Flytt

Häromdan hade jag en spännande förmiddag minsann, Vi hade hyrt in den billigaste flyttfirman, med f-skattsedel, vi kunde hitta i Örebro. De var betydligt billigare än flera andra, speciellt när det gällde att flytta vårt piano. Vi bor ju på tredje våningen utan hiss och med en mycket brant trappa med ansenlig sväng. Så vi tänkte att vi skulle ta hjälp för atty flytta piano av några proffs. Och visst, de tre musketörerna som dök upp var säkert proffs i så måtto att de försörjde sig på det. Men nån större proffessionalitet veti fåglum om de hade.

Den förste, som visade sig vara chefen, var en ganska tjock liten farbror, med grå hood uppfälld över huvet och en mössa under. Näste man var från Lettland och chefen kallade honom för "Iller". Som djuret alltså. Jag antar att det var ett utslag av "äsch, jag förstår ändå inte vad du heter för jag uppfattar inte slaviska spräk, så jag kallar dig för det svenska ord som påminner mest", för han var inte särskilt iller-lik. Sen var det en annan kille som såg ut lite som en surfare, fast med myskläder. Det visade sig också mycket riktigt, efter att jag förtvivlat försökt prata svenska med honom ett tag, att han var en äkta surfare, från LA, som knappt pratade ett ord svenska. Men det var ju ett mindre problem för mig när det visade sig att han var amerikan och vi kunde prata engelska. De andra två däremot kunde inte ett enda ord engelska, så viss språkförbistring fanns ju.

Deras plan för att få ner pianot verkade i princip vara att suga tag i det och försöka lyfta det, utan några större krusiduller. Iller bara skakade på huvudet. "Micket tungt". Ja, tänkte jag i mitt stilla sinne, det var liksom därför vi anlitade flyttgubbar, för att pianot är verkligen micket micket tungt. Men vi löste det på nåt sätt, vi fick ta tag i varsitt hörn och ömsom lyfta det, ömsom släpa det nerför vår mycket branta och slingriga trappa. I första svängen kändes det ett tag som om jag hade i princip all tyngd i min högra arm som jag trodde skulle slitas loss. I nästa lilla sväng var det tydligen MIke från LA som fick tyngden på sig för han gick från högröd till lila i ansiktet, allt medan Iller försökte förklara, på mick... mycket taskig svenska, för MIke, som inte förstod ens bra svenska, hur han skulle hålla. Emellertid höll MIke på att döden dö.

På nåt vänster fick vi till slut ner pianot i alla fall. Jag konstaterade bara för mig själv att den här trion inte hade haft en sportsmössa att få ner det utan mig till hjälp, men jag orkade inte sätta igång och bråka om det, utan vi flyttade vidare en del andra grejer och jag betalade hyfsat glatt. Professionalismen är död, men Mike från LA lever i alla fall, även om det var nära att liemannen tog honom den här gången.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0