kyljohan

Kylskåpspoesi AB firar i år sitt 10-årsjubiléum. Vi gjorde det på bästa tänkbara sätt genom att slå vårt tidigare omsättningsrekord med en ganska lång hästs längd. Igår sprängde vi drömgränsen på 8 miljoner i omsättning. Kul att gå emot strömmen i denna lågkonjunktur. Har tydligen gjort några riktigt bra satsningar i djungeln.

De elaka tungor som hävdar att vårt rekord beror på att jag har varit pappaledig upp till tre veckor under hösten vill jag bestämt säja emot. Men SKULLE det vara så borde 2009 bli ett nytt, ännu bättre, år för då ska jag och Stina umgås på heltid stora delar av hösten.

Marcus påminde mig om en ganska tragikomisk incident häromdagen. Det var en kille som var lastbilschaufför och körde ett släp med en ömtålig last värd 40 miljoner svenska kronor. Ett rådjur dök upp i vägen och killen väjde för det, rätt ner i diket och kvaddade hela lasten, som sagt till ett värde av  40 miljoner.

Han hävdade nu upprört att hans arbetsgivare var idioter som gav honom en skarp reprimand för detta. "Vad är ett LIV egentligen värt?" skanderade han mycket indignerat. Och hade det varit en människa han hade väjt för hade det ju inte varit något snack om att han hade haft rätt. Men i det här fallet undrar man ju om inte arbetsgivaren uppgivet vrålade "139:- KILOT!!!!!!"

Alla mobiltelefoner nuförtiden och även en stor del av hemtelefonerna har ju nummerpresentation. Det står vilket nummer som ringer och det står även många gånger i klartext vem som ringer, om man har det i sin adressbok. Ändå svarar jag ofta med ett mycket frågande tonfall "Ja det är Johan?" även fast jag vet med stor säkerhet vem det är som ringer. Det händer att jag svarar med typ, "Tjena Oskar" men detta är då uteslutande till nära vänner och släktingar och inte ens då är det nog mitt vanliga sätt att svara. Istället spelar man dum och svarar som man inte visste vem det är fast man alltid - ALLTID - tittar på displayen först. Blir lite absurt ibland. Men jag verkar vara långt ifrån ensam om det heller. Jag tror att man upplever det som lite "fusk" på något sätt att man redan innan man svarat vet vem som ringer. Lite av en smutsig hemlighet som man gärna vill dölja. Till absolut ingen nytat eftersom 99,99% av mänskligheten under 87 års ålder vet att det funkar så här nu.

Men man kan faktiskt höra lite olika skolor. En del har lagt sig till med den lite mer nedåt-tonande hälsningsfrasen, där man alltså går ner i tonfall i slutet på meningen "Ja det är Johan." Det kanske egentligen inte är så dumt, då talar man ju med sitt tonfall om att jag vet, eller misstänker på sannolika skäl, vem som ringer men jag vill även informera om att det faktiskt är personen de vill prata med som svarade.

Nya tider, nya etikettsregler.

En sak som jag hörde för snart en månad sen, men som jag fortfarande fnissar åt lite då och då, är den lilla staden Batman i Turkiet. Ja staden heter så. En stad. I Turkiet. Heter Batman. Ni tror mig fortfarande inte? Kolla  HÄR  Nu vill de stämma Warner bros för att de har snott namnet. Nu. 2008. Inte för över sjuttio år sen när serien skapades. Lycka till Batman-bor.

Man får ju bilden framför sig hur de åker omkring i häst och vagn och på Amish-manér hälsar på varandra med sina vidbrättade svarta hattar och så helt plötsligt en dag säjer Özcan: "Öh, grabbar, har ni hört att Amerikanarna har gjort en seriegubbe som heter Batman?" (Det blir roligare om man här istället tänker att det hela utspelat sig i t.ex. Värmland och att seriefiguren istället hetat typ "Mangskog") "Neeej" säjer de andra "Vilka svin!. Det måste vi göra något åt!"

Visst, ryggmärgsreflexen brukar annars vara att tycka att USA eller något multinationellt företag har betett sig grisigt på den lilla människans bekostnad, men i det här fallet måste jag säja att jag står på deras sida. Batman-borgmästarn har haft god tid på sig att reagera och jag tror inte att det "psykiska lidandet" har varit alltför omfattande.

Nu väntar man bara på att staden Donald Duck i Nya Guinea ska reagera.

 

Att vara förälder är att vara kluven. Hela tiden. När Stina är vaken och lite gnällig längtar jag efter att hon ska somna så att hon får lite lugn, och man själv också för den delen. Men när hon väl somnar så är hon ju så overkligt mysig att man har häcken full att hålla sig från att vara där och snusa på henne och störa henne hela tiden. Och så börjar man längta efter att hon ska vara vaken igen. Och så där håller det på. 

En dag som denna när regnet pissar ner för 74:e dagen i rad och man drömmer om lite snö och adventsmys kan det ge en ett visst perspektiv att tänka på att i vissa små Afrikanska språk, där talarna lever i Kalahariöknen, har man samma ord för "Regn" och "Lycka".