kyljohan

Jag tycker det är svårt det här med handikappidrott. Jag hamnar så himla lätt i det här med att tycka lite synd om dom. Om jag vore funktionshindrad själv skulle jag bli vansinnig om man såg på mig med det här lite "jaja, de gör ju i alla fall så gott de kan och det är ju så kul att de kan hålla på"- sättet. Lik förbannat blir det nånting i min hjärna som tycker det känns osportsligt när man i bordtennis servar en serve som den andre inte kan nå helt enkelt för att han inte har några armar alls eller för korta sådana. Hade det varit en icke-handikappad som inte hann dit för att han var för långsam eller en målvakt i fotboll som inte når ett välplacerat skott för att han är för kort hade jag inte haft några som helst problem med det, utan självklart tyckt att man får ju göra det bästa av det man har. Detta trots att dessa fysiska brister är lika medfödda som att födas helt utan armar. Men det är ju en självklar taktik i vilken sport som helst att utnyttja motståndarens svagheter och om de består i en avsaknad av arm är det säkert självklart att använda det där också. Och till tröst kan man ju säja att motståndaren inte har nån arm han heller.

Jag tror dock att det som känns värre med handikappidrotten är att när man utnyttjar en svaghet som, utanför idrotten, just är inte bara en svaghet utan ett handikapp, då hamnar fokus på handikappet på ett lite smärtsamt vis. Att vara lite kortare än genomsnitt för en fotbollsmålvakt är ju inget som utmärker en i vardagslivet, även om det kan vara en liten nackdel i ens sport. Avsaknad av armar eller ben är ju däremot surt även till vardags.

Nåja, självfokuserad som man är kan man ju inte förstå en handikappidrottaren prestation fullt ut innan man sätter den i relation till icke-handikappade idrottares. Och därför blir man ju helt fascinerad när Anders Olsson kommer bland de tio bästa i Vansbrosimmet, bland alla "normala" simmare eller Anders Jacobsson skjuter samma resultat från samma avstånd, med samma vapen fast i rullstol som segraren i vanliga OS. Det får en att sluta tycka synd om handikappidrottarna och börja respektera dom som fantastiska idrottsmän och kvinnor.