kyljohan

Det är verkligen en sliten klyscha att man inte börjar leva fullt ut förrän man varit nära att dö och börjat uppskatta livet, inte ta varje dag för givet. Inte desto mindre är det underligt när man själv hamnar i ögonblick där livets utkanter görs tydliga för en, där allt blir märkligt klart, kontrasterna skarpare. Jag har under sommaren sett min mormor få en stroke och tappat förmågan att tala. Jag har även nu i dagarna varit med om att en annan, lite mer avlägsen, släkting krockat på cykel med en motorcykel och skadat sig så svårt att hon avled. Sen följer jag en blogg från en av Elins klasskompisar från gymnasiet som kände sig lite hängig och åkte in till en vårdcentral för att ta lite prover, bara för att få reda på att han hade leukemi och bli inlagd för akut cellguftsbehandling. En annan släkting i den ingifta släkten, bara lite drygt 40 år gammal, opererades under sommaren andra gången för en hjärntumör som inte vill ge med sig.

Allt detta ställs för mig just nu i en knivskarp kontrast till det lilla livet som växer så självklart och med fullständig kompromisslöshet i Elins mage. Livets och dödens krafter i varsin kant av livet. Det känns ibland som om man slumrar sig genom livet, fram tills man hamnar i något av dessa livsdefinierande ögonblick. För då vaknar man till. Det är skrämmande att förstå, verkligen fullt ut begripa, att livet inte är självklart utan kan ta slut lika snabbt som en cykel kan vingla till. Men framförallt är det verkligen ofantligt mäktigt att känna styrkan av livets kraft. "Mäktigt är det späda livet mer än järn, fram ur jordens hjärta drivet utan värn." säjer Karin Boye. Aldrrig har jag förstått hennes rader tydligare än nu.