kyljohan

Linnea hette hon. Flickan, spädbarnet, som dog på Astrid Lindgrens barnsjukhus . Hon och hennes öde har nu blivit till en debatt kring hur svensk sjukvård kan fungera, om läkares rätt/plikt att besluta om smärtstillande även om det kan leda till att livet förkortas i slutskedet och om dödshjälp. Själv försöker jag intellektualisera och problematisera debatten för att få fram en åsikt och en riktlinje för hur just det här egentligen förhåller sig. Jag brukar kunna distansera mig från verkligheten och ta en mer kylig ståndpunkt.

Men när det gäller barn som farit så här illa har jag numera förlorat den förmågan. När jag håller Stina i mina armar och luktar på hennes huvud kan jag känna en bråkdel av den smärta som föräldrarna måste ha känt när deras flicka först hjärnskadades mycket allvarligt och sedan avled. Och denna bråkdel är tillräcklig för att jag inte längre kan ta nån distans till problemet. Jag känner bara en väldig sorg för Linnea och samtidigt en stor tacksamhet för att allt är bra med min egen dotter.

Så mina åsikter finns inte längre som de brukade. Jag vet inte om det var rätt eller fel av läkaren, om åklagaren är snett ute eller på rätt spår eller någonting överhuvudtaget om vad det säjer om vår tid och vår sjukvård. Jag vet bara att nästa gång jag är i en kyrka tänder jag ett ljus för henne.

Hon som hette Linnea.