Kompisars olycka
Igår var jag med om en tragikomisk incident. Min gode vän Daniel hade köpt sig ett tält, men inte vilket tält som helst. Det var ett upplåsbart tält. Tekniken var inte helt annorlunda än de som man ser i hoppborgar för barn, alltså en stor gummikonstruktion som blåses upp av en liten kompressor till avsedd form. Daniel driver en ambulerande sportaffär, löpex sport, som har ett stort behov av ett sådant tält för att kunna bedriva affärsverksamhet vid diverse löpar- ch orienteringstävlingar. Daniel hade köpt tältet från Kina, där det fanns flera tillverkare av sådana tält. Det var overkligt billigt, skulle kosta 13.000 inklusive frakt. Ett riktigt fynd helt enkelt.
Daniel hade förstås sett fram mycket mot att tältet skulle komma eftersom det skulle underlätta hans arbetssituation under vår och sommar och många år framöver, då han bara skulle behöva sätta i en kontakt i ett uttag och sedan kunna se på hur hans tält blåste upp sig medan han själv tog en kopp kaffe eller pillade sig i naveln eller på något annat bekvämt sätt fick tiden att gå.
Tyvärr visade det sig vid första försöket att blåsa upp tältet att det inte riktigt var fullt så enkelt. Det första problemet var att själva "ärmen", tygröret som skulle fästas i komressorn där luften skulle blåsas in i tältet, inte alls var av samma storlek som öppningen på kompressorn. Det blev därför ett avsevärt läckage och inte mycket luft i tältet. Han insåg att han skulle behöva en viss hjälp i form av moralisk och även rent fysisk stöttning av mig och Marcus. Sagt och gjort, vi ryckte ut och hjälpte Daniel att blåsa upp tältet i hans trädgård. Det var ett mycket stort tält, 60 kvadrat golvyta.
Öppningen tätades så gott det gick, och det gick ganska gott, med rörtätningar och silvertejp. Kompressorn drog igång och tältet började sakta fyllas.
Det såg så bra ut till en början. Den främre portalen reste sig mycket fint och det verkade som att detta skulle bli en promenad i parken och en mäktig upplevelse. Men sen tog det liksom stopp. De andra valven vile inte riktigt fyllas på. Det främre och det därnäst fylldes på rätt bra, men sen var de märkvärdigt slappa och verkade vara i behov av blåa piller. Och det verkade inte spela någon roll hur länge vi väntade, vi hade igång kompressorn i 15 minuter eller så men inget mer fylldes på.
Daniel började vid det laget bli rejält frustrerad. Det här var hans andra försök att blåsa upp tältet och det verkade helt enkelt inte funka så bra. Man såg hur hoppet började överge honom och hur han sakta men säkert började övergå till att tro att detta nog aldrig skulle funka. Det var helt enkelt för mycket som krånglade.
Men ett försök till skulle vi i alla fall göra. Vi bestämde oss för att försöka blåsa i det från ena sidan först, försöka täta så gott vi kunde och sen flytta kompressorn till andra sidan. Daniel trodde inte riktigt på teorin att det skulle kunna funka, antagligen hade han helt rätt, men han lät sig övertalas. Hans tillstånd vid det här laget var nånstans mellan total ilska och resignation.
När vi släppte ut luften ur tältet hade det delvis hamnat snett och seglat ut i deras fina, prunkande blomrabatt. Vi konstaterade att det behövde flyttas, och Daniel tog kommandot över operationen med illa återhållen ilska och irritation. Han började kommendera oss andra om hur vi skulle dra, samtidigt som han själv började rycka ganska ilsket i en av tältets öglor där stödrep var tänkta att fästas.
Plötsligt medan han ryckte som värst, helt utan förvarning, släppte öglan han drog i, Med ett *ritsch* drogs tältet sönder, och Daniel, rejält baktung av uppdämd frustration, föll handlöst bakåt. För mig, som stod fem meter därifrån, blev det smärtsamt tydligt hur han, innan han landade i gräset, hann helt ge upp sina drömmar om ett fungerande tält. Med armarna utslagna i en jesus-på-korset pose föll han bakåt platt på rygg och blev liggande tillsammans med sina drömmar om en problemfri sommar platt i gräset.
Här kunde historien ha slutat om det inte vore för Daniels taktlöse kompis, nämligen undertecknad. Det såg visserligen ganska roligt ut när Daniel ramlade, men jag insåg ju att det absolut inte var läge att börja skratta. Och så extremt kul såg det väl inte ut? Så jag vände mig bort, men började liksom fnissa lite inombords åt hur dålig impuls det var att börja skratta nu. Och då kunde det inte unslippa mig ett litet fniss. Det lät ungefär som en snarkning.
Daniel låg fortfarande kvar i gräset, inte det minsta road. Och där nånstans brast det fullständigt för mig. Jag började gapskratta. Och jag skrattade nog mest åt att jag skrattade. Då började Marcuis också skratta. Och Anette, Daniels sambo också. Den enda som inte skrattade var Daniel. Och då, i det nervösa läget, tyckte jag att det faktum att han inte skrattade var så fascinerande kul att jag skrattade så tårarna började rinna. Jag kände mig som den belgiske talk-show-värden som inte kan hålla tillbaka skrattet åt att en kille som råkat extremt illa ut vid en testikeloperation och blivit impotent också fått en förstörd, och lite lustig, röst. Se här
Nåja, Daniel fick inget riktigt vredesutbrott, trots att han egentligen kanske borde ha fått det. Jag fick mig ett riktigt gott skratt, och kanske tog det udden av det ledsamma i händelsen litegrann.
Jag vet inte vad det säjer om mig att det jag tydligen skrattar som allra mest åt är när en kompis råkar illa ut och får sina drömmar och visioner slagna i spillror. Kanske är jag en elak jävel, Kanske är jag skadeglad och avundsjuk. Eller kanske har jag bara konstig humor. Skrattade gjorde jag i alla fall så jag fick ont i hårbotten.
Förlåt, Daniel, hoppas det löser sig med ett annat tält.
Daniel hade förstås sett fram mycket mot att tältet skulle komma eftersom det skulle underlätta hans arbetssituation under vår och sommar och många år framöver, då han bara skulle behöva sätta i en kontakt i ett uttag och sedan kunna se på hur hans tält blåste upp sig medan han själv tog en kopp kaffe eller pillade sig i naveln eller på något annat bekvämt sätt fick tiden att gå.
Tyvärr visade det sig vid första försöket att blåsa upp tältet att det inte riktigt var fullt så enkelt. Det första problemet var att själva "ärmen", tygröret som skulle fästas i komressorn där luften skulle blåsas in i tältet, inte alls var av samma storlek som öppningen på kompressorn. Det blev därför ett avsevärt läckage och inte mycket luft i tältet. Han insåg att han skulle behöva en viss hjälp i form av moralisk och även rent fysisk stöttning av mig och Marcus. Sagt och gjort, vi ryckte ut och hjälpte Daniel att blåsa upp tältet i hans trädgård. Det var ett mycket stort tält, 60 kvadrat golvyta.
Öppningen tätades så gott det gick, och det gick ganska gott, med rörtätningar och silvertejp. Kompressorn drog igång och tältet började sakta fyllas.
Det såg så bra ut till en början. Den främre portalen reste sig mycket fint och det verkade som att detta skulle bli en promenad i parken och en mäktig upplevelse. Men sen tog det liksom stopp. De andra valven vile inte riktigt fyllas på. Det främre och det därnäst fylldes på rätt bra, men sen var de märkvärdigt slappa och verkade vara i behov av blåa piller. Och det verkade inte spela någon roll hur länge vi väntade, vi hade igång kompressorn i 15 minuter eller så men inget mer fylldes på.
Daniel började vid det laget bli rejält frustrerad. Det här var hans andra försök att blåsa upp tältet och det verkade helt enkelt inte funka så bra. Man såg hur hoppet började överge honom och hur han sakta men säkert började övergå till att tro att detta nog aldrig skulle funka. Det var helt enkelt för mycket som krånglade.
Men ett försök till skulle vi i alla fall göra. Vi bestämde oss för att försöka blåsa i det från ena sidan först, försöka täta så gott vi kunde och sen flytta kompressorn till andra sidan. Daniel trodde inte riktigt på teorin att det skulle kunna funka, antagligen hade han helt rätt, men han lät sig övertalas. Hans tillstånd vid det här laget var nånstans mellan total ilska och resignation.
När vi släppte ut luften ur tältet hade det delvis hamnat snett och seglat ut i deras fina, prunkande blomrabatt. Vi konstaterade att det behövde flyttas, och Daniel tog kommandot över operationen med illa återhållen ilska och irritation. Han började kommendera oss andra om hur vi skulle dra, samtidigt som han själv började rycka ganska ilsket i en av tältets öglor där stödrep var tänkta att fästas.
Plötsligt medan han ryckte som värst, helt utan förvarning, släppte öglan han drog i, Med ett *ritsch* drogs tältet sönder, och Daniel, rejält baktung av uppdämd frustration, föll handlöst bakåt. För mig, som stod fem meter därifrån, blev det smärtsamt tydligt hur han, innan han landade i gräset, hann helt ge upp sina drömmar om ett fungerande tält. Med armarna utslagna i en jesus-på-korset pose föll han bakåt platt på rygg och blev liggande tillsammans med sina drömmar om en problemfri sommar platt i gräset.
Här kunde historien ha slutat om det inte vore för Daniels taktlöse kompis, nämligen undertecknad. Det såg visserligen ganska roligt ut när Daniel ramlade, men jag insåg ju att det absolut inte var läge att börja skratta. Och så extremt kul såg det väl inte ut? Så jag vände mig bort, men började liksom fnissa lite inombords åt hur dålig impuls det var att börja skratta nu. Och då kunde det inte unslippa mig ett litet fniss. Det lät ungefär som en snarkning.
Daniel låg fortfarande kvar i gräset, inte det minsta road. Och där nånstans brast det fullständigt för mig. Jag började gapskratta. Och jag skrattade nog mest åt att jag skrattade. Då började Marcuis också skratta. Och Anette, Daniels sambo också. Den enda som inte skrattade var Daniel. Och då, i det nervösa läget, tyckte jag att det faktum att han inte skrattade var så fascinerande kul att jag skrattade så tårarna började rinna. Jag kände mig som den belgiske talk-show-värden som inte kan hålla tillbaka skrattet åt att en kille som råkat extremt illa ut vid en testikeloperation och blivit impotent också fått en förstörd, och lite lustig, röst. Se här
Nåja, Daniel fick inget riktigt vredesutbrott, trots att han egentligen kanske borde ha fått det. Jag fick mig ett riktigt gott skratt, och kanske tog det udden av det ledsamma i händelsen litegrann.
Jag vet inte vad det säjer om mig att det jag tydligen skrattar som allra mest åt är när en kompis råkar illa ut och får sina drömmar och visioner slagna i spillror. Kanske är jag en elak jävel, Kanske är jag skadeglad och avundsjuk. Eller kanske har jag bara konstig humor. Skrattade gjorde jag i alla fall så jag fick ont i hårbotten.
Förlåt, Daniel, hoppas det löser sig med ett annat tält.
Kommentarer
Trackback
