Barn som far illa

Jag har alltid, vilket ju vore otroligt konstigt annars, haft svårt för att höra om barn som far illa. Det har nog alla friska människor. Men sen Stina kom klarar jag inte av det alls längre. Det funkar inte för mig att höra om barn som far illa. Jag pallar inte. Jag mår illa själv in i själen.

Tydligen räcker inte mina empatiska förmågor riktigt till för att föreställa sig hur det skulle vara att ens eget barn blir sjukt eller på annat sätt far illa, innan jag fick ett eget barn.  Men nu räcker de till allt för väl. När jag nu hör om pojken Thor, vars mamma inte får ta med honom hem till Sverige igen efter att han, enligt aftonbladet, kidnappats av pojkens pappa och som nu sitter i ett barnhem i Guatemala, kan jag liksom inte hålla det ifrån mig. Jag klarar inte av det utan att bli riktigt ordentligt illa berörd.

Häromdagen gick jag in och skänkte 500:- till barncancerfonden efter att ha läst en artikel om Victor som 1 och 1/2 år gammal dog i cancer på Uppsala lasarett, vars föräldrar hade som önskan att han skulle få dö hemma. När jag såg bilden av den sovande, döende pojken med en napp i munnen gick jag sönder. Jag skänkte pengarna, inte på något sätt av godhet, utan för att i nån mån försöka dämpa den smärta jag själv kände.

Jag vet inte ens riktigt var jag vill komma med det här. Barn far illa, ibland helt utan att någon vill det eller har skuld i det. Så kommer det att  förbli. Men jag vet i alla fall nu och känner det tydligare än någonsin in till the very marrow, som Van Morrison skulle uttryckt det, att i alla sammanhang där det finns någon möjlighet att lindra plågorna eller hjälpa barn i svåra situationer, då är det vår plik t som människor att göra det.

Jag vet inte om jag är glad eller ledsen över denna min nya förmåga att känna som jag gör. Det var på ett sätt bekvämt förut när man inte gjorde det lika starkt. Men jag lutar nog trots allt över att det är något jag är tacksam för. För det känns faktiskt någonstans som att jag har kommit lite närmare kärnan i vad det innebär att vara människa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0