Åldrande av film kontra böcker
Lustigt det där med hur böcker från 1300-talet kan i viss mån kännas fräscha, up-to-date och kännas som om de säjer en något om livet och till och med ens samtid, medan filmer med 20 år på nacken kan kännas totalt hopplöst passé. Just nu illustreras det i TV av serien Hedebyborna, som bygger på fyra romaner av en av mina absoluta författarfavoriter, Sven Delblanc. Böckerna tillhör, enligt mig, det riktigt stora som skrivits inom svensk litteratur och även TV-serien betraktades när den kom som ett mästerverk. Böckerna skrevs under sjuttiotalet och det var även under detta årtionde som TV-serien spelades in.
Nu har jag börjat se TV-serien och kan bara konstatera att den hittills inte tycks ha åldrats med alls samma värdighet som böckerna. Det blir såpass stora glapp mellan sjuttiotalets och dagens teknik och även i viss mån bildestetik, att det lägger vissa hinder i vägen för den fantastiska berättelsen. Även tempot är något man inte är van vid. Skådespelarna är verkligen sin tids absolut främsta så det är inget fel på det planet och många av dom har haft mycket långa och framgångsrika karriärer som sträcker sig långt in i vår tid. Men ändå griper det inte tag i mig på alls samma sätt som böckerna gjorde, åtminstone inte efter två avsnitt.
Kanske är det så enkelt som att det fungerar bättre när man får skapa sina egna bilder inne i sitt eget huvud, där ljudet är perfekt och kamerastativet inte skakar, där färgerna är skarpa och varje person ser ut som man tänkt sig. Språket verkar åldras på ett mycket vackrare sätt än tekniken.
En lustig passus med "Hedebyborna" är att det visar sig att Allan Svensson, ja just det, själve Gustav Svensson i "SvenssonSvensson" - den gravt pinsamme och nästan lika överviktige brevbäraren med pajsarbyxor. var en riktig hunk back in the days. Det är visst fler än svensk film som åren inte behandlar med önskvärd varsamhet.
Nu har jag börjat se TV-serien och kan bara konstatera att den hittills inte tycks ha åldrats med alls samma värdighet som böckerna. Det blir såpass stora glapp mellan sjuttiotalets och dagens teknik och även i viss mån bildestetik, att det lägger vissa hinder i vägen för den fantastiska berättelsen. Även tempot är något man inte är van vid. Skådespelarna är verkligen sin tids absolut främsta så det är inget fel på det planet och många av dom har haft mycket långa och framgångsrika karriärer som sträcker sig långt in i vår tid. Men ändå griper det inte tag i mig på alls samma sätt som böckerna gjorde, åtminstone inte efter två avsnitt.
Kanske är det så enkelt som att det fungerar bättre när man får skapa sina egna bilder inne i sitt eget huvud, där ljudet är perfekt och kamerastativet inte skakar, där färgerna är skarpa och varje person ser ut som man tänkt sig. Språket verkar åldras på ett mycket vackrare sätt än tekniken.
En lustig passus med "Hedebyborna" är att det visar sig att Allan Svensson, ja just det, själve Gustav Svensson i "SvenssonSvensson" - den gravt pinsamme och nästan lika överviktige brevbäraren med pajsarbyxor. var en riktig hunk back in the days. Det är visst fler än svensk film som åren inte behandlar med önskvärd varsamhet.
Kommentarer
Trackback
