En allt annat än underbar Torsdag
Så kom då den första riktigt stora prövningen som förälder. Vid Stinas en-månadskontroll upptäcktes att hon har en instabilitet i höften, något som, om jag förstått saken rätt, brukar benämnas en lindrig höftleds-luxation. Det innebär alltså att höften inte var ur led, men riskerar att växa snett eller hoppa ur led. För att avhjälpa detta ska hon vara fastspänd i en skena i tre månader på heltid och sannolikt tre månader till nattetid. Skenan såg ut som ett medeltida tortyrinstrument vid en första anblick och det skar verkligen rakt in i föräldrahjärtat när man hörde och såg protesterna hos vår lilla dotter när hon spändes fast.
Första dygnet blev mardrömslikt, där Stina var förtvlivlad och försökte sprattla med benen fast det inte gick. Jag och Elin var minst lika förtvivlade och grät med henne. Efter en i princip sömnlös natt begav vi oss in till läkaren igen för det kändes omöjligt att ta sig igenom helgen utan någon hjälp, eller åtminstone att de kunde konstatera att allt var rätt gjort och att inget satt fel så att hon hade ont av det. Där konstaterade ortopeden att det verkade ha varit ovanligt besvärligt för Stina och försåg henne istället med något som kallas Freyka-byxa istället över helgen. Den var ett par hängslebyxor i plast med träribbor runt hela sätet på Stina så att benen skulle hållas på plats.Han lovade oss att skenan skulle på igen på Måndag men att det var ok att vi hade den lindrigare byxan över helgen. Stina hade byxorna på hela helgen, men även om hon fann sig ganska bra tillrätta tyckte vi föräldrar snart att byxan var en änny värre styggelse än vad skenan varit. Den var så tät över rygg, mage och stjärt att hon blev alldeles svettig och hopklämd. Hon började också protestera minst sagt ljudligt vid alla blöjbyten, något som hon inte har gjort förr. Därför började vi till slut längta till Måndag när skenan skulle på igen.
Så kom så småningom Måndagen och skenan åkte på, till vår stora lättnad utan protester från Stina. Och efter att ha haft byxan över helgen kändes det faktiskt underbart att få på skenan igen. Den är både smidigare och lättare och Stina verkar gilla den bättre än byxan. Nu känns det som det kommer att fungera hela tiden, även om man naturligtvis helst hade sluppit skenan helt, men valet mellan tre månaders småkrångel och ett liv med risk av höftproblemär det naturligtvis lätt. Jag måste även säja att min ödmjukhet inför föräldrar vars barn verkligen har allvarliga problem har växt ännu mer. Stina är frisk och kommer snart att må helt bra, vilket inte kan jämföras med om hon haft någon sjukdom. Dock - i en specifik situation är det svårt att bortse från sina egna problem på grund av att andra har det värre och jag tycker att George Orwell sa det allra bäst när han beskrev smärtans mekanism ungefär så här: "Man kan drömma om att man ställd inför en viss smärta skulle vara tillräckligt nobel för att kunna önska sig fördubblad smärta om den samtidigt innebar att någon man älskar blev av med sin smärta, men detta är omöjligt. Ställd inför smärtans ansikte kan man bara önska en enda sak - at smärtan ska upphöra."
Vill den här vägen passa på att rikta ett gigantiskt stort tack till alla som stöttade oss under de jobbigaste dagarna. Många hörde av sig och stöttade och jag kan inte nämna alla här även om all stöttning kändes otroligt värdefull. Några förtjänar dock ett extra omnämnande:
Martin & Louse - Min äldste vän med fru som man altid vet var man har. Man kan ringa mitt i natten med en jobbig förfrågan och de tvekar inte en sekund.
Lina och Johan - Ni fick begreppet Urban Family att inte bara vara ett kul sätt att tänka på varandra, utan verkligen ytterst betyda vad det ska.
DG och Annette - För lite mer föräldrarutin, en stor portion normaltillstånd, ett trevligt sällskap och god mat.
Monica - Ryckte utan tvekan in som den extramamma till Elin som hon alltid varit.
Ni och alla andra som stöttat oss, ni betyder mer än ni anar. Om ni någon gång får ett barn som genomgår någon typ av problem aller bara inte vill sova fast ni vill - ni vet vem ni kan ringa. Jag lovar att jag ska bära runt barnet hela natten och nynna på "Signaturen Karlsson - Evig Vår" om det behövs.
Första dygnet blev mardrömslikt, där Stina var förtvlivlad och försökte sprattla med benen fast det inte gick. Jag och Elin var minst lika förtvivlade och grät med henne. Efter en i princip sömnlös natt begav vi oss in till läkaren igen för det kändes omöjligt att ta sig igenom helgen utan någon hjälp, eller åtminstone att de kunde konstatera att allt var rätt gjort och att inget satt fel så att hon hade ont av det. Där konstaterade ortopeden att det verkade ha varit ovanligt besvärligt för Stina och försåg henne istället med något som kallas Freyka-byxa istället över helgen. Den var ett par hängslebyxor i plast med träribbor runt hela sätet på Stina så att benen skulle hållas på plats.Han lovade oss att skenan skulle på igen på Måndag men att det var ok att vi hade den lindrigare byxan över helgen. Stina hade byxorna på hela helgen, men även om hon fann sig ganska bra tillrätta tyckte vi föräldrar snart att byxan var en änny värre styggelse än vad skenan varit. Den var så tät över rygg, mage och stjärt att hon blev alldeles svettig och hopklämd. Hon började också protestera minst sagt ljudligt vid alla blöjbyten, något som hon inte har gjort förr. Därför började vi till slut längta till Måndag när skenan skulle på igen.
Så kom så småningom Måndagen och skenan åkte på, till vår stora lättnad utan protester från Stina. Och efter att ha haft byxan över helgen kändes det faktiskt underbart att få på skenan igen. Den är både smidigare och lättare och Stina verkar gilla den bättre än byxan. Nu känns det som det kommer att fungera hela tiden, även om man naturligtvis helst hade sluppit skenan helt, men valet mellan tre månaders småkrångel och ett liv med risk av höftproblemär det naturligtvis lätt. Jag måste även säja att min ödmjukhet inför föräldrar vars barn verkligen har allvarliga problem har växt ännu mer. Stina är frisk och kommer snart att må helt bra, vilket inte kan jämföras med om hon haft någon sjukdom. Dock - i en specifik situation är det svårt att bortse från sina egna problem på grund av att andra har det värre och jag tycker att George Orwell sa det allra bäst när han beskrev smärtans mekanism ungefär så här: "Man kan drömma om att man ställd inför en viss smärta skulle vara tillräckligt nobel för att kunna önska sig fördubblad smärta om den samtidigt innebar att någon man älskar blev av med sin smärta, men detta är omöjligt. Ställd inför smärtans ansikte kan man bara önska en enda sak - at smärtan ska upphöra."
Vill den här vägen passa på att rikta ett gigantiskt stort tack till alla som stöttade oss under de jobbigaste dagarna. Många hörde av sig och stöttade och jag kan inte nämna alla här även om all stöttning kändes otroligt värdefull. Några förtjänar dock ett extra omnämnande:
Martin & Louse - Min äldste vän med fru som man altid vet var man har. Man kan ringa mitt i natten med en jobbig förfrågan och de tvekar inte en sekund.
Lina och Johan - Ni fick begreppet Urban Family att inte bara vara ett kul sätt att tänka på varandra, utan verkligen ytterst betyda vad det ska.
DG och Annette - För lite mer föräldrarutin, en stor portion normaltillstånd, ett trevligt sällskap och god mat.
Monica - Ryckte utan tvekan in som den extramamma till Elin som hon alltid varit.
Ni och alla andra som stöttat oss, ni betyder mer än ni anar. Om ni någon gång får ett barn som genomgår någon typ av problem aller bara inte vill sova fast ni vill - ni vet vem ni kan ringa. Jag lovar att jag ska bära runt barnet hela natten och nynna på "Signaturen Karlsson - Evig Vår" om det behövs.
Kommentarer
Trackback
