kyljohan

Inatt dog min mormor. När döden kom till henne gjorde den det som en befriare. De sista två åren i mormors liv blev jobbiga efter att hennes andra stroke hade tagit bort nästan allt hennes tal och berövat henne hennes tidigare så väl utvecklade sociala förmågor. Den allra första känslan när jag fick dödsbeskedet var därför lättnad. Men snabbt kom sedan ändå sorgen. Astrid Lindgren låter, när Skalle-Per dött, Mattis Rövare säja: ”Han har funnits jämt och nu finns han inte längre. Han fattas mig”. Så känner jag inför mormor nu. I två år nu har vi anhöriga sörjt mormors situation. Idag fick vi börja sörja mormors person.

Och mormor var en person som det var väldigt lätt att trivas ihop med. Ibland kunde hon vara ganska sprallig, pratglad och uppe i varv, ofta i samband med att man lekte med henne när man var liten, eller senare i livet när man spelade yatzy eller bingo eller något annat sällskapspel.  Andra gånger kunde hon vara ganska tystlåten och lyssnande och inte ta så mycket plats i ett sammanhang. Men runt henne fanns det alltid en genuin trivsel.

Förutom mormors förmåga att få människor runt henne att må bra var det en annan sak som ofta slog en i samband med att man spelade spel med henne - kanske särskilt yatzy, vilket vi gjorde ett oräkneligt antal gånger, oftast i sommarstugan vid Racken. Det var mormors snabbtänkthet, framför allt när det gällde siffror. Vi kunde spela yatzy och få fram ett tärningsresultat. Där satt jag, med mina tre års studier på naturvetenskaplig linje bakom mig och räknade och räknade. Men innan jag hunnit få ihop siffrorna hade mormor hunnit räkna rätt, fyllt i resultatet i rutan, preliminärräknat hur man låg till för bonusen, spottat på tärningarna, slagit nästa kast och börjat bygga en liten stege i nästa ruta. Så var det varje gång.

Sitt skarpa intellekt och vassa minne hade mormor även med sig i sin vardag och i sitt jobb. Jag kan inte på rak arm påminna mig att jag träffat någon annan som varit så passionerad i sin yrkesroll, i mormors fall bespisningspersonal, mattant. Det spelade ingen roll vilken jämnårig idrottskonkurrent man nämnde som vid någon tid passerat Styckåsskolans matsal så kunde mormor med en stordators precision redogöra i detalj för hur stora portioner de åt, hur mycket de lämnade, deras favoriträtter och allmänna trevlighet.

Mormor var genom hela sitt vuxna liv en noggrann och minutiös person som skötte hem, familj och jobb med precision. Samtidigt hade man känslan av att den noggrannheten var något som hon fick kämpa sig till, som inte låg alldeles genetiskt självklart för henne. Istället var hon nog från början en människa vars personlighet låg mer mot sprallighet, humor och upptåg än ordning och reda i första hand. Hon höll som sagt utan tvekan ordning, men kanske inte alltid utan vissa ansträngningar. Kanske var det något som hon till och med i perioder upplevde som en inre konflikt, detta med den yttre ordningen och den inre skälmskheten.

Utan att göra anspråk på att vara en centrumperson kan man redan nu känna hur hon var en sammanhållande länk i vår släkt. Varje gång man pratade med henne, i telefon eller öga mot öga, gick det med kraft upp för en vilken koll hon hade på allt som hände i släkten. Hon höll sig underrättad och höll ordning för sig på allt vad alla företog sig. Det fanns en trygghet i det. En trygghet i släktsammanhållningen som det nu blir upp till oss andra att förvalta.

I sorgen finns det nu till slut en stor lättnad över att mormor fick sluta med värdighet, med nära och kära runt sig och utan smärta. Hennes sista år blev jobbiga, men hennes sista dygn blev skonsamma. Jag hoppas att hon någon gång under sin sista tid kunde se tillbaka på ett liv som hon kunde vara stolt över, ett meningsfullt och föredömligt liv. Det är i alla fall alltid så jag kommer att se på Anna-Greta Perssons Liv

Vila i frid älskade mormor. Du fattas mig.

För en gångs skull har jag lite av ett behov av att "skriva av mig" känner jag. Det gäller relationen till barn i allmänhet och förstås till Stina i synnerhet. Stina har varit febersjuk av och till i en månad och efter två stycken sjukvårdsbesök, varav det andra på akuten, konstaterades det till slut att hon fått urinvägsinfektion. Mycket skönt med en diagnos och bara att sätta igång med medicinering av antibiotika.  

Tyvärr visade det sig att det inte var så bara. Stina totalvägrade att ta medicinen, den smakade illa och hon vill absolut inte ha den. Vid det laget var hon också så risig att det inte gick att muta med något, t.ex. glass, eftersom hon inte ens ville ha glassen. Åtesrstod två möjligheter: 1. Att blanda med något med risken att hon skulle få aversioner mot det. 2. Att tvinga i henne den. Jag försökte först lamt med att blanda med något, men Stina genomskådade mig direkt och blev allmänt orolig så fort jag ville att hon skulle äta något. När den reaktionen kom kände jag rakt in i märgen att det var fel väg att gå. Om jag lurade henne och hon fattade att jag lurade henne, då hade jag ju kränkt henne och gjort henne orolig för att jag skulle lura henne nästa gång.

Så slutligen tvingade jag i henne det under konstant förklaring om varför jag gjorde det och med miljoner kramar efteråt. Och även om det kändes jobbigt att tvinga henne att äta nåt illasmakande utryckligen mot hennes vilja kände jag mig ändå nöjd med det sättet att göra. Jag kände att Stina kunde lita på mig. När jag sa att hon var tvungen att ta medicinen för att bli frisk, då stämde det. När jag sen sa att hon inte behövde ta mer den dagen så kunde hon lita på det också.

Från och med nu ska jag låta det ännu tydligare bli en ledstjärna i mitt föräldraskap. Om obehagliga saker måste göras ska jag förklara det för Stina. Jag ska alltid vara ärlig så att hon kan lita på mig att när jag säjer att nu blir det inget mer obehagligt, då stämmer det också.

Det låter egentligen ganska självklart, men saker jag uppfattade som totalt självklara innan jag blev förälder har inte alltid visat sig var det sen Stina kom. Kan vara bra att påminna sig själv ibland om var man egentligen står. 

Att Sverigedemokraterna har tagit plats i Sveriges riksdag har väl knappast undgått någpn. Om detta kan säjas mycket, och mycket har också sagts, av mig och andra. Låt oss nöja oss med att konstatera att det är vidrigt att ett parti med nazistiska rötter, fortfarande baserat på rasistisk grund nu sitter med i Sveriges riksdag. Så.

Det som slog mig nu som fick mig att ta upp den undanstoppade bloggpennan igen var en kommentar på Sveriges Radio igår, i programmet Nya Vågen. Det var "författaren och retorikexperten" (SR.se/nyavagen 2010-12-01) Elaine Bergquist som uttalade sig om en händelse under Stockholms poesifestival nyligen. Samtidigt som moderna poeter läste samtida poesi på en scen, läste SD-tomtarna äldre dikter ur den storsvenska eran på en närliggande scen. Heidenstam, Tegner, "mandom, mod och morske män", den typen av storvulna, unkna hjältediktningar. Jag vet inte riktigt vad den politiska tanken från de stora filosoferna i SD var, men troligen gjorde de det i någon slags allmän konservatistisk tanke om att de storsvenska spyorna representerar äkthet, svenskhet och kvalité, medan den moderna diktscenen är obegriplig och mångkulturell. Något sånt kanske. Min enda litterära kommentar till de storsvenska dikterna är att de inte fallit ur vårt medvetande för att vi har blivit mindre intresserad av litterär kvalité, utan tvärtom tog de sig, trots många gånger bristande kvalité, en gång in i kanon p.g.a. att de representerade ett eftersträvansvärt sammhällsideal, en tanke om svenskhetens överlägsenhet. En tanke som nu känns både lite skrattretande och mycket unken för alla utom SD. Och utan att man sluter upp bakom det idealet faller även dessa dikter platt, som de bombasmer och pekoraler de faktiskt oftast är.

Näväl, detta var inte tänkt som ett litteraturpolitiskt inlägg, för då hade jag även varit tvungen att skriva lite om en del modern poesi (det är inte automatiskt bra bara för att det inte rimmar), utan som en reflexion över vår samtids förmåga att ibland uppfatta det som att det som händer nu händer första gången. I den andan sa Elaine Bergquist nämligen i programmet att "aldrig tidigare har poesi använts så, som ett politiskt vapen". Aldrig tidigare. Som att poesiens storhetstid är nu, nu när den till och med kan ha politisk sprängkraft. Suck.

Jag vet inte hur många exempel på poesins politiska bäringt man behöver ta för att få fram sin poäng. Men några närliggande kanske: Stalin var, som ung revolutionär, en ganska begåvad poet, som skrev ryss-nationalistiska alster, som publicerades i tidsskrifter. Han fortsatte med sin poesi i någon omfattning hela sitt liv. Likadant var det med Mao. Så på den kommunistiska sidan finns flera fina förebilder för SD. I övrigt kan jag bara rabbla upp ett litet gäng poeter och författare vars alster delvis kan ses som politiska vapen: Sartre, Strindberg, Swift, de Beauvoir, Woolf, Balzac, Gorkij, Runeberg, Baudelaire, Rilke, Wagner, Ahlin, Grass.... Jag kan säkert rabbla upp hundra till om det skulle behövas. Men det känns överflödigt.

Min poäng är egentligen bara denna: SD är historielösa pajasar som försöker definiera sin roll som mycket viktiga i ett historiskt sammanhang. Vi ska inte bemöta dom med samma slags historielöshet och definiera deras larviga aktioner som betydelsefulla. De mår istället bra av att behandlas som i tortyrredskapet i Douglas Adams "liftarens guide till galaxen", där man sätts in i en maskin som får en att till fullo känna sin betydelselöshet i hela universum.

Så min kommentar till hela SD:s senaste lilla utspel blir: Heidenstam för att plocka politiska poänger 2010? mmmphhhhh....HAHAHAHA!