Bristande auktoritet?
Stina har lagt sig till med en lite besvärlig ovana. Vi har bestämt oss för att ha väldigt få saker i huset som hon inte får röra, mest för att slippa tjata på henne hela tiden. Ambitionen är att ha väldigt få no-no´s och se till att de istället konsekvent följs. Som en följd av detta är det egentligen bara en sak hon absolut inte får röra - sladden till den luftfuktare vi har monterad i vårt piano för att det ska hålla sin stämning. Drar man ur den sladden tillräckligt länge blir pianot för torrt och tappar sin fina klang. Denna får hon alltså inte röra. Det är ju inte precis något livsfarligt, men nånstans kanske det är bra att dra gränsen, resonerade vi. Hon behöver väl lära sig att det finns saker man inte får röra eller göra. Så därför har vi gett oss den på att hon inte får röra den sladden.
Nu har det, naturligtvis, blivit Stinas högsta mål i livet att dra ur den där sladden.Man kan se på henne ibland när hon får nåt lurt i blicken att nu tänker hon snart göra en attack. Sen, rätt vad det är, sätter hon iväg det allra fortaste hon kan, krypandes förstås. Hon kan faktiskt krypa imponerande fort, särskilt när hon är så högmotiverad som hon är när det gäller sladdurdragning. Så jag och Elin försöker då ta på oss våra stränga föräldraminer och med barsk röst säja "NEJ Stina, då får INTE ta den sladden. pianot kan gå sönder då." Oftast stannar hon upp lite i sin rush och sätter sig på baken för att titta om man menar allvar. Och när hon konstaterat att man gör det brister hon ut i sitt allra mest kvillrande gapskratt och fortsätter sin krypattack om möjligt ännu fortare.
Ens färdigheter i arga leken sätts verkligen på prov när hon skrattar det där riktigt kluckande skrattet. Jag orkar oftast inte hålla mig utan inser att enda vägen ut utan att helt tappa ansiktet är att lyfta bort henne under diverse förmaningar. Men resultatet, eftersom man inte riktigt lyckats utöva nån direkt auktoritet, är ju egentligen bara att Stina fick ett riktigt äventyr och en välkommen adrenalinrush.
Finns lite att öva på innan man med fog kan kalla sig auktoritet, det är helt klart.
Nu har det, naturligtvis, blivit Stinas högsta mål i livet att dra ur den där sladden.Man kan se på henne ibland när hon får nåt lurt i blicken att nu tänker hon snart göra en attack. Sen, rätt vad det är, sätter hon iväg det allra fortaste hon kan, krypandes förstås. Hon kan faktiskt krypa imponerande fort, särskilt när hon är så högmotiverad som hon är när det gäller sladdurdragning. Så jag och Elin försöker då ta på oss våra stränga föräldraminer och med barsk röst säja "NEJ Stina, då får INTE ta den sladden. pianot kan gå sönder då." Oftast stannar hon upp lite i sin rush och sätter sig på baken för att titta om man menar allvar. Och när hon konstaterat att man gör det brister hon ut i sitt allra mest kvillrande gapskratt och fortsätter sin krypattack om möjligt ännu fortare.
Ens färdigheter i arga leken sätts verkligen på prov när hon skrattar det där riktigt kluckande skrattet. Jag orkar oftast inte hålla mig utan inser att enda vägen ut utan att helt tappa ansiktet är att lyfta bort henne under diverse förmaningar. Men resultatet, eftersom man inte riktigt lyckats utöva nån direkt auktoritet, är ju egentligen bara att Stina fick ett riktigt äventyr och en välkommen adrenalinrush.
Finns lite att öva på innan man med fog kan kalla sig auktoritet, det är helt klart.
Kommentarer
Trackback
