kyljohan

De flesta av er som till äventyrs läser den här bloggen ibland har säkert vid något tillfälle stött på min farmor. Men för er som inte har gjort det kan det ändå vara värt en beskrivning. Hon är snart 82 år gammal, ca 150 cm i strumplästen och med en energi och arbetslust som får Ingvar Kamprad att framstå som en oambitiös latmask. En del av er tror antagligen att hon alltid kommer som en paketlösning, tillsammans med sin syster, Gun. Jag har vid något tillfälle lite tankspritt berättat om dom för någon kompis som just "Farmor och hennes syster ,Gun" varpå kompisen genmält att "du, det behövs ingent förtydligande. Alla vet vilka farmorogun är". De är helt enkelt lite av ett begrepp. Men för de som känner dom lite närmare är de faktiskt två stycken personer, därtill faktiskt ganska olika. Men ok, mer om det en annan gång kanske, det här ska handla om farmor.

Den här veckan är hon på besök hos oss. Just den här gången har hon faktiskt varit lite tröttare i kroppen än vanligt, beroende på en elakartad förkylning med tillhörande ledbesvär som hon äter medicin mot. Men hon är inte värre ledbruten än att hon orkar hålla igång precis hela tiden i ett tempo som Elin har precis häcken full att hänga med i. Igår när jag kom hem var carporten minutiöst städad (den hade dittills sett ut ungefär som något ur programmet rent hus), det fanns mat lagad, det var nya nystrukna och hemvävda gardiner klara att hängas upp, det hade köpts gardinstänger och fästen och de hade varit på tippen med ett stort lass skräp. Och när jag kom hem satte vi i princip direkt igång att hänga upp gardinerna. En helt vanlig dag för farmor som inte tyckte att de legat i nåt särskilt.

Men det är klart, i relation till vissa andra bedrifer hon har gjort var det en lugn dag. En gång till exempel, när jag och Elin höll på med lite renovering i vår sommarstug, vi hade, som vi tyckte, kommit igång tidigt och varit iväg och handlat virke och var vid sommarstugan strax efter 09.00. Farmor visste vad vi skulle göra den dagen och hade bekymrat sig lite för att vi inte skulle kunna köra ända fram till stugan med virket. Nåja, tänkte jag, vi bär väl sista biten för hand eller kör det på skottkärra, det rörde sig om kanske 75 meter dit man inte tog sig fram med bil och kärra. Men döm om vår förvåning när vi körde fram mot stugan och farmorogun stod där med varsin spade i handen. "Vi byggde en väg" sa farmor glädjestrålande. "...?" eller nåt sånt sa väl jag. Men då visade det sig att de byggt en vägsnutt på morgonkvisten, kanske tre meter lång så att det gick att köra upp till en annan plan yta och ta sig ända fram till stugan. Där fick man för att man tyckte man var tidigt igång. Vid detta tillfälle hade ingen av dom visserligen fyllt 80 riktigt än, men i alla fall.

En annan gång, i samband med samma renovering, hade jag upptäckt att själva jorden under torpargrunden på vårt lilla hus hade tagit sig upp till golvet underifrån. Jag vet inte hur det gått till, men det måste väl ha runnit in vatten under huset i århundraden, som tagit med sig lite jord i taget och nu var det en jordhög därunder som stötte i golvet och det kändes som uppenbar risk för att golvet skulle ruttna. Så jag ålade mig in under där med hacka och spade för att göra något åt det. Farmor och pappa var även med den dagen. Efter ett tag hade vi jobbat ut mycket av jorden. Det var en hel del jord kvar därunder, men nu var det i alla fall en decimeter mellan själva jorden och golvet. Det borde räcka tyckte både jag och pappa. Möjligen var vårt beslutsfattande påverkat och vårt omdöme grumlat av hur exceptionellt obekvämt det var att ligga på mage inne under en husgrund med jord i öron, ögon och mun, spindlar och myror som sprang härs och tvärs över vår lekamen och en allmänt ömklig arbetssituation. I vilket fall som helst tyckte vi att det nog räckte så. Vid det här laget, under vår korta överläggning i stående ställning framför huset hade jag inte hunnit reflektera så värst över var farmor var. Men nu vandrade blicken ner mot husgrunden igen och där stack det fram två gula stövlar. Det var det enda man såg av farmor. Hon kämpade tyst och oförtrutet vidare med jorden, totalt ovillig att lämna ifrån sig ett halvbra gjort jobb bara för att det var ett jämrans elände att utföra resten av jobbet. Annat virke i den generationen minsann. Så jag och pappa fick vackert krypa in under grunden och slutföra jobbet tills det var perfekt, något annat tillät trots allt inte samvetet.

En sista anekdot i mängden var faktiskt också vid samma sommarstuga. Det är en ganska brant, kanske 150 meter lång, sluttning från stugan ner mot vägen. På denna väg satt jag och Elin, i bilen färdiga att bege oss in till stan. Vi hade kärran på och en del virke igen. Kanske var det rent av samma dag som vägbygget slår det mig nu. Jaja, skit samma. Farmorogun stod uppe vid sommarstugan och vinkade avsked till oss. Jag körde en meter och vinkade till dom, när farmor utan minsta förvarning börjar rusa nerför slänten. I precis full kareta. Jag blev ganska nervös för det påminde påtagligt om vinjetten till lilla huset på prärien när de tre småflickorna rusar nerför en slänt för att hälsa på pappa Charles och mamma ? och minstingen gör en mycket vådlig färd där varje steg ett bra tag ser ut att vara det sista innan hon slutligen klappar sig i. Precis som lillflickans färd nerför backen var det med farmors. Men mirakulöst nog lyckdes hon hålla sig på benen hela vägen nerför slänten. Jag hade förstås stannat bilen för längesen, eftersom jag ju direkt förstod att hon ville något när hon satte iväg, men det bromsade inte på något sätt hennes vansinnesrusning. Till slut kom hon fram till bilen, förvånansvärt lite märkt av sin sprint, och sa med andan i halsen "Du tappade en bräda!". "Öh. Ok." sa jag och plockade upp brädan. Jag trodde nog att det skulle vara något lite mer dramatiskt som fått henne att med fara för eget liv och egen lårbenshals tjurrusa nerför en brant slänt. Men icke. Nåja. Att kunna göra en sån rusch vid 80 och överleva kan inte vara mången förunnat.

Farmor är min idol. Hoppas nu bara att hon inte fullständigt sliter ut Elin under veckan.