Tre-åringen som vet bäst

Vi var på Loka brunn i helgen för att fira min mamma som fyller 60 år idag. Grattis igen mamma! Det var en mycket trevlig vistelse och det mesta var till stor belåtenhet. Ett litet missöde hade vi dock när vi skulle gå på promenad på söndagen.

Vi hade med oss en boll som Anders, min nyligen tre år fyllda brorson, och jag lekte friskt med hela tiden. Som tre-åring är det ju en del av vilken lek man än ägnar sig åt att hela tiden försöka dirva den man leker med till milt vansinne genom att testa gränserna för, i det här fallet,  hur många gånger personen man leker med kan tänka sig att hämta bollen på något illa beläget ställe, dit man rullat den efter uppmaningen "nej, inte ner där!". Inget konstigt med det. Jag sprang helt enkelt som man kan vänta sig omkring och skrek "nej, inte ner där", Anders rullade ner bollen där ändå och jag hämtade den efter lite förmaningar. Det var i mångt och mycket så själva essensen i leken såg ut.

Efter ett tag kom vi fram till en sjö på höger sida, med en ganska brant slänt ner mot sjön. Jag insåg direkt att här gällde det att bollen inte rullade ner, så jag skärpte tonen lite i mina krav på att Anders skulle låta bli att rulla ner den där, och det funkade hyggilgt. Han gjorde bara sporadiska försök att rulla ner den där, men inget riktigt allvarligt eftersom han förstod att farbror verkade mena allvar nu.

Ytterligare en bit fram var det en rastplats nere vid sjön, just nedanför slänten. Min pappa, följaktligen Anders farfar, och min bror Per gick ner till rastplatsen. Här såg jag nu ett gyllene läge att ändå kunna rulla ner bollen. Med den kraft som Anders maximalt fick på bollen skulle den på sin höjd rulla ner för slänten och sen stanna på den lilla rastplatsen och därmed inte åka ner i sjön strax bakom. Jag sa därför glad i hågen till Anders att "här kan du rulla ner den. Farfar tar emot den". Alla i sällskapet tände till lite på idéen och började uppmuntra Anders att sparka till bollen. Här visade dock Anders upp en häpnadsväckande integritet tillsammans med en knivskarp konsekvensanalys och en stor portion självkänsla när han efter några sekunders övervägande och utsatt för ett visst grupptryck vände sig mot mig och sa "du får sparka den". Ni förstår hur han analyserat situationen perfekt, inte sant? Han resonerar sannolikt i stil med "det här verkar kul, jag vill gärna se hur bollen åker nerför slänten. Men jag tycker det verkar finnas en överhängande risk att den trots allt plumsar ner i sjön. Jag är inte alls säker på att farfar klarar att fånga den. Riskerna verkar överstiga underhållningsvärdet. Jag vill inte ta risken. Men om jag skjuter över ansvaret på min inte lika genomtänkte farbror kan jag både äta kakan och ha den kvar". All respekt Anders.

Som ni säkert redan listat ut vid det här laget ställde vi upp oss jag och farfar, han med koncentrerad målvaktspose och jag med den utsedde straffskyttens manér. Jag tog sats, sulade iväg bollen i en vacker båge och hann precis tänka att det där gjorde jag bra, den tar han lätt, när bollen tog lite skruv och landade med en studs ungefär vid farfars fötter. Han tog ett par mycket snabba, men rejält okoordinerade steg, sprattlade ut med ena foten i vad som antagligen var ett försök till benparad, men han var aldrig egentligen nära att ens nudda bollen. Magnus Hedman hade inte kunnat gjort det sämre. Bollen rullade alltså förbi. Per, som vid det här laget anat faran kastade sig upp från den bänk där han lagt sig tillrätta bekvämt på rygg och tog några snabba sprintsteg. Han var en aning närmare att lyckas än farfar, men han hade för dåligt utgångsläge. Bollen plumsade i sjön och började omedelbart flyta ut från land.

Jag gjorde ett taffligt försök att kasta en sten utanför bollen för att svallvågorna skulle börja föra den lite inåt, men misslyckades totalt och träffade något innanför bollen, som drev ut ytterligare. Emellertid hade pappa börjat klä av sig alla kläder och var på väg i sjön. Min insats med stenen blev dock droppen och han insåg att avståndet var för långt och att han antagligen skulle frysa ihjäl i det kalla vattnet. Bollen drev hjälplöst iväg. Aslångt bort.

När den bara var en liten prick vid horisonten såg den ut att ta en brant sväng vänster och att ta sig närmare land. Pappa gav sig iväg och lyckades hitta ett ställe där den var tillräckligt nära land för att ett dopp skulle gå att motivera, slängde sig i sjön och fiskade upp bollen. Under tiden var jag själv ungefär en halv kilometer längre bort eftersom jag hade missbedömt hur långt bollen tagit sig. Pappa räddade alltså upp situationen efter sitt mindre framgångsrika gästspel som målvakt.

Allt detta hade alltså Anders, tre år, insett riskerna för och visligen avböjt. Vi kan nog alla vara överens om att han var den enda riktige vinnaren i situationen. Jag hoppas att jag själv en gång kommer att upparbeta samma goda omdöme, samma förmåga att få ut maximalt ur en situation till minsta möjliga risk.

Men det ser banne mig inte särskilt ljust ut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0