio om fyra år står där med ett FUCK YOU! på läpparna.
Simon Bank
Jag älskar verkligen Simon Bank. Inte personligen, jag känner honom inte, men som idrottskrönikör är han helt underbar. Ingen idrottsprestation eller idrottsligt misslyckande för Sverige är komplett innan man fått läsa hans reflektioner om det och det är mer än en gång jag fått svälja ner en klump i halsen över ytterligare en Banksk färg och smak kring en stor idrottsupplevelse . Bara igår hade han, apropå Håkan Dahlby, flera träffsäkra formuleringar, särskilt en fastnade jag för:
"Jag tror inte att det var någon annans fel att han missade duvorna för fyra år sedan – men jag vet också att det inte var någon annans medalj som han hade runt halsen igår."
I den formuleringen fick Bank med hela fenomenet Håkan Dahlby. Mästerligt!
Som sagt, osorterat och dant, men det var några små tankar om OS hittills.
Kungen
Vill man se hur ett perfekt idrottspsyke ser ut personifierat ska man se på en beachvolleybollmatch med Emanuel Rego. Det är en njutning för en gammal vollebolldåre och även för vilken idrottsälskare som helst. Det finns så många klyschor kring idrottspsykologi. Glöm en dålig boll, fokusera på nästa, ta inte ut din besvikelse i din kropp, slappna av, sträck på dig, ner med axlarna o.s.v. o.s.v. Det låter så lätt och är ju, som alla som hållt på med idrott vet, ibland hur svårt som helst. Men Emanuel behärskar allt det där till perfektion. Han låter sig ALDRIG rubbas mentalt. Förlorar han en match (och det är inte ofta) är det ALLTID för att han för dagen är en sämre spelare, ALDRIG för att han inte får ut en bra prestation. Han har det närmaste jag kan komma på någon som har en Kunglig utstrålning, som man tänte sig att en kung skulle vara när man var liten. På riktigt. Att han är 39 år gammal och med fysik som en tjugofemåring gör ju inte saken sämre.
Svenska psyken
Apropå idrottspsyke var det igår två idrottare som hamnade på varsin sida om den psykologiska pärleporten. Två idrottare som har ganska liknande erfarenheter i bagaget från OS i Beijing. Håkan Dahlby misslyckades i Beijing och stämplades av somliga som en som inte fick med sig psyket i rätt läge. Men när det väl gällde igår var han fantastisk och man kunde se på hans utstrålning genom hela finalen att han hade allt på plats. Han tvättade effektivt bort bilden av sig själv som någon som kan vika ner sig när det gäller. Frida Svensson i singelsculler gick den motsatta vägen. Frida är modig på det sättet att hon inte hymlar med att hon är nervös, att hon erkänner för sig själv och andra att hennes mentala styrka ibland sviker henne. Inte desto mindre gör det ont när man ser någon underprestera och tyvärr blev det så illa att Frida befäste bilden av sig själv som en som inte pallar OS. Jag hoppas innerligt att hon i Rio om fyra år står där med ett FUCK YOU! på läpparna.
Simon Bank
Jag älskar verkligen Simon Bank. Inte personligen, jag känner honom inte, men som idrottskrönikör är han helt underbar. Ingen idrottsprestation eller idrottsligt misslyckande för Sverige är komplett innan man fått läsa hans reflektioner om det och det är mer än en gång jag fått svälja ner en klump i halsen över ytterligare en Banksk färg och smak kring en stor idrottsupplevelse . Bara igår hade han, apropå Håkan Dahlby, flera träffsäkra formuleringar, särskilt en fastnade jag för:
"Jag tror inte att det var någon annans fel att han missade duvorna för fyra år sedan – men jag vet också att det inte var någon annans medalj som han hade runt halsen igår."
I den formuleringen fick Bank med hela fenomenet Håkan Dahlby. Mästerligt!
Som sagt, osorterat och dant, men det var några små tankar om OS hittills.
