BBQ hos Djingis Khan
Jag antar att många av er känner till stället. Djingis Khan, Mongolisk Barbeque på Sveavägen i Stockholm. Jag hade hört att det var bra, men inte mer än så. Vi bodde vid Hötorget, jag, Jonas på företaget och pappa, som hade fått rycka in eftersom Marcus precis blivit pappa och Jonas A var på bröllopsresa. Det blev en upplevelse för oss lantisar.
Det började som vanligt med att vi fick bordsplacering och slog oss ned med menyerna. De hade själva BBQ-buffén som en special och alla tre bestämde sig för den. Fast först var det soppa, som i princip var vatten med lite bôs i. Sen stegade vi alla tre fram till buffén, någorlunda självsäkra. Där mötte oss dock bara massa rått kött och otillagade råvaror. Förvirrat tittade vi oss omkring och insåg relativt snabbt att de som stod i kö i ena änden av restaurangen gjorde det till en slags stekplatta där en kock, som mer påminde om en zen-buddhistisk munk stod och stekte allsköns ingredienser på en stor stekplatta. Aha, man tar maten rå och munken steker på den. Coolt. Jag började lassa på ett berg av mat som, när jag tagit av allt. skulle imponeraty på självaste Djingis Khan om han varit där. Om han nu var stor i maten. Vilket jag av oklar anledning har en känsla av att han var.
Så långt var det lätt. Men det var inte färdigt där. Först var man tvungen att gå till såsstationen. Där stod en dam som till utseende och sätt mer verkade som om hon delade ut maten i ett Nordkoreanskt fängläger än på en restaurang på Sveavägen. Hon hade sex burkar med sås, med en prydligt handtextad skylt på varje burk, beskrivande dess innehåll. Jag gick fram och börjde välja såser. "Jag tar av de där tre", försökte jag och pekade på vitlök, Hoi-sin och Chili. "SOYA!!!!" skrek tanten och jag vågade inte säja emot så jag sa "ja, ok, lite...." "OSTRON!!!!" skrek hon men nu började jag känna att jag får stå på mig så jag sa "Nej tack nu är det bra. " Tanten tittade på mig mycket skeptiskt och verkade till synes ovillig att lämna ifrån sig tallriken. Till slut lyckades jag i alla fall få tag i den och gick vidare till munken. Bakom mig hörde jag hur pappa, som kanske inte är världens mest frekvente restaurangbesökare, utan alltid har varit bra på att laga mat hemma, nu stod inför den lilla ettriga damen som vråjalde "CHILI!!!" och så vidare, medan han förgäves försökte värja sig. Såsstationsbesöket resulterade för både pappa och Jonas i en riktigt kryddstark måltid, medan jag lyckades värja mig något bättre och åt en mer normalstark portion.
Munken viud stekplattan lyckades någorlunda hjälpligt hålla isär portionerna även om jag fick en stor bifftomat som jag bestämt vet att jag inte tog, så helt vattentäta skott var det inte emellan. Det var, sammantaget, dock både en god och upplevelserik måltid som jag varmt rekommenderar till alla som har någorlunda stresstålighet och inte är allergiker, för stekplattan "kan innehålla spår av" i princip vadsomhelst.
Det började som vanligt med att vi fick bordsplacering och slog oss ned med menyerna. De hade själva BBQ-buffén som en special och alla tre bestämde sig för den. Fast först var det soppa, som i princip var vatten med lite bôs i. Sen stegade vi alla tre fram till buffén, någorlunda självsäkra. Där mötte oss dock bara massa rått kött och otillagade råvaror. Förvirrat tittade vi oss omkring och insåg relativt snabbt att de som stod i kö i ena änden av restaurangen gjorde det till en slags stekplatta där en kock, som mer påminde om en zen-buddhistisk munk stod och stekte allsköns ingredienser på en stor stekplatta. Aha, man tar maten rå och munken steker på den. Coolt. Jag började lassa på ett berg av mat som, när jag tagit av allt. skulle imponeraty på självaste Djingis Khan om han varit där. Om han nu var stor i maten. Vilket jag av oklar anledning har en känsla av att han var.
Så långt var det lätt. Men det var inte färdigt där. Först var man tvungen att gå till såsstationen. Där stod en dam som till utseende och sätt mer verkade som om hon delade ut maten i ett Nordkoreanskt fängläger än på en restaurang på Sveavägen. Hon hade sex burkar med sås, med en prydligt handtextad skylt på varje burk, beskrivande dess innehåll. Jag gick fram och börjde välja såser. "Jag tar av de där tre", försökte jag och pekade på vitlök, Hoi-sin och Chili. "SOYA!!!!" skrek tanten och jag vågade inte säja emot så jag sa "ja, ok, lite...." "OSTRON!!!!" skrek hon men nu började jag känna att jag får stå på mig så jag sa "Nej tack nu är det bra. " Tanten tittade på mig mycket skeptiskt och verkade till synes ovillig att lämna ifrån sig tallriken. Till slut lyckades jag i alla fall få tag i den och gick vidare till munken. Bakom mig hörde jag hur pappa, som kanske inte är världens mest frekvente restaurangbesökare, utan alltid har varit bra på att laga mat hemma, nu stod inför den lilla ettriga damen som vråjalde "CHILI!!!" och så vidare, medan han förgäves försökte värja sig. Såsstationsbesöket resulterade för både pappa och Jonas i en riktigt kryddstark måltid, medan jag lyckades värja mig något bättre och åt en mer normalstark portion.
Munken viud stekplattan lyckades någorlunda hjälpligt hålla isär portionerna även om jag fick en stor bifftomat som jag bestämt vet att jag inte tog, så helt vattentäta skott var det inte emellan. Det var, sammantaget, dock både en god och upplevelserik måltid som jag varmt rekommenderar till alla som har någorlunda stresstålighet och inte är allergiker, för stekplattan "kan innehålla spår av" i princip vadsomhelst.
Sommarstuga
När jag var liten hade min mormor och morfar en sommarstuga vid sjön Racken 5 km utanför Arvika. Vi var ofta där lediga dagar, och åtminstone några nätter per sommar, ofta i samband med att mamma och pappa var på Stockholmsturné med sällskapet Wermlänningarne. Jag och Per brukade följa med Morfar ut i båten och lägga ut nät på kvällen och ta upp dem på morgonen. Jag minns det nervösa pirret i magen när man såg hur en blänkande fiskkropp var på väg upp med nätet till båtkanten. Oftast var det abborrar, men det hände att det var en stor gädda. Jag minns hur speciellt det var att borsta tänderna ute på kvällen. Det var en viktig del i sommaren för mig. Jag minns hur vi kastade pil, badade, fikade på berget, läste serietidningar, som man lite lagom glömt på ett år sen förra sommaren. Allt detta var sommar för mig.
Morfar dog i en bilolycka för 15 år sen, när han var 78 år gammal. Han var på väg hem till Arvika efter att ha varit vid Racken och fixat med vattenpumpen. Ganska kort efter det tog min mamma och hennes bror över sommarstugan och sen dess har de delat sommaren mellan sig och bott där hela somrarna. Jag och min bror, med våra familjer har varit där och hälsat på varje somrar, men några övernattningar har det knappast blivit, det är en liten stuga.
Så, i början av sommaren, läste jag Alex Schulmans fina bok Skynda att älska. Jag har, som säkert ganska många andra, ett kluvet förhållande till Alex Schulman. Han gjorde sig känd genom att vara ett svin i en blogg som blev mycket läst och blev näthatarnas kända ansikte. Han gjorde avbön från det, stängde bloggen och kom ut som begåvad författare. Även om sättet han gjorde sig känd på är risigt och även om jag fortfarande kan ha väldigt svårt för hans medieperson måste jag absolut erkänna att han är en mycket skicklig skrribent och att hans bok var väldigt känsilgt skriven. Den handlade om hans relation till sin mycket äldre far och den utspelade sig till stor del mot kulissen av deras familjs sommartorp i Värmland.
Samtidigt som jag blev otroligt nostalgisk över hans beskrivning av sitt Värmland slog den andra sidan av mina känslor för Alex Schulman också till och jag fylldes av en känsla av att "jaså, HAN, den dryge stureplanselitisten, fick minsann växa upp i den Värmländska idyllen, under sina somrar. Varför har inte jag en stuga i Värmland? Jag ÄR ju Värmlänning, även om jag bor i Örebro. Varför får inte mina barn ha sina somrar på det sättet?
Dagen därpå sa Elin, ur det blå: "Vi borde ha ett ställe i Värmland".
Sagt och gjort, vi kollade med banken, räknade lite och konstaterade att det skulle kunna gå. Vi tittade på hemnet och hittade direkt ett ställe vid Racken. Det var dock lite för dyrt och skulle säkert gå upp mer vid en budgivning tänkte vi. Men man kan ju alltid höra, så det gjorde vi och en lång historia kort - vi köpte det och fick tillträde till midsommar. Vi spenderade hela semestern där och för mig är det förstås, för att använda en svårt sliten klyscha, en dröm som gått i uppfyllelse.
Det är svårt för mig att i ord förklara hur det känns så jag försöker med två bilder istället, så kanske de säjer mer än tvåtusen ord. Det första är en bild av min mamma och min dotter som är på väg ner till Racken i Mormor och morfars stuga.
Den andra visar vår stuga. Bilden är tagen rakt mot Mormor och morfars ställe. Om man tittar över sjön med bra ögon eller kikare ser man det..
Man skulle kunna säja att från vårt nya ställe kan man, med bra ögon eller kikare se hela vägen tillbaka till min barndom.
Morfar dog i en bilolycka för 15 år sen, när han var 78 år gammal. Han var på väg hem till Arvika efter att ha varit vid Racken och fixat med vattenpumpen. Ganska kort efter det tog min mamma och hennes bror över sommarstugan och sen dess har de delat sommaren mellan sig och bott där hela somrarna. Jag och min bror, med våra familjer har varit där och hälsat på varje somrar, men några övernattningar har det knappast blivit, det är en liten stuga.
Så, i början av sommaren, läste jag Alex Schulmans fina bok Skynda att älska. Jag har, som säkert ganska många andra, ett kluvet förhållande till Alex Schulman. Han gjorde sig känd genom att vara ett svin i en blogg som blev mycket läst och blev näthatarnas kända ansikte. Han gjorde avbön från det, stängde bloggen och kom ut som begåvad författare. Även om sättet han gjorde sig känd på är risigt och även om jag fortfarande kan ha väldigt svårt för hans medieperson måste jag absolut erkänna att han är en mycket skicklig skrribent och att hans bok var väldigt känsilgt skriven. Den handlade om hans relation till sin mycket äldre far och den utspelade sig till stor del mot kulissen av deras familjs sommartorp i Värmland.
Samtidigt som jag blev otroligt nostalgisk över hans beskrivning av sitt Värmland slog den andra sidan av mina känslor för Alex Schulman också till och jag fylldes av en känsla av att "jaså, HAN, den dryge stureplanselitisten, fick minsann växa upp i den Värmländska idyllen, under sina somrar. Varför har inte jag en stuga i Värmland? Jag ÄR ju Värmlänning, även om jag bor i Örebro. Varför får inte mina barn ha sina somrar på det sättet?
Dagen därpå sa Elin, ur det blå: "Vi borde ha ett ställe i Värmland".
Sagt och gjort, vi kollade med banken, räknade lite och konstaterade att det skulle kunna gå. Vi tittade på hemnet och hittade direkt ett ställe vid Racken. Det var dock lite för dyrt och skulle säkert gå upp mer vid en budgivning tänkte vi. Men man kan ju alltid höra, så det gjorde vi och en lång historia kort - vi köpte det och fick tillträde till midsommar. Vi spenderade hela semestern där och för mig är det förstås, för att använda en svårt sliten klyscha, en dröm som gått i uppfyllelse.
Det är svårt för mig att i ord förklara hur det känns så jag försöker med två bilder istället, så kanske de säjer mer än tvåtusen ord. Det första är en bild av min mamma och min dotter som är på väg ner till Racken i Mormor och morfars stuga.
Den andra visar vår stuga. Bilden är tagen rakt mot Mormor och morfars ställe. Om man tittar över sjön med bra ögon eller kikare ser man det..
Man skulle kunna säja att från vårt nya ställe kan man, med bra ögon eller kikare se hela vägen tillbaka till min barndom.
Börja blogga igen?
Puh, det här med bloggande är verkligen av och på för mig. Ibland är jag .nte det vittersta sugen på det och när andan faller på kan det vara hur kul som helst. Just nu har jag lite lust att skriva igen och ska nog göra ett seriöst försök att dra igång det igen. Vi får väl se hur länge det tar innan bloggbensinen tog slut den här gången.
