Finansgenans
Idag var jag och Stina på stan. Vi var och lånade böcker på biblioteket, fikade och var på apoteket. När man har Stina med sig ensam och är lite lagom genomtänkt, som jag, så är det lätt gjort att det blir ett visst packåsnesyndrom. Jag har en väska med blöjor, servetter, frukt, skedar, leksaker, fan och hans moster med mig varje gång jag är ute med Stina. Dessutom kånkar jag gärna på henne på ena armen och några plastpåsar med allsköns inhandlade produkter på armar och i andra handen. Så ser det alltså ut när jag, ständigt svettig och oftast nerspilld, med vild blick kryssar mig fram genom Örebros gator.
När vi kom in på apoteket var det inget undantag. Jag pressade mig in, lite stressad av att Stina på armen började tynga, och rafsade åt mig det jag skulle. Kassörskan (eller heter det receptarien?) tittade milt överseende på mig och erbjöd sig att packa ner det inhandlade i en påse åt mig eftersom jag, med hennes ord, såg "lite fullastad" ut. Jag flämtade fram något tacksamt och fumlade fram en näve pengar från en överfull ficka. När jag skulle lägga ner plånboken i fickan igen klingade det välbekanta ljudet av några småmynt mot golvet i mina varma öron.
Jag lyckades med en övermänsklig ansträngning titta ner genom all packning och såg att det var två enkronor som trillat. Snabbt tog jag beslutet att helt enkelt låta dom bli dricks åt nån lokalvårdare, istället för att försöka mig på konststycket att böja mig ner och pilla upp dom. Men jag hann inte mer än tänka så förrän en dam bredvid mig böjde sig ner för att ta upp dom. Jag tänkte att det var ju hemskt vänligt och sa högt att" Ja, alla får visst hjälpa mig idag, tack så mycket" och sträckte med ett förväntansfullt leende fram en hand, som jag lyckats frigöra, med handflatan upp i en tydlig "ge-mig"-gest. Damen tittade lite förvånat på mig och utbrast: "Ja, fast det var nog mina pengar..."
Jag vet inte vad hon trodde om mig. Trodde hon att jag, med en häpnadsväckande fräck rövare, försökte tillskansa mig hennes 2 SEK? Trodde hon att jag var en tiggare med elaborativa metoder? Fattig? Galen? Jag vet inte. Å ena sidan var det kanske tur att det inte var mer pengar, för då borde hon inte tro att jag försökte lura henne, å andra sidan, om hon ändå tror att så är fallet, så tror hon ju dels att jag är overkligt fräck och dels sensationellt snål.
Nåja, det var ju inte mer att göra än att, med en genansens rodnad, som matchade min redan av värme rödflammiga hy, packa sig ut i bilen och åka iväg, med den fromma förhoppningen att episoden inte fastnat på nån övervakningskamera för att säljas om några år under titeln "50 år med Krämaren - de pinsammaste personerna"
När vi kom in på apoteket var det inget undantag. Jag pressade mig in, lite stressad av att Stina på armen började tynga, och rafsade åt mig det jag skulle. Kassörskan (eller heter det receptarien?) tittade milt överseende på mig och erbjöd sig att packa ner det inhandlade i en påse åt mig eftersom jag, med hennes ord, såg "lite fullastad" ut. Jag flämtade fram något tacksamt och fumlade fram en näve pengar från en överfull ficka. När jag skulle lägga ner plånboken i fickan igen klingade det välbekanta ljudet av några småmynt mot golvet i mina varma öron.
Jag lyckades med en övermänsklig ansträngning titta ner genom all packning och såg att det var två enkronor som trillat. Snabbt tog jag beslutet att helt enkelt låta dom bli dricks åt nån lokalvårdare, istället för att försöka mig på konststycket att böja mig ner och pilla upp dom. Men jag hann inte mer än tänka så förrän en dam bredvid mig böjde sig ner för att ta upp dom. Jag tänkte att det var ju hemskt vänligt och sa högt att" Ja, alla får visst hjälpa mig idag, tack så mycket" och sträckte med ett förväntansfullt leende fram en hand, som jag lyckats frigöra, med handflatan upp i en tydlig "ge-mig"-gest. Damen tittade lite förvånat på mig och utbrast: "Ja, fast det var nog mina pengar..."
Jag vet inte vad hon trodde om mig. Trodde hon att jag, med en häpnadsväckande fräck rövare, försökte tillskansa mig hennes 2 SEK? Trodde hon att jag var en tiggare med elaborativa metoder? Fattig? Galen? Jag vet inte. Å ena sidan var det kanske tur att det inte var mer pengar, för då borde hon inte tro att jag försökte lura henne, å andra sidan, om hon ändå tror att så är fallet, så tror hon ju dels att jag är overkligt fräck och dels sensationellt snål.
Nåja, det var ju inte mer att göra än att, med en genansens rodnad, som matchade min redan av värme rödflammiga hy, packa sig ut i bilen och åka iväg, med den fromma förhoppningen att episoden inte fastnat på nån övervakningskamera för att säljas om några år under titeln "50 år med Krämaren - de pinsammaste personerna"
Kommentarer
Postat av: Mathilda
Ha ha :D Sånt får man bjuda på ibland
Trackback
