Ny blogg

Flyttar min blogg hit från och med idag, blogg.se är lite buggigt numer tycker jag.

http://kyljohan.wordpress.com/

OS hittills

OS lockar alltid fram bloggaren i mig. Var under förra OS som jag en gång började blogga. Sen dess har jag slutat otaliga gånger, men nu vill jag skribbla ner lite reflektioner igen, för det lockar alltid fram både känslorna och åsikterna. Så, lite osorterat, här kommer det:

Kungen
Vill man se hur ett perfekt idrottspsyke ser ut personifierat ska man se på en beachvolleybollmatch med Emanuel Rego. Det är en njutning för en gammal vollebolldåre och även för vilken idrottsälskare som helst. Det finns så många klyschor kring idrottspsykologi. Glöm en dålig boll, fokusera på nästa, ta inte ut din besvikelse i din kropp, slappna av, sträck på dig, ner med axlarna o.s.v. o.s.v. Det låter så lätt och är ju, som alla som hållt på med idrott vet, ibland hur svårt som helst. Men Emanuel behärskar allt det där till perfektion. Han låter sig ALDRIG rubbas mentalt. Förlorar han en match (och det är inte ofta)  är det ALLTID för att han för dagen är en sämre spelare, ALDRIG för att han inte får ut en bra prestation. Han har det närmaste jag kan komma på någon som har en Kunglig utstrålning, som man tänte sig att en kung skulle vara när man var liten. På riktigt. Att han är 39 år gammal och med fysik som en tjugofemåring gör ju inte saken sämre.

Svenska psyken
Apropå idrottspsyke var det igår två idrottare som hamnade på varsin sida om den psykologiska pärleporten. Två idrottare som har ganska liknande erfarenheter i bagaget från OS i Beijing. Håkan Dahlby misslyckades i Beijing och stämplades av somliga som en som inte fick med sig psyket i rätt läge. Men när det väl gällde igår var han fantastisk och man kunde se på hans utstrålning genom hela finalen att han hade allt på plats. Han tvättade effektivt bort bilden av sig själv som någon som kan vika ner sig när det gäller. Frida Svensson i singelsculler gick den motsatta vägen. Frida är modig på det sättet att hon inte hymlar med att hon är nervös, att hon erkänner för sig själv och andra att hennes mentala styrka ibland sviker henne. Inte desto mindre gör det ont när man ser någon underprestera och tyvärr blev det så illa att Frida befäste bilden av sig själv som en som inte pallar OS. Jag hoppas innerligt att hon i Rio om fyra år står där med ett FUCK YOU! på läpparna.

Simon Bank
Jag älskar verkligen Simon Bank. Inte personligen, jag känner honom inte, men som idrottskrönikör är han helt underbar. Ingen idrottsprestation eller idrottsligt misslyckande för Sverige är komplett innan man fått läsa hans reflektioner om det och det är mer än en gång jag fått svälja ner en klump i halsen över ytterligare en Banksk färg och smak kring en stor idrottsupplevelse . Bara igår hade han, apropå Håkan Dahlby, flera träffsäkra formuleringar, särskilt en fastnade jag för:
"Jag tror inte att det var någon annans fel att han missade duvorna för fyra år sedan – men jag vet också att det inte var någon annans medalj som han hade runt halsen igår."
I den formuleringen fick Bank med hela fenomenet Håkan Dahlby. Mästerligt!

Som sagt, osorterat och dant, men det var några små tankar om OS hittills.

Att döda en människa

Det är svårt det där med dödande. Jag har aldrig jublat över att en människa är död. Det finns tillfällen då ett dödsbesked är helt utan inslag av sorg, som Khadaffis död, men någon glädje kan jag inte säja att jag känner. Att han är borta från makten? Absolut! Att han är död? Nja. Att döda en försvarslös människa, hur vidriga dåd människan i fråga har begått, känns alltid bara bestialiskt.

Skulle jag då själv kunna döda en människa? Trots inställningen till att döda försvarslösa känner jag mig alldeles övertygad om att jag, under extrema omständigheter, skulle kunna det. Hade jag haft en AK5:a eller motsvarande när den norske massmördaren härjade på utøya hade jag inte ens blinkat utan hade skjutit honom utan minsta tvekan, om det hade krävts för att avsluta hans dödande. Jag hade inte skjutit mot benen utan mot den del av kroppen där jag var säker på att träffa och oskadliggöra honom. Men om jag var säker på att han var oskadliggjord hade jag inte skjutit igen, för att döda.

Däri ligger för mig skillnaden mellan det rättfärdiga och det orättfärdiga dödandet. Att döda en människa för att förhindra ytterligare dödande är moraliskt försvarbart. Att döda som straff är det inte.

Så enkelt - och så svårt - är det.

Patrik Sjöberg - idrottshjälte.

Patrik Sjöberg har alltid varit svensk friidrotts bad boy. Han har setts som en rebell och stundtals inte så lite besvärlig. Man har vetat om honom att han kom från trassliga hemförhållanden och man har haft bilden att Viljo Nousiainen tog sig an honom, både som tränare och som styvpappa. Och mot den bakgrunden har det framstått som att Sjöberg är en otacksam person, som inte har kunnat erkänna Nousianens betydelse som tränare, inte har kunnat ge honom det erkännande han förtjänar. Han har framstått som den trulige tonåringen i relationen till styvfadern, som aldrig kunnat göra sig fri utan ser på sin pappa som en pinsam figur. I alla möjliga sammanhang har man hört att Sjöberg har försökt dämpa hyllningarna mot den erkänt skicklige tränaren och man har stått där som en idiot och undrat vad det handlar om. Nu när man vet att Sjöberg utnyttjades sexuellt av Nousianen undrar man hur blinda alla, inklusive en själv, kan vara.

Hur kommer det sig att ingen ser eller förstår eller ingriper? Jag tror det är många saker som ställer till det för oss. Dels har Patrik Sjöberg de facto betett sig tveksamt i många sammanhang. Han har framstått som kaxig, han har varit en risig förebild på många sätt, han har åkt dit för narkotikainnehav m.m.. Här ser man, som det så lätt blir, bara ATT han är allmänt jobbig och orkar inte fråga sig VARFÖR.

Ett annat hinder för oss är att vi så lätt delar in i svart och vitt. Nousiainen var en fantastisk tränare som gjorde mycket bra för många människor, då vill vi gärna tro att han var en fantastisk människa rakt igenom. Vi har så svårt att förstå att förmåga till både ont och gott kan rymmas i samma person.

Jag tror till och med, och här blir det obehagligt på riktigt, att vi fortfarande ofta har en medeltidsreflex i oss att tro att det ska finnas några utmärkande drag hos den som blir offer. Man vill se offret som annorlunda än en själv, för att kunna intala sig att det inte skulle kunna hända en själv. Samma reflex som fortfarande idag gör att domstolar koncentrerar sig alldeles för mycket på våldtäktsoffers klädsel, berusningsgrad och annat som borde och ska vara fullständigt irrelevant för ett brottsmål.

Patrik Sjöberg stämmer inte in på bilden vi har av ett offer. Han är en mycket framgångsrik, verbal och fysiskt imponerande person. Han tar inte heller på sig en offerroll i en negativ bemärkelse. Han vet att han är ett offer och att han därmed inte har någon skuld, men han verkar inte tycka synd om sig själv i onödan - även om det faktiskt är synd om honomi det här fallet.

Det enda positiva med en sån här tragisk historia är förstås just detta - om Patrik Sjöberg kan vara ett offer för något sådant här vet vi att precis vem som helst kan vara det. Att han vågar berätta om det kommer garanterat att ge många utsatta en extra kraft. För mig är detta det största han har gjort, större än när han slog sitt världsrekord. För mig kommer Patrik Sjöberg från och med nu att vara en av våra allra största idrottshjältar.


Omöjlig dikt att översätta!

Dylan Thomas "Do not go gentle into that good night" - en alldeles underbar dikt som är i princip omöjlig att göra en översättning på. Jag har inte lyckats hitta någon svensk översättning. Bara för att lite belysa svårigheten rimmar alla rader i dikten på "Night" eller "Day". Men det är en sån fantastisk dikt att jag inte kunde låta bli att göra ett försök. Thomas dikt kommer först, sen min egen översättning.


Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rage at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.



Gå inte mild mot mörkret, som natten gör
Hög ålder ska riva och brinna vid dagens slut
Rasa, rasa mot att ljuset dör 


Fast kloka män, vid slutet, vet att mörkret är rätt, för
att deras ord aldrig har blixtrat ut
går de inte milt mot mörkret, som natten gör 


Bra män, som tar farväl, gråter om hur skör
om än ljus, deras gärning tar sig ut
och rasar, rasar, mot att ljuset dör 


Vilda män, som sjöng mot solen i en hyllningskör
förstår för sent att de har sörjt dess slut
och går ej milt mot mörkret, som natten gör.


Bistra män, nära döden, ser, som döva hör
att blinda ögon kan blixtra och skjuta salut
Rasa, rasa mot att ljuset  dör


Och du min far, där du nu ligger skör
Förbanna och välsigna mig med ilskans tjut
Gå inte milt mot mörkret som natten gör
Rasa, rasa, mot att ljuset dör


Mormor

Inatt dog min mormor. När döden kom till henne gjorde den det som en befriare. De sista två åren i mormors liv blev jobbiga efter att hennes andra stroke hade tagit bort nästan allt hennes tal och berövat henne hennes tidigare så väl utvecklade sociala förmågor. Den allra första känslan när jag fick dödsbeskedet var därför lättnad. Men snabbt kom sedan ändå sorgen. Astrid Lindgren låter, när Skalle-Per dött, Mattis Rövare säja: ”Han har funnits jämt och nu finns han inte längre. Han fattas mig”. Så känner jag inför mormor nu. I två år nu har vi anhöriga sörjt mormors situation. Idag fick vi börja sörja mormors person.


Och mormor var en person som det var väldigt lätt att trivas ihop med. Ibland kunde hon vara ganska sprallig, pratglad och uppe i varv, ofta i samband med att man lekte med henne när man var liten, eller senare i livet när man spelade yatzy eller bingo eller något annat sällskapspel.  Andra gånger kunde hon vara ganska tystlåten och lyssnande och inte ta så mycket plats i ett sammanhang. Men runt henne fanns det alltid en genuin trivsel.


Förutom mormors förmåga att få människor runt henne att må bra var det en annan sak som ofta slog en i samband med att man spelade spel med henne - kanske särskilt yatzy, vilket vi gjorde ett oräkneligt antal gånger, oftast i sommarstugan vid Racken. Det var mormors snabbtänkthet, framför allt när det gällde siffror. Vi kunde spela yatzy och få fram ett tärningsresultat. Där satt jag, med mina tre års studier på naturvetenskaplig linje bakom mig och räknade och räknade. Men innan jag hunnit få ihop siffrorna hade mormor hunnit räkna rätt, fyllt i resultatet i rutan, preliminärräknat hur man låg till för bonusen, spottat på tärningarna, slagit nästa kast och börjat bygga en liten stege i nästa ruta. Så var det varje gång.


Sitt skarpa intellekt och vassa minne hade mormor även med sig i sin vardag och i sitt jobb. Jag kan inte på rak arm påminna mig att jag träffat någon annan som varit så passionerad i sin yrkesroll, i mormors fall bespisningspersonal, mattant. Det spelade ingen roll vilken jämnårig idrottskonkurrent man nämnde som vid någon tid passerat Styckåsskolans matsal så kunde mormor med en stordators precision redogöra i detalj för hur stora portioner de åt, hur mycket de lämnade, deras favoriträtter och allmänna trevlighet.


Mormor var genom hela sitt vuxna liv en noggrann och minutiös person som skötte hem, familj och jobb med precision. Samtidigt hade man känslan av att den noggrannheten var något som hon fick kämpa sig till, som inte låg alldeles genetiskt självklart för henne. Istället var hon nog från början en människa vars personlighet låg mer mot sprallighet, humor och upptåg än ordning och reda i första hand. Hon höll som sagt utan tvekan ordning, men kanske inte alltid utan vissa ansträngningar. Kanske var det något som hon till och med i perioder upplevde som en inre konflikt, detta med den yttre ordningen och den inre skälmskheten.


Utan att göra anspråk på att vara en centrumperson kan man redan nu känna hur hon var en sammanhållande länk i vår släkt. Varje gång man pratade med henne, i telefon eller öga mot öga, gick det med kraft upp för en vilken koll hon hade på allt som hände i släkten. Hon höll sig underrättad och höll ordning för sig på allt vad alla företog sig. Det fanns en trygghet i det. En trygghet i släktsammanhållningen som det nu blir upp till oss andra att förvalta.


I sorgen finns det nu till slut en stor lättnad över att mormor fick sluta med värdighet, med nära och kära runt sig och utan smärta. Hennes sista år blev jobbiga, men hennes sista dygn blev skonsamma. Jag hoppas att hon någon gång under sin sista tid kunde se tillbaka på ett liv som hon kunde vara stolt över, ett meningsfullt och föredömligt liv. Det är i alla fall alltid så jag kommer att se på Anna-Greta Perssons Liv


Vila i frid älskade mormor. Du fattas mig.


Föräldraskapets sidor

För en gångs skull har jag lite av ett behov av att "skriva av mig" känner jag. Det gäller relationen till barn i allmänhet och förstås till Stina i synnerhet. Stina har varit febersjuk av och till i en månad och efter två stycken sjukvårdsbesök, varav det andra på akuten, konstaterades det till slut att hon fått urinvägsinfektion. Mycket skönt med en diagnos och bara att sätta igång med medicinering av antibiotika.  

Tyvärr visade det sig att det inte var så bara. Stina totalvägrade att ta medicinen, den smakade illa och hon vill absolut inte ha den. Vid det laget var hon också så risig att det inte gick att muta med något, t.ex. glass, eftersom hon inte ens ville ha glassen. Åtesrstod två möjligheter: 1. Att blanda med något med risken att hon skulle få aversioner mot det. 2. Att tvinga i henne den. Jag försökte först lamt med att blanda med något, men Stina genomskådade mig direkt och blev allmänt orolig så fort jag ville att hon skulle äta något. När den reaktionen kom kände jag rakt in i märgen att det var fel väg att gå. Om jag lurade henne och hon fattade att jag lurade henne, då hade jag ju kränkt henne och gjort henne orolig för att jag skulle lura henne nästa gång.

Så slutligen tvingade jag i henne det under konstant förklaring om varför jag gjorde det och med miljoner kramar efteråt. Och även om det kändes jobbigt att tvinga henne att äta nåt illasmakande utryckligen mot hennes vilja kände jag mig ändå nöjd med det sättet att göra. Jag kände att Stina kunde lita på mig. När jag sa att hon var tvungen att ta medicinen för att bli frisk, då stämde det. När jag sen sa att hon inte behövde ta mer den dagen så kunde hon lita på det också.

Från och med nu ska jag låta det ännu tydligare bli en ledstjärna i mitt föräldraskap. Om obehagliga saker måste göras ska jag förklara det för Stina. Jag ska alltid vara ärlig så att hon kan lita på mig att när jag säjer att nu blir det inget mer obehagligt, då stämmer det också.

Det låter egentligen ganska självklart, men saker jag uppfattade som totalt självklara innan jag blev förälder har inte alltid visat sig var det sen Stina kom. Kan vara bra att påminna sig själv ibland om var man egentligen står. 


SD och poesin

Att Sverigedemokraterna har tagit plats i Sveriges riksdag har väl knappast undgått någpn. Om detta kan säjas mycket, och mycket har också sagts, av mig och andra. Låt oss nöja oss med att konstatera att det är vidrigt att ett parti med nazistiska rötter, fortfarande baserat på rasistisk grund nu sitter med i Sveriges riksdag. Så.

Det som slog mig nu som fick mig att ta upp den undanstoppade bloggpennan igen var en kommentar på Sveriges Radio igår, i programmet Nya Vågen. Det var "författaren och retorikexperten" (SR.se/nyavagen 2010-12-01) Elaine Bergquist som uttalade sig om en händelse under Stockholms poesifestival nyligen. Samtidigt som moderna poeter läste samtida poesi på en scen, läste SD-tomtarna äldre dikter ur den storsvenska eran på en närliggande scen. Heidenstam, Tegner, "mandom, mod och morske män", den typen av storvulna, unkna hjältediktningar. Jag vet inte riktigt vad den politiska tanken från de stora filosoferna i SD var, men troligen gjorde de det i någon slags allmän konservatistisk tanke om att de storsvenska spyorna representerar äkthet, svenskhet och kvalité, medan den moderna diktscenen är obegriplig och mångkulturell. Något sånt kanske. Min enda litterära kommentar till de storsvenska dikterna är att de inte fallit ur vårt medvetande för att vi har blivit mindre intresserad av litterär kvalité, utan tvärtom tog de sig, trots många gånger bristande kvalité, en gång in i kanon p.g.a. att de representerade ett eftersträvansvärt sammhällsideal, en tanke om svenskhetens överlägsenhet. En tanke som nu känns både lite skrattretande och mycket unken för alla utom SD. Och utan att man sluter upp bakom det idealet faller även dessa dikter platt, som de bombasmer och pekoraler de faktiskt oftast är.

Näväl, detta var inte tänkt som ett litteraturpolitiskt inlägg, för då hade jag även varit tvungen att skriva lite om en del modern poesi (det är inte automatiskt bra bara för att det inte rimmar), utan som en reflexion över vår samtids förmåga att ibland uppfatta det som att det som händer nu händer första gången. I den andan sa Elaine Bergquist nämligen i programmet att "aldrig tidigare har poesi använts så, som ett politiskt vapen". Aldrig tidigare. Som att poesiens storhetstid är nu, nu när den till och med kan ha politisk sprängkraft. Suck.

Jag vet inte hur många exempel på poesins politiska bäringt man behöver ta för att få fram sin poäng. Men några närliggande kanske: Stalin var, som ung revolutionär, en ganska begåvad poet, som skrev ryss-nationalistiska alster, som publicerades i tidsskrifter. Han fortsatte med sin poesi i någon omfattning hela sitt liv. Likadant var det med Mao. Så på den kommunistiska sidan finns flera fina förebilder för SD. I övrigt kan jag bara rabbla upp ett litet gäng poeter och författare vars alster delvis kan ses som politiska vapen: Sartre, Strindberg, Swift, de Beauvoir, Woolf, Balzac, Gorkij, Runeberg, Baudelaire, Rilke, Wagner, Ahlin, Grass.... Jag kan säkert rabbla upp hundra till om det skulle behövas. Men det känns överflödigt.

Min poäng är egentligen bara denna: SD är historielösa pajasar som försöker definiera sin roll som mycket viktiga i ett historiskt sammanhang. Vi ska inte bemöta dom med samma slags historielöshet och definiera deras larviga aktioner som betydelsefulla. De mår istället bra av att behandlas som i tortyrredskapet i Douglas Adams "liftarens guide till galaxen", där man sätts in i en maskin som får en att till fullo känna sin betydelselöshet i hela universum.

Så min kommentar till hela SD:s senaste lilla utspel blir: Heidenstam för att plocka politiska poänger 2010? mmmphhhhh....HAHAHAHA!


BBQ hos Djingis Khan

Jag antar att många av er känner till stället. Djingis Khan, Mongolisk Barbeque på Sveavägen i Stockholm. Jag hade hört att det var bra, men inte mer än så. Vi bodde vid Hötorget, jag, Jonas på företaget och pappa, som hade fått rycka in eftersom Marcus precis blivit pappa och Jonas A var på bröllopsresa. Det blev en upplevelse för oss lantisar.

Det började som vanligt med att vi fick bordsplacering och slog oss ned med menyerna. De hade själva BBQ-buffén som en special och alla tre bestämde sig för den. Fast först var det soppa, som i princip var vatten med lite bôs i. Sen stegade vi alla tre fram till buffén, någorlunda självsäkra. Där mötte oss dock bara massa rått kött och otillagade råvaror. Förvirrat tittade vi oss omkring och insåg relativt snabbt att de som stod i kö i ena änden av restaurangen gjorde det till en slags stekplatta där en kock, som mer påminde om en zen-buddhistisk munk stod och stekte allsköns ingredienser på en stor stekplatta. Aha, man tar maten rå och munken steker på den. Coolt. Jag började lassa på ett berg av mat som, när jag tagit av allt. skulle imponeraty på självaste Djingis Khan om han varit där. Om han nu var stor i maten. Vilket jag av oklar anledning har en känsla av att han var.

Så långt var det lätt. Men det var inte färdigt där. Först var man tvungen att gå till såsstationen. Där stod en dam som till utseende och sätt mer verkade som om hon delade ut maten i ett Nordkoreanskt fängläger än på en restaurang på Sveavägen. Hon hade sex burkar med sås, med en prydligt handtextad skylt på varje burk, beskrivande dess innehåll. Jag gick fram och börjde välja såser. "Jag tar av de där tre", försökte jag och pekade på vitlök, Hoi-sin och Chili. "SOYA!!!!" skrek tanten och jag vågade inte säja emot så jag sa "ja, ok, lite...." "OSTRON!!!!" skrek hon men nu började jag känna att jag får stå på mig så jag sa "Nej tack nu är det bra. " Tanten tittade på mig mycket skeptiskt och verkade till synes ovillig att lämna ifrån sig tallriken. Till slut lyckades jag i alla fall få tag i den och gick vidare till munken. Bakom mig hörde jag hur pappa, som kanske inte är världens mest frekvente restaurangbesökare, utan alltid har varit bra på att laga mat hemma, nu stod inför den lilla ettriga damen som vråjalde "CHILI!!!" och så vidare, medan han förgäves försökte värja sig. Såsstationsbesöket resulterade för både pappa och Jonas i en riktigt kryddstark måltid, medan jag lyckades värja mig något bättre och åt en mer normalstark portion.

Munken viud stekplattan lyckades någorlunda hjälpligt hålla isär portionerna även om jag fick en stor bifftomat som jag bestämt vet att jag inte tog, så helt vattentäta skott var det inte emellan. Det var, sammantaget, dock både en god och upplevelserik måltid som jag varmt rekommenderar till alla som har någorlunda stresstålighet och inte är allergiker, för stekplattan "kan innehålla spår av" i princip vadsomhelst.

 

Sommarstuga

När jag var liten hade min mormor och morfar en sommarstuga vid sjön Racken 5 km utanför Arvika. Vi var ofta där lediga dagar, och åtminstone några nätter per sommar, ofta i samband med att mamma och pappa var på Stockholmsturné med sällskapet Wermlänningarne. Jag och Per brukade följa med Morfar ut i båten och lägga ut nät på kvällen och ta upp dem på morgonen. Jag minns det nervösa pirret i magen när man såg hur en blänkande fiskkropp var på väg upp med nätet till båtkanten. Oftast var det abborrar, men det hände att det var en stor gädda. Jag minns hur speciellt det var att borsta tänderna ute på kvällen. Det var en viktig del i sommaren för mig. Jag minns hur vi kastade pil, badade, fikade på berget, läste serietidningar, som man lite lagom glömt på ett år sen förra sommaren. Allt detta var sommar för mig.

Morfar dog i en bilolycka för 15 år sen, när han var 78 år gammal. Han var på väg hem till Arvika efter att ha varit vid Racken och fixat med vattenpumpen. Ganska kort efter det tog min mamma och hennes bror över sommarstugan och sen dess har de delat sommaren mellan sig och bott där hela somrarna. Jag och min bror, med våra familjer har varit där och hälsat på varje somrar, men några övernattningar har det knappast blivit, det är en liten stuga.

Så, i början av sommaren, läste jag Alex Schulmans fina bok Skynda att älska. Jag har, som säkert ganska många andra, ett kluvet förhållande till Alex Schulman. Han gjorde sig känd genom att vara ett svin i en blogg som blev mycket läst och blev näthatarnas kända ansikte. Han gjorde avbön från det, stängde bloggen och kom ut som begåvad författare. Även om sättet han gjorde sig känd på är risigt och även om jag fortfarande kan ha väldigt svårt för hans medieperson måste jag absolut erkänna att han är en mycket skicklig skrribent och att hans bok var väldigt känsilgt skriven. Den handlade om hans relation till sin mycket äldre far och den utspelade sig till stor del mot kulissen av deras familjs sommartorp i Värmland.

Samtidigt som jag blev otroligt nostalgisk över hans beskrivning av sitt Värmland slog den andra sidan av mina känslor för Alex Schulman också till och jag fylldes av en känsla av att "jaså, HAN, den dryge stureplanselitisten, fick minsann växa upp i den Värmländska idyllen, under sina somrar. Varför har inte jag en stuga i Värmland? Jag ÄR ju Värmlänning, även om jag bor i Örebro. Varför får inte mina barn ha sina somrar på det sättet?

Dagen därpå sa Elin, ur det blå: "Vi borde ha ett ställe i Värmland".

Sagt och gjort, vi kollade med banken, räknade lite och konstaterade att det skulle kunna gå. Vi tittade på hemnet och hittade direkt ett ställe vid Racken. Det var dock lite för dyrt och skulle säkert gå upp mer vid en budgivning tänkte vi. Men man kan ju alltid höra, så det gjorde vi och en lång historia kort - vi köpte det och fick tillträde till midsommar. Vi spenderade hela semestern där och för mig är det förstås, för att använda en svårt sliten klyscha, en dröm som gått i uppfyllelse.

Det är svårt för mig att i ord förklara hur det känns så jag försöker med två bilder istället, så kanske de säjer mer än tvåtusen ord. Det första är en bild av min mamma och min dotter som är på väg ner till Racken i Mormor och morfars stuga.

 Stina och Farmor vid Persbråten

Den andra visar vår stuga. Bilden är tagen rakt mot Mormor och morfars ställe. Om man tittar över sjön med bra ögon eller kikare ser man det..

Sjöstugan

Man skulle kunna säja att från vårt nya ställe kan man, med bra ögon eller kikare se hela vägen tillbaka till min barndom.

Börja blogga igen?

Puh, det här med bloggande är verkligen av och på för mig. Ibland är jag .nte det vittersta sugen på det och när andan faller på kan det vara hur kul som helst. Just nu har jag lite lust att skriva igen och ska nog göra ett seriöst försök att dra igång det igen. Vi får väl se hur länge det tar innan bloggbensinen tog slut den här gången.

En dag på badhuset

Ibland när man ger sig in i en situation man varit många gånger förr vet man ganska snabbt att den här gången kommer att bli speciell. Så var det när jag och Stina var på badhuset häromdan. Det började som vanligt med att vi bytte om och gjorde oss klara för duschen. Stina sprang omkring och kikade i alla skåp och petade på alla gubbarnas kläder. Som vanligt alltså. Sen skulle vi gå och slänga hennes blöja på toaletten. Precis när vi gick in där kom det en käck grabb som också var på väg in där. "HEJ!" skrek han, ganska frejdigt. "Hej!", svarade jag. "HEJ!" skrek gossen igen. Där nånstans kan man väl säja att mönstret bröts för en riktigt helt normal situation. Men men, inte mycket mer med det, utan jag gick in i bassängen med Stina efter sedvanlig dusch. 

När vi äntrade pool-området visade det sig att en särskola/dagcenter var på utflykt till badhuset. Utvecklingsstörning i sig är ju naturligtvis inte det minsta kul. Men samtidigt hade samtliga i gänget en så total avsaknad av offermentalitet att man inte kunde låta bli att smittas av deras oförfalskade glädje. Det var personer av alla åldrar och samtliga verkade ha hejdlöst kul. 

Några av de lite yngre blev väldigt intresserade av mig och Stina och smög fram och skvätte lite vatten och så. Några andra lekte högljutt, medan själva huvudattraktionen nog ändå var gänget som nog var i min egen ålder, eller kanske lite äldre. Det var tre killar och en tjej, alla nånstans 30+, kanske i något fall upp mot fyrtio. De tre killarna struttade oavbrutet runt tjejen och försökte med påfågelns diskretion locka till sig hennes uppmärksamhet. Det gick väl sådär, hon verkade lite lagom intresserad. 

Mest indiskret av de tre uppvaktande kavaljererna var en liten knubbig och ganska kort herre. Han hade gjort till sin speciella gimmick att ta en "simbräda" och slå den ganska hårt i huvet på en av de andra hoppfulla. Alltid på samme rival, det andra potentiella offret lämnades i fred- kanske slog han tillbaks? Men det lustiga var i alla fall hur den oprovocerat våldsamme tilltalade sitt offer efter varje fullbordat huvudsmäll. Han utbrast nämligen i ett förtjust "ja-A!" varje gång, med tydligt tryck på det andra A:t, vilket gjorde att innebörden blev "ja-A, så går det!". Oklart när man gör vad. 

Det var ett väldans stoj och stim och mycket god stämning, men tydligen var både jag och Stina lite utmattade efter det intensiva badandet. för hon ville inte gå ut själv utan jag bar henne på axlarna - inte mer genomtänkt än att jag gick genom en dörr med följden att hon touchade i pannan lite lätt. Hon slog sig inte hårt, men ändå tillräckligt för att hon skulle börja gråta. Jag stannade förstås och tröstade henne och jag hörde hur pojkarna i omklädningsrummet, som bevittnade incidenten, blev alldeles tystna av någon slags blandning av förtjusning över att något hände och förfäran över Stinas gråt. Stina lugnade sig ganska snabbt och jag gick iväg med henne. Precis samtidigt kom en av ledarna in i rummet, han hade missat dramatiken. En av gossarna utbrast då förfärat: "Dom har slagits!!!". Det var det sista jag hörde innan dörren slog igen och jag, utan att ha stannat för att förklara vad som egentligen hänt, smög mig ut till bilen för en incidentfri resa hem.  

Angående Bjästa, hat och att inte fatta nånting

Fallet Linnea - en flicka blir våldtagen på en skoltoalett.  En pojke döms för brottet. En kampanj startas på nätet för att smutskasta offret. Fallet tas upp i uppdrag granskning. Opinionen vänder. Nu vänds hatet istället först mot pojken och sedan mot Bjästa som samhälle. Mönstret går igen. Ingen vill se människor som de är. Ingen vill först se flickan som en vanlig flicka som faktiskt blev våldtagen och att det inte hade något med henne eller hennes egenskaper eller beteende att göra. Ingen vill se att en våldtäktsman kan vara en till synes helt vanlig och välartad pojke och inte ett uppenbart monster. Ingen vill se att de reaktioner som kommer fram i ett samhälle skulle kunnat hända var som helst och säjer nånting om samhället i stort  och dess sätt att se på sexualbrott. Det är mycket lättare att avfärda alla andra som freaks. Flickor som blir våldtagna är freaks. Väldtäktsmän är alltid märkbart freaks och inte till synes vanliga män. Folk som reagerar på situationen på ett märkligt sätt är freaks.

När jag försöker sortera såna här situationer för mig själv brukar jag tänka på damen i ett annat samhällsprogram som jag såg någon gång på 90-talet. Damen bodde i ett samhälle i södra Sverige, jag har glömt vilket det var. Det var ett litet samhälle med några tusen innevånare. Samhället skulle få en flyktingförläggning. Damen. som kom att göra ett så oförglömligt intryck på mig, var den tilltänkta flyktingförläggningens närmsta granne. Samhället var i stort mycket negativt till flyktingförläggningen. Motståndet leddes av en man, jag vet inte vad han hette, men låt oss kalla honom Sven-Olle, som väl sydsvenska folkhemsrasister plägar heta. Han uttalade sig vitt och brett mot flyktingförläggningen med den sedvanliga arsenalen av halvkvävd främlingsfientlighet. Det var dock tydligt att han sa vad folk i gemen egentligen tyckte - han var bara den som vågade säja det högt. Damen, närmaste grannen, däremot var mycket positiv till flyktingförläggningen. Hon hade en mycket filantropisk hållning, där det var självklart att de som hade haft det svårt var hjärtligt välkomna i hennes Sverige, i hennes grannskap.

Så en natt brann den tilltänkta förläggningen. Ingen hade flyttat in, utan det var en anlagd brand för att förhindra att planerna skulle kunna sättas i verket. Plötsligt var opinionen en helt annan. Alla hade egentligen varit för flyktingmottagandet och det var ju olyckligt att det inte hade blivit så. Nu vände sig istället hela samhället mot Sven-Olle, som fick bära hundhuvudet för att han sagt vad "alla" tyckte. Kulmen för samhällets kampanj mot den nya syndabocken Sven-Olle var en dag i kyrkan, någon stor högtid, kanske första advent. När han kom in och satte sig i kyrkan reste sig hans bänkgrannar upp och gick till någon annan bänk. Sven-Olle fick sitta ensam med den skam som borde varit allas. Och så hade det kunnat sluta om det inte varit för den gamla damen. Hon gick och satte sig bredvid Sven-Olle i hans bänk. Hon hade inget att skämmas för och nu var det Sven-Olle som behövde stöd.

Hon hade så mycket att lära oss, denna dam. Och i fallet Linnea hade hon kunnat lära oss att innan vi spyr galla över andra människor ska vi titta oss själva i spegeln. Om vi i spegeln ser en person som aldrig sett en kvinna på krogen med superdjup urringning och kort kjol och för ett ögonblick tänkt att hon skulle ha sig själv att skylla om något hände då har vi inget att skämmas för. Och då har vi heller ingen anledning att vräka vårt hat över någon.

 

Stinas ordlista

Apa = Pappa
Trappa = Pappa
Pappa = Mamma
Kom = Spring så fort som möjligt åt andra hållet
Nej = En interjektion man kan skandera samtidigt som man skakar på huvudet och utför själva handlingen som förälderns ursprungliga "nej" var tänkt att förbjuda.
Ba = Bada, Pang, Bamse, Björn, Bok, Mat, Disk, Panda, Teletubbien Dipsy.
Oj da = Slumpmässig simulerad olyckshändelse (Stina låtsas ramla, låtsas tappa något, låtsas slå i något)
Ne! = Igen! (Skriks ofta i en uppfordrande ton efter att t.ex. ha sett på ett avsnitt av "Nicke Nyfiken". Om man då startar om det igen är det en inte ovanlig reaktion att börja tjuta av besvikelse)
Men skönast av hennes utrop är nog när hon på morgonen, ofta långt innan 06.00 högt säjer: "Mamma?!" och efter svaret "ja?" klämmer i med ett rungande "HEJ!"

Hjärnsläpp

Alltid underhållande när de mentala förmågorna för en liten stund sviker en annars intelligent person så att personen framstår som lite korkad. Det hände häromsistens i "På spåret" Det var Lena Sundström, som tävlade ihop med maken Bo, känd från Bo Kaspers orkester.

Makarna fick frågan vad det kallas när det aldrig hinner bli ljust under ett dygn, motsatsen således till midnattssol. De hade diskuterat sig fram till det rätta svaret, Polarnatt, innan ljudet slogs på och det var dags att leverera. Jag vet inte om de endast kommunicerat skriftligen med varandra eller hur det kunde bli en så surrealistisk situation när det var dags att verbalisera sitt svar. Lena grep i alla fall ordet och sa med säker min "POlarnatt", alltså med betoningen på första stavelsen som om hon menade "kompisnatt". Jag vet inte riktigt vad en sån polarnatt skulle kunna bestå i, möjligen kan man tänka sig att det är typ vad som tar vid under de sena timmarna i slutfasen av en möhippa/svensexa.

Maken Bo, tittade först med ett snabbt litet fniss på sin fru, för att a) kontrollera om hon skämtade, b) ge henne chansen att medelst ett litet utblås av luft och ett leende ge henne chansen att inse sitt misstag om det nu var ett sådant. När han snabbt, på den i att avläsa signaler från sin bättre hälft vältränade makens sätt, insåg att hon hade fått ett hjärnsläpp försökte han öppna ännu ett fönster hon kunde smita ut relativt obemärkt genom, genom att lite snyggt skjuta in "Ja, poLARnatt alltså.", lite som att "jag har själv fattat att hon inte skämtar, men på detta sätt ger jag henne chansen att inse sitt misstag och låtsas som om hon skämtade". Lena uppfattade fortfarande inte alls situationen korrekt, utan valde att inte bara stänga fönstret maken öppnat åt henne, utan dessutom ge honom en lite lätt klatsch på fingrarna genom att  rätta honom: "Ja, som ni säjer i Norrland ja."

Därmed var hela episoden slut och det passerade nog ganska obemärkt för de flesta. Men är man lite vaken i fredagssoffan bland chipspåsar och skämskuddar  kan det ibland glimta till i ett stycke ofrivillig vardagskomik i rutan. 


Finansgenans

Idag var jag och Stina på stan. Vi var och lånade böcker på biblioteket, fikade och var på apoteket. När man har Stina med sig ensam och är lite lagom genomtänkt, som jag, så är det lätt gjort att det blir ett visst packåsnesyndrom. Jag har en väska med blöjor, servetter, frukt, skedar, leksaker, fan och hans moster med mig varje gång jag är ute med Stina. Dessutom kånkar jag gärna på henne på ena armen och några plastpåsar med allsköns inhandlade produkter på armar och i andra handen. Så ser det alltså ut när jag, ständigt svettig och oftast nerspilld, med vild blick kryssar mig fram genom Örebros gator.

När vi kom in på apoteket var det inget undantag. Jag pressade mig in, lite stressad av att Stina på armen började tynga,  och rafsade åt mig det jag skulle. Kassörskan (eller heter det receptarien?) tittade milt överseende på mig och erbjöd sig att packa ner det inhandlade i en påse åt mig eftersom jag, med hennes ord, såg "lite fullastad" ut. Jag flämtade fram något tacksamt och fumlade fram en näve pengar från en överfull ficka. När jag skulle lägga ner plånboken i fickan igen klingade det välbekanta ljudet av några småmynt mot golvet i mina varma öron.

Jag lyckades med en övermänsklig ansträngning titta ner genom all packning och såg att det var två enkronor som trillat. Snabbt tog jag beslutet att helt enkelt låta dom bli dricks åt nån lokalvårdare, istället för att försöka mig på konststycket att böja mig ner och pilla upp dom. Men jag hann inte mer än tänka så förrän en dam bredvid mig böjde sig ner för att ta upp dom. Jag tänkte att det var ju hemskt vänligt och sa högt att" Ja, alla får visst hjälpa mig idag, tack så mycket" och sträckte med ett förväntansfullt leende fram en hand, som jag lyckats frigöra, med handflatan upp i en tydlig "ge-mig"-gest. Damen tittade lite förvånat på mig och utbrast: "Ja, fast det var nog mina pengar..."

Jag vet inte vad hon trodde om mig. Trodde hon att jag, med en häpnadsväckande fräck rövare, försökte tillskansa mig hennes 2 SEK? Trodde hon att jag var en tiggare med elaborativa metoder? Fattig? Galen? Jag vet inte. Å ena sidan var det kanske tur att det inte var mer pengar, för då borde hon inte tro att jag försökte lura henne, å andra sidan, om hon ändå tror att så är fallet, så tror hon ju dels att jag är overkligt fräck och dels sensationellt snål.

Nåja, det var ju inte mer att göra än att, med en genansens rodnad, som matchade min redan av värme rödflammiga hy, packa sig ut i bilen och åka iväg, med den fromma förhoppningen att episoden inte fastnat på nån övervakningskamera för  att säljas om några år under titeln "50 år med Krämaren - de pinsammaste personerna"

Astrid Lindgren

Nu tänker jag slå in kanske världens mest öppna dörr. Jag gör det med ett erkännande: Jag tycker om Astrid Lindgren. (Ungefär som att som svensk säja:"Jag beundrar IKEA") Orden ”tycker om” har nog aldrig känts mer otillräckliga. Allt hon gjort, allt hon sagt, allt hon stod för och, förstås, allt hon skrivit har en särskild gräddfil rätt in i mitt hjärta. Hon berör på ett sätt som jag antar att man bara kan göra om man vunnit ens själ redan som barn. Det mest fantastiska med detta är väl att man antagligen delar de känslorna med en massiv majoritet av svenskarna. Det är mäktigt. Jag kan knappt tänka på en enda text av henne utan att bli gråtmild. Det har gått så långt att till och med skådespelare som gestaltat hennes figurer för alltid har en speciell plats i mitt hjärta. Säjer bara Allan Edwall. 


Astrid Lindgren sa en gång, apropå att hon skrivit så många ganska hemska och mörka berättelser, ungefär ”Man ska inte skrämma ett barn. Men de har samma behov som vuxna av att beröras och uppröras av konst”. Jag tror det är en mycket viktig nyckel till hennes författarskap. Jag kom att tänka på de orden när jag och Stina lyssnade på en skiva med några av Astrids sånger och när en låt från Rasmus på luffen spelades. Den börjar med att Rasmus, den föräldralöse barnhemspojken med de erfarenheter det innebär, sjunger: ”Hur du vänder dig och hur du svänger dig så laga att du har en trogen vän”. Rasmus erfarenhet är stor, men pojken som spelar Rasmus får förstås anstränga sig för att få fram det allvar som raden förmedlar. Men när Paradis-Oskar, kongenialt gestaltad av just, den i verkligheten förstås betydligt mer livserfarne, Allan Edwall svarar med samma ord, gör han det mot en klangbotten som gör att hela ögonblicket blir till just stor konst. (Oskar står i en annan episod för ett av det Lindgrenska författarskapets absoluta höjdpunkter när han har snott ett par ägg åt den utsvultne Rasmus från en bondgård bredvid och tillrättavisas av Rasmus med orden ”Men Oskar! Man ska inte stjäla. Det sa du ju själv!”. Oskar svarar: ”Sa jag det? Vad klok jag är! Men jag kan ju inte låta små barn svälta bara för att jag är så klok.”) 


Det finns så många saker man kan nämna från Astrids produktion som får mig att bli tårögd vid blotta tanken, som Doktorn på Mariannelund i Emil-böckerna som i ett brev till Emils mamma, efter att Emil har kämpat sig genom snöstormen dit, med drängen Alfred på hästsläden och därmed räddat livet på honom, skriver de ord som Emils mamma kanske inte fått höra för ofta: ”Ni har en son ni kan vara stolt över”. Eller hela sången ”Fattig bonddräng” som för mig beskriver hela essensen i vad religion borde vara. Eller hennes ord om uppfostran "Ge bara barnen kärlek, kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sig själv".  Men man behöver inte nämna så många exempel. I princip alla svenskar har sina egna ”heliga” guldkorn i sin Lindgrenska skattkista. Det är inte många människor jag vet som har gjort så mycket för att jorden ska bli en trevligare plats att leva på. 


Och i den eviga frågan om hon skulle ha fått nobelpriset kan man väl bara konstatera att Nobelpriset hade behövt Astrid Lindgren oändligt mycket mer än vad Astrid Lindgren behövde Nobelpriset.


Ett land av tonåringar

Jag kommer inte ihåg vem som sa det, men det var i alla fall väldigt träffande om svenskarnas förhållande till myndigheter - vi beter oss i förhållande till dem som tonåringar till sina föräldrar. Myndigheterna ska, likt tonåringens föräldrar, lämna en totalt i fred - tills nånting går snett. Då ska de vara där, ovillkorligen och kravlöst. Personen som sa det talade om hur det var i samband med Tsunamin, där det till slut var mer eller mindre konsensus att hela flodvågen egentligen var Lars Danielssons fel. Men jag tycker det stämmer även på hur vi beter oss nu när det snöar.

Folk ger sig ut i bilen närsomhelst, hursomhelst i den värsta snöstormen på en mansålder och sen blir de sittande nånstans vid vägkanten och känner sig svikna av de ansvariga för snöröjningen. Ok, jag köper att man som kommun och vägverk har ett ansvar för att vägarna går att ta sig fram på och att det förstås kan finnas situationer där man måste ut på vägarna. Men i övrigt har man ju även som individ ett ansvar för vilken situation man sätter sig i. Ibland känns det som om vuxna människor bara gör vadsomhelst och sen när skiten träffar fläkten omedelbart börjar flacka med blicken runt sig för att hitta vem som kan vara ansvarig för debaclet. Att själv fundera över sin egen roll i sammanhanget är inte aktuellt. En obehaglig tendens.

En liten inblick i Svenssonlivet i ett radhus i Almby

De allra flesta morgnar ser ungefär likadana ut hemma hos oss. Stina börjar skruva på sig nånstans runt 05.30 och jag och/eller Elin gör vårt allra bästa för att få henne att somna om igen. Nånstans runt 06.00 är hon så slutgiltigen vaken och det är dags för hela familjen att gå upp. Så såg det inledningsvis ut även förra onsdagsmorgonen. Jag låg och halvsov och petade med jämna mellanrum in nappen som Stina hade tappat och hon slumrade in ett tag till. Elin sov fortfarande. Trodde jag.

 

Helt plötsligt, utan någon som helst förvarning, vrålade Elin rätt ut i luften; ”SOPERA FÖR I HELVETE!!!” och innan ljudvågorna har hunnit vibrera klart i rummet var hon med ett svisch ute ur sovrummet och ute i carporten där soptunnorna står. Usain Bolt, om han av någon extremt märklig anledning hade varit närvarande vid tillfället, hade inte haft en sportmössa att hänga på utan hade fått äta damm.

 

Motivationen att skrika kraftord och eder rätt ut i luften samt att springa iväg som om man har eld i ändalykten må vara svår att förstå för den som inte är småbarnsförälder och har en soptunna som är bräddfull med sopor som till 97% består av blöjor, vilket medför att man när man öppnar den, för att slänga i en soppåse, förnimmer med oönskvärd tydlighet hur Hades måste lukta. Det stinker ibland så att man får ställa sig frågan ”kan man dö av dålig lukt?”. Vid tillfället var det 14 dagar kvar till nästa tömning och det hade kunnat ta en ände med totalt kaos.

 

Så visst var det bra att Elin reagerade med den handlingskraft som hon gjorde, även om jag vid det aktuella tillfället fruktade att hennes förstånd totalt hade svikit.


Bristande auktoritet?

Stina har lagt sig till med en lite besvärlig ovana. Vi har bestämt oss för att ha väldigt få saker i huset som hon inte får röra, mest för att slippa tjata på henne hela tiden. Ambitionen är att ha väldigt få no-no´s och se till att de istället konsekvent följs. Som en följd av detta är det egentligen bara en sak hon absolut inte får röra - sladden till den luftfuktare vi har monterad i vårt piano för att det ska hålla sin stämning. Drar man ur den sladden tillräckligt länge blir pianot för torrt och tappar sin fina klang. Denna får hon alltså inte röra. Det är ju inte precis något livsfarligt, men nånstans kanske det är bra att dra gränsen, resonerade vi. Hon behöver väl lära sig att det finns saker man inte får röra eller göra. Så därför har vi gett oss den på att hon inte får röra den sladden.

Nu har det, naturligtvis, blivit Stinas högsta mål i livet att dra ur den där sladden.Man kan se på henne ibland när hon får nåt lurt i blicken att nu tänker hon snart göra en attack. Sen, rätt vad det är, sätter hon iväg det allra fortaste hon kan, krypandes förstås. Hon kan faktiskt krypa imponerande fort, särskilt när hon är så högmotiverad som hon är när det gäller sladdurdragning. Så jag och Elin försöker då ta på oss våra stränga föräldraminer och med barsk röst säja "NEJ Stina, då får INTE ta den sladden. pianot kan gå sönder då." Oftast stannar hon upp lite i sin rush och sätter sig på baken för att titta om man menar allvar. Och när hon konstaterat att man gör det brister hon ut i sitt allra mest kvillrande gapskratt och fortsätter sin krypattack om möjligt ännu fortare.

Ens färdigheter i arga leken sätts verkligen på prov när hon skrattar det där riktigt kluckande skrattet. Jag orkar oftast inte hålla mig utan inser att enda vägen ut utan att helt tappa ansiktet är att lyfta bort henne under diverse förmaningar. Men resultatet, eftersom man inte riktigt lyckats utöva nån direkt auktoritet, är ju egentligen bara att Stina fick ett riktigt äventyr och en välkommen adrenalinrush.

Finns lite att öva på innan man med fog kan kalla sig auktoritet, det är helt klart. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0