Monstret
99.99% av tiden är Stina det gulligaste jag vet. Hon är glad, charmig, nöjd, entusiastisk och nyfiken. Men sen finns det den sista 0.01 procenten. Det är när hon förvandlas till något från en skräckfilm...
Så var det häromdan. Jag hade hand om Stina själv, jag tror att Elin var ute på lite egentid för en gångs skull. Jag hittade på allt möjligt för att underhålla Stina och hon var sitt vanliga underbara jag. Jag bar runt henne i bärselen, dansade, sjöng med henne, tittade på hennes favoritsaker, hoppade i hoppgungan med henne (eller hon hoppade, jag stod bredvid) o.s.v. Sen som en del i raden av aktiviteter tänkte jag prova en sak jag med viss skrattframgång provat med andra bebisar. Jag la henne på mitt huvud och kittlade henne lite på magen med håret. Det var då hon helt plötsligt blev en demon.
Utan någon som helst förvarning greppade hon med ett rejält tag med varje hand tag i båda mina öron.Hon greppade hårt. Sen började hon dra det hårdaste hon kunde samtidigt som hon försökte bita mig i håret. "Det hårdaste hon kan" är faktiskt förvånansvärt hårt, så det gjorde ganska ont i öronen. "Aj!" sa jag. "AH" sa Stina. "Aj aj!" sa jag. "AH" sa Stina. Och så kunde vi ju inte hålla på, för mina öron började hetta ordentligt. Så jag började själv dra i Stina med enda resultat att det gjorde ändå ondare i öronen. Nu funderar ni kanske varför jag inte bände upp händerna på henne, men jag höll henne ju samtidigt med båda händerna så jag kunde ju inte släppa henne för att bända upp dom för då hade ju Stina ramlat ner. Alternativt blivit hängande i mina öron under min haka.
Jag drog alltså hårdare, det gjorde ännu ondare, jag drog ännu hårdare och då släppte hon. Och slet istället tag i håret strax framför öronen. Vid det här laget började tårarna rinna, för det var inget dåligt grepp hon fick i håret heller. Hon verkade bli hemskt uppspelt av mina allt högre tillrop och var antagligen övertygad om att vi lekte en kul lek. Medans jag kände det som om jag kämpade för att inte bli skalperad. Jag måste ha sett ut som nånting ur en alienfilm där en vetenskapsman av något slag attackeras av sitt forskningsobjekt som försöker komma åt vetenskapsmannens hjärna. Så dansade vi runt ett tag, jag och mitt bebismonster.
Till slut släppte förstås Stina och jag kunde medtagen lugna ner mig och se över mina skador. De var tack och lov begränsade till sveda och värk utan blodvite.Och Stina återgick till sitt vanliga gosiga jag om, möjligt på ännu lite godare humör än innan tack vare den skojiga leken. Själv tänker jag mig noga för innan jag lägger det lilla odjuret på huvudet igen.
Eller åtminstone gör jag det inte utan hjälm.
Så var det häromdan. Jag hade hand om Stina själv, jag tror att Elin var ute på lite egentid för en gångs skull. Jag hittade på allt möjligt för att underhålla Stina och hon var sitt vanliga underbara jag. Jag bar runt henne i bärselen, dansade, sjöng med henne, tittade på hennes favoritsaker, hoppade i hoppgungan med henne (eller hon hoppade, jag stod bredvid) o.s.v. Sen som en del i raden av aktiviteter tänkte jag prova en sak jag med viss skrattframgång provat med andra bebisar. Jag la henne på mitt huvud och kittlade henne lite på magen med håret. Det var då hon helt plötsligt blev en demon.
Utan någon som helst förvarning greppade hon med ett rejält tag med varje hand tag i båda mina öron.Hon greppade hårt. Sen började hon dra det hårdaste hon kunde samtidigt som hon försökte bita mig i håret. "Det hårdaste hon kan" är faktiskt förvånansvärt hårt, så det gjorde ganska ont i öronen. "Aj!" sa jag. "AH" sa Stina. "Aj aj!" sa jag. "AH" sa Stina. Och så kunde vi ju inte hålla på, för mina öron började hetta ordentligt. Så jag började själv dra i Stina med enda resultat att det gjorde ändå ondare i öronen. Nu funderar ni kanske varför jag inte bände upp händerna på henne, men jag höll henne ju samtidigt med båda händerna så jag kunde ju inte släppa henne för att bända upp dom för då hade ju Stina ramlat ner. Alternativt blivit hängande i mina öron under min haka.
Jag drog alltså hårdare, det gjorde ännu ondare, jag drog ännu hårdare och då släppte hon. Och slet istället tag i håret strax framför öronen. Vid det här laget började tårarna rinna, för det var inget dåligt grepp hon fick i håret heller. Hon verkade bli hemskt uppspelt av mina allt högre tillrop och var antagligen övertygad om att vi lekte en kul lek. Medans jag kände det som om jag kämpade för att inte bli skalperad. Jag måste ha sett ut som nånting ur en alienfilm där en vetenskapsman av något slag attackeras av sitt forskningsobjekt som försöker komma åt vetenskapsmannens hjärna. Så dansade vi runt ett tag, jag och mitt bebismonster.
Till slut släppte förstås Stina och jag kunde medtagen lugna ner mig och se över mina skador. De var tack och lov begränsade till sveda och värk utan blodvite.Och Stina återgick till sitt vanliga gosiga jag om, möjligt på ännu lite godare humör än innan tack vare den skojiga leken. Själv tänker jag mig noga för innan jag lägger det lilla odjuret på huvudet igen.
Eller åtminstone gör jag det inte utan hjälm.
Kommentarer
Trackback
