Angående Bjästa, hat och att inte fatta nånting

Fallet Linnea - en flicka blir våldtagen på en skoltoalett.  En pojke döms för brottet. En kampanj startas på nätet för att smutskasta offret. Fallet tas upp i uppdrag granskning. Opinionen vänder. Nu vänds hatet istället först mot pojken och sedan mot Bjästa som samhälle. Mönstret går igen. Ingen vill se människor som de är. Ingen vill först se flickan som en vanlig flicka som faktiskt blev våldtagen och att det inte hade något med henne eller hennes egenskaper eller beteende att göra. Ingen vill se att en våldtäktsman kan vara en till synes helt vanlig och välartad pojke och inte ett uppenbart monster. Ingen vill se att de reaktioner som kommer fram i ett samhälle skulle kunnat hända var som helst och säjer nånting om samhället i stort  och dess sätt att se på sexualbrott. Det är mycket lättare att avfärda alla andra som freaks. Flickor som blir våldtagna är freaks. Väldtäktsmän är alltid märkbart freaks och inte till synes vanliga män. Folk som reagerar på situationen på ett märkligt sätt är freaks.

När jag försöker sortera såna här situationer för mig själv brukar jag tänka på damen i ett annat samhällsprogram som jag såg någon gång på 90-talet. Damen bodde i ett samhälle i södra Sverige, jag har glömt vilket det var. Det var ett litet samhälle med några tusen innevånare. Samhället skulle få en flyktingförläggning. Damen. som kom att göra ett så oförglömligt intryck på mig, var den tilltänkta flyktingförläggningens närmsta granne. Samhället var i stort mycket negativt till flyktingförläggningen. Motståndet leddes av en man, jag vet inte vad han hette, men låt oss kalla honom Sven-Olle, som väl sydsvenska folkhemsrasister plägar heta. Han uttalade sig vitt och brett mot flyktingförläggningen med den sedvanliga arsenalen av halvkvävd främlingsfientlighet. Det var dock tydligt att han sa vad folk i gemen egentligen tyckte - han var bara den som vågade säja det högt. Damen, närmaste grannen, däremot var mycket positiv till flyktingförläggningen. Hon hade en mycket filantropisk hållning, där det var självklart att de som hade haft det svårt var hjärtligt välkomna i hennes Sverige, i hennes grannskap.

Så en natt brann den tilltänkta förläggningen. Ingen hade flyttat in, utan det var en anlagd brand för att förhindra att planerna skulle kunna sättas i verket. Plötsligt var opinionen en helt annan. Alla hade egentligen varit för flyktingmottagandet och det var ju olyckligt att det inte hade blivit så. Nu vände sig istället hela samhället mot Sven-Olle, som fick bära hundhuvudet för att han sagt vad "alla" tyckte. Kulmen för samhällets kampanj mot den nya syndabocken Sven-Olle var en dag i kyrkan, någon stor högtid, kanske första advent. När han kom in och satte sig i kyrkan reste sig hans bänkgrannar upp och gick till någon annan bänk. Sven-Olle fick sitta ensam med den skam som borde varit allas. Och så hade det kunnat sluta om det inte varit för den gamla damen. Hon gick och satte sig bredvid Sven-Olle i hans bänk. Hon hade inget att skämmas för och nu var det Sven-Olle som behövde stöd.

Hon hade så mycket att lära oss, denna dam. Och i fallet Linnea hade hon kunnat lära oss att innan vi spyr galla över andra människor ska vi titta oss själva i spegeln. Om vi i spegeln ser en person som aldrig sett en kvinna på krogen med superdjup urringning och kort kjol och för ett ögonblick tänkt att hon skulle ha sig själv att skylla om något hände då har vi inget att skämmas för. Och då har vi heller ingen anledning att vräka vårt hat över någon.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0