Slutsiffra?
Slevgodis anyone?
Detta gjorde att det först och främst blev viktigt att söka sig till ställen där slevarna var lite större - sevicehuset, (ett äldreboende med förhöjd möjlighet till assistans i de privata lägenheterna) av alla ställen i stan, var berömt för sina aningen större slevar. Den andra framgångsfaktorn var ju att vänta så att man i kön hamnade så att den av de oftast två i personalen som var mest generös med sitt slevmått var den som fick betjäna en.
En smart och väl genomtänkt godisstrategi var alltså avgörande för hur många små genomsöta och färgämnesmättade geleklumpar man skulle få i sig på ett år. Och det var ett mått på ens lycka.
Att önska någon framgång
Kanske säjer det något om den berömda svenska avundsjukan/ Jantelagen. Önska för allt i världen inte någon framgång, tänk om det slår in! Nej jag skulle önska att vi mer helhjärtat kunde önska varandra stor framgång i det vi tar oss för, våga hoppas att det går bra för den andre. Och nyckeln ligger nog i att man har tillräcklig självkänsla för att förstå av att ens egenvärde inte minskar av att någon annan är framgångsrik.
Så du, läsare av denna blogg, jag önskar dig stor framgång och mycket lycka i allt du tar dig för. Som Antony Hegarty i Antony and the Johnsons befriande vågar säja : "Må alla dina drömmar besannas!"
Äntligen har Carl Bildt växt ikapp sin ålder
Han verkar dessutom ha en slags knastertorr humor som inte heller passar sig så bra för en ungvalp, men nu som 60 årigt statsråd med internationella erfarenheter från konflikten på Balkan och optionsprogram i halvseriösa råvaruföretag, funkar den ganska bra. Men hans kavaj som han hade på grammisgalan vet jag fortfarande inte om den var ironisk eller om den var ett plötsligt infall av att "jag är också en berömd bloggare, jag ska minsann inte vara sämre än Blondinbella, sug på den här Dagens Outfit-en".
Nåja mannen har alltid varit lite av ett mysterium, men det känns i alla fall som han är mer harmonisk i sig själv nu när han även biologiskt nått den mentala ålder han haft sen gymnasiet.
Farbror igen
Farbror Johan
Uh vad arga folk blir.
Nej jag tror det är en sällsynt riskabel kombination av många faktorer som gör att det är just i nätpokern som man hittar de värsta påhoppen. Det är en "tävling", så det är mycket tävlingstestosteron i luften. Det är en överväldigande majoritet ganska unga män som spelar, så testosteronet är ovanligt högt. Det handlar om pengar, dessutom pengar som kanske inte alla har råd att förlora, och pengar får folk att göra dumma grejer. No Limit Texas Hold ém är vidare ett extremt komplext spel som är otroligt svåranalyserat i varje situation, men om man läser lite böcker kan man lätt få för sig att man "behärskar" det och att man bara har otur när man förlorar trots att de andra är sämre. Detta trots att jättemånga har fel om odds hit och dit, definitivt även jag många gånger, i alla fall i stridens hetta där man inte hinner räkna så värst bra. Många av pokerns mest framgångsrika spelare är dessutom otroligt dåliga förlorare och skäller mer som regel än som undantag ut sina motståndare när de gör något dåligt. En del gör det mycket som taktik (Tony Guoga, Dave "Devilfish" Ulliot) medan andra bara är stora bebisar (Phil Helmuth Jr, Mike "The Mouth" Matusow). Detta är ett beteende som många tyvärr tar efter. Och slutligen har vi den faktorn att den sämste spelaren i världen kan ha väldig tur och vinna över världsmästaren i vilken hand som helst, även om han spelar den handen uselt.
Med detta sagt så kan faktiskt de allra flesta behärska sig, åtminstone nästan alla bra spelare som vet att det jämnar ut sig i långa loppet och som även kan se att de kanske hade kunnat gjort något annorlunda för att undvika att låta den andra hamna i en situation där turen spelar in. Men i fallen med de andra är jag väldigt glad att det går att stänga av chatten.
Osporstlig taktik eller min hang-up?
Jag tror dock att det som känns värre med handikappidrotten är att när man utnyttjar en svaghet som, utanför idrotten, just är inte bara en svaghet utan ett handikapp, då hamnar fokus på handikappet på ett lite smärtsamt vis. Att vara lite kortare än genomsnitt för en fotbollsmålvakt är ju inget som utmärker en i vardagslivet, även om det kan vara en liten nackdel i ens sport. Avsaknad av armar eller ben är ju däremot surt även till vardags.
Nåja, självfokuserad som man är kan man ju inte förstå en handikappidrottaren prestation fullt ut innan man sätter den i relation till icke-handikappade idrottares. Och därför blir man ju helt fascinerad när Anders Olsson kommer bland de tio bästa i Vansbrosimmet, bland alla "normala" simmare eller Anders Jacobsson skjuter samma resultat från samma avstånd, med samma vapen fast i rullstol som segraren i vanliga OS. Det får en att sluta tycka synd om handikappidrottarna och börja respektera dom som fantastiska idrottsmän och kvinnor.
Självklar slarvighet
Nåja, vid detta tillfälle hade i alla fall Johan "Limpan" Lindberg gömt undan mina strumpor och kalsonger, som jag för en gångs skull tydligen hade kommit ihåg att ta med. Han väntade sig nu, ivrigt och förväntansfullt, att jag skulle brista ut i en sedvanlig tirad okvädningsord och förbannelser över min egen tankspriddhet. Döm därför om hans förvåning när jag inte ens nämnde det inträffade utan bara helt resignerat drog på mig mina byxor utan kalsonger och mina skor utan strumpor, som att det vore helt självklart att jag hade glömt dom igen. Situationen blev ju smått surrealistisk för Johan som hade tänkt sig nån form av reaktion, som ett bus ju brukar locka fram. Så han fick helt enkelt sonika säja att "Det var jag som gömde dina kaslonger och strumpor" varpå jag muttrade nåt om att, ok, men nu orkar jag inte sätta på mig dom ändå och gick ut i den kalla bilen för sedvanlig iskall transport hem.
Hej Kungen!
Vad är det egentligen med kungligheter? Vad är det frågan om? Jag känner mig själv inte särskilt säker på monarkin som modernt statskick och anser som princip att arvsrätt inte borde finnas i ett modernt samhälle. Det borde vara så att ett ämbete tillsätts utifrån kompetens och allmän lämplighet för befattningen och inte utifrån vem man råkar ha som förälder. Men ställd öga mot öga med någon, vars förehavanden under det gångna året, man under oräkneliga nyårsdagar halvintresserat följt framför tv:n rinner principerna av en fortare än man hinner tänka "Bernadotte". Istället gör sig de svunna generationernas respekt för överheten gällande. Detta blev vid ett tillfälle smärtsamt uppenbart för mig. Jag var i egenskap av högvakt placerad bakom Drottningholms slott för att tillse att inga obehöriga tog sig in eller ut. Högvakten i sig är en spännande företeelse och efter att ha haft det tveksamma nöjet att på nära håll studerat några av de päron till soldater som placeras ut för att, med skarpa vapen i hand, värna monarkens säkerhet är jag egentligen inte alls förvånad när det händer att någon helt sonika marscherar fram några meter från sin lilla vaktkur på lejonbacken och från 75 meters håll vådaskjuter ett befäl i stjärten. Det förvånande är att det inte händer oftare. Men det var inte det som skulle dryftas i den här berättelsen, det får vi ta en annan gång.
Vad jag skulle berätta var istället vad som hände mig under min högvakt. Vilket i stort sett var ingenting. Eller inte bara i stort sett, det var helt enkelt ingenting. Högvakten bestod av tre dygns väntade där man var sjätte timme tvingades ut i kylan för att stå och vänta där istället. Så såg de tre första dygnen alltså ut och jag hann med 20 timmar av vaktande, där det mest spännande som hände var att ett löv föll från ett av träden i allén framför mig. Det minns jag som en händelse av stor dignitet och ett välkommet avbrott i min tristess. Så ni förstår mig när jag säjer att INGENTING hände. Fram tills mitt sista pass. Då hände allt.
Jag hade alltså marscherat ut på mitt sista pass med den vanliga vaktavlösningsrundan och hade gjort mig beredd på ytterligare två timmars vaakum. Plötsligt sprakade det till i den lilla högtalaren inne i min vaktkur. Den hade hittills varit så tyst att jag några gånger funderat på om det överhuvudtaget var en riktig högtalare eller om det av nån outgrundlig anledning kunde vara en attrapp. Denna tes sprack nu alltså när jag hörde nån form av vaktchef för slottet informera mig om att prinsessan Margareta var ute i parken och promenerade. "Anmäl när hon kommit in igen från promenaden" löd ordern. Febril aktivitet utbröt i min lumpeninsomnade hjärna. Den enda av hagasessorna vars utseende jag utan att blinka kunde påminna mig var prinsessan Christina. Prinsessan Margareta? Ingen aning om hur hon såg ut. Nåja det var inte den enda information jag fick av högtalarchefen. Det visade sig att förutom prinsessan Margareta var även drottning Silvia och prinsessan Madeleine ute och rörde sig nånstans i parken. Drottningen var liksom sin svägerska på promenad medan Madeleine var ute med några kompisar och red. Det här var alltså 1994, så hon var inte mer än, ja, typ13 år. Några problem med att känna igen dessa bådas utseende hade jag dock inte, riktigt så bristande var inte min kännedom om kungliga ansikten.
Nåväl, detta var alltså det som mötte mig när jag kom ut för vad jag trodde skulle bli två ytterligare timmar av mental dvala. Men här gällde alltså att skärpa till sig, det skulle tydligen kunna hända lite den här gången. Jag har inte förklarat hur platsen jag stod på såg ut. Men i korthet kan man säja att det fanns två dörrar som jag skulle ha uppsikt över. En till höger om mig - den dörren skulle jag verkligen bevaka, d.v.s. kontrollera legitimation på förbipasserande, vilket var exakt noll stycken på de tio första vaktpassen, och en till vänster om mig. Den till vänster var finurligt nog dold från insyn eftersom den var nedanför en slänt. Hela området framför mig, de närliggande delarna av Drottningholms slottspark, var alltså avspärrat för allmänheten , vilket inte gjorde mitt vaktuppdrag till varken särskilt inspirerande eller krävande. Men det hade sin fördel för Kungafamiljens integritet, eftersom det alltså innebar att de kunde komma och gå som de ville utan att någon såg dom, d.v.s. ingen utom vaktpost nr 3, d.v.s. i det här fallet jag. Denna dörr hade en portkod så med den behövde jag inte kontrollera några leg. Det tog i vilket fall som helst inte mer än fem minuter innan en kvinna kom gående med relativt bestämda steg mot porten till vänster om mig, den nedanför slänten. Hon var relativt oansenligt klädd, med ett huckle över huvudet, men ca trettio meter bakom henne gick en man med typiskt säpö-utseende, så jag förstod att kvinnan måste vara nån form av dignitär. Men kom ihåg att jag var lite nervös för hela den här historien med prinsessan Margareta. Detta resulterade i att jag i princip blev stående och stirrade på kvinnan i fråga i hopp om att när jag fick se hennes ansikte skulle nån avlägsen synaps i min förvirrade hjärna skicka en signal om att "japp, det här är Margareta". Så när kvinnan öppnade dörren kunde hon antagligen inte undgå att lägga märke till att jag stirrade på henne. Så hon tittade diskret upp på mig så att våra blickar möttes för bråkdelen av en sekund. Det var inte prinsessan Margereta. Det var Silvia. Jag ryckte till lite eftersom jag kände mig lite obekväm med att stirra så på drottningen. Men det var inte mer med det, utan hon slog raskt in koden och försvann in i slottsflygeln.
Efter denna incident som kanske inte var så mycket egentligen, men som helt klart slog det fallande lövet som det dittills mest spännande, kände jag mig ganska glatt upprymd. Jag rapporterade med någorlunda stadig röst in till slottsvaktchefen att Silvia hade kommit in och kände mig nöjd med det jag uträttat. Jag fick dock inte sola mig särskilt länge i glansen av mitt proffessionella vaktbeteende innan en ny kvinna med motsvarande klädsel och säpobihang på nytt rörde sig mot porten. Kvinnan gick med likaledes bestämda steg mot porten, slog in koden och försvann in. Nu började en inre kamp hos mig. Jag kunde inte med bästa vilja i världen säja att jag var säker på att kvinnan jag sett gå in genom porten var prinsessan Margareta. Jag ställdes alltså inför ett val här. Antingen kunde jag, spelat säkert, rapportera att prinsessan Margareta kommit in och sen be till högre makter att det verkligen var hon som kommit, eller så var jag tvungen att på något sätt avslöja min osäkerhet för slottvaktchefen och då helt och hållet blottlägga min uppenbara olämplighet att vakta en kungasläkt, vars mer väsentliga medlemmar jag inte ens kände igen. Med hjälp av uteslutningsmetoden, där jag till och med rörde mig med så trubbiga verktyg som att "ja det var ju inte Madeleine i alla fall" kom jag fram till att jag nog ändå borde välja den första taktiken. Jag rapporterade med darrande stämma att prinsessan Margareta kommit in. De högre makterna bönhörde mig och det visade sig vara rätt. Tyvärr visste jag ju inte detta där jag stod på min post utan en känsla av krypande osäkerhet dominerade mig.
I detta förvirrade tillstånd befann jag mig alltså när det jag egentligen skulle berätta inträffade. Jag kunde iaktta hur fortsatt sporadiskt in-och utpasserande skedde i den kodskyddade dörren. Det var nu mest vad jag antar var säpo-vakter med nån typ av jour som skulle ut och motionera i parken, för de var sportigt klädda i träningsoveraller och joggade med livvaktsspänstiga steg bort genom parken. Samtliga dessa kom alltså ut genom den vänstra dörren. Men så märkte jag hur det började röra sig lite även till höger om mig, alltså i den dörr där jag skulle kontrollera leg på förbipasserande. Jag såg att två stycken ytterligare säpo-män gjorde sig beredda att passera genom den dörren, så jag marscherade så sturskt jag förmådde de få stegen till den dörren för att få göra min första och enda insats som kontrollör av legitimationer under hela högvaktstiden. Jag ställde mig i enskild ställning, eller "givakt", för jag tyckte på något sätt att situationen krävde det. De två männen började jogga mot mig och den främste av dom plockade med nånting med händerna. Han hade på sig en träningsoverall och en röd skärmmössa. Jag tog för givet att han höll på med att ta fram sig legitimation. Men när han kom bara ett par meter ifrån mig såg jag att det istället var en musikspelare av något slag, Jag hann inte riktigt reflektera över detta faktum - möjligtvis hann jag bli ännu en smula mer förvirrad - förrän han tittade upp på mig. Det var kungen. Carl XVI Gustaf. Hans majestät. "Goddag" sa han. Jag tyckte väl att jag borde svara på något sätt. Det kändes som att edt förväntades av mig. Jag hörde mig själv få fram ett mycket trevande, nästan viskande "Hej..."..
Jag vill minnas att under den ganska grundliga träning inför högvakten som vi trots allt hade innan det blev dags, berörde vi vid något tillfälle hur man skulle tilltala kungligheterna om det mot förmodan skulle bli aktuellt att någon av oss skulle få tilltala dom. Tydligen drillade vi inte detta riktigt tillräckligt, för jag är tämligen övertygad om att ett halvkvävt "hej" inte var med bland de sanktionerade alternativen för vad man skulle säja. Men det var i alla fall vad jag valde att säja den första och självklart enda gången jag tilltalade kungen. Jag kände själv samma sekund som jag sa det att det inte var vad jag hade valt att säja om jag hade fått lite mer möjlighet att tänka igenom mitt ordval. Men i det tillstånd jag var så var det det bäste jag kunde komma på.
Så här i efterhand är jag ändå ganska nöjd att jag inte följde min absolut första impuls som var nånting om att fråga om legitimation. Det hade varit en smula genant att be Sveriges statschef att legitimera sig. När jag berättat den här historien för mina kompisar så har vi ibland spånat om vad kungen skulle ha gjort om jag ändå avkrävt ID av honom. Hade han blivit arg? Eller hade han kanske rentav varit helt iskall och flippat upp en enkrona i handen på mig med ett nonchalant "varsågod". Men så irrationellt som mitt beteende på min vaktpost var är jag inte säker på att jag ens då hade förstått vad det var frågan om. Kanske hade jag rentav fått för mig att det var nåt slags patetiskt mutförsök....
Vad som hände den närmaste halvtimmen eller så efter mitt kungahejande är jag inte riktigt på det klara med. Det är höljt i ett dunkel. Antagligen höll mitt medvetande på att simma upp över ytan på det hav av genans som jag ofrivilligt plumsat i. Nåja, när kungen kom tillbaka från sin joggingrunda och blev stående och strechade några meter ifrån mig hade jag i alla fall återhämtat mig tillräckligt för att undvika helt att störa honom. Men för att i någon mån försvara mitt eget beteende och ytterligare förstärka bilden av hur märkligt vanligtvis någorlunda sansade unga män kan bete sig i en situation, så främmande från allt man är van vid som den här, ska jag berätta en liten anekdot i historien här. Det var en episod som hände en av mina volleybolltränare i en väldigt liknande situation. Han stod på exakt samma vaktposition och kungen hade just varit ute på sin joggingrunda. Denne soldat hade klarat kungens utpassering betydligt galantare, med ett klatschigt "goddag" eller nånting i den stilen och kände sig antagligen betydligt mer nöjd med sig själv än jag gjorde i motsvarande situation. Men på samma sätt stannade kungen ett tiotal meter framför honom och strechade tillsammans med sin livvakt. Volleybolltränaren tyckte också att situationen krävde en givakt och ställde sig följaktligen så. Till hans försvar inför vad som sedan hände kan man säja att en stram givakt kräver att man stirrar rakt ut i luften framför sig. Man ska inte flacka med blicken och följa vad individerna framför en gör. Detta gjorde att han hade lite svårt att bedöma kungens strechande och hela situationen där framför sig. Helt klart är i alla fall att han var på helspänn där han stod. Plötsligt hörde han hur kungen utbrast "Usch, idag var det tungt". Vi som nu, med privilegiet av att se situationen liksom utifrån, lite mer objektivt, förstår relativt lätt att det var till sin livvakt och joggingpartner kungen kommenterade dagens joggingrunda. Men vår vän högvaktssoldaten hade nu bråkdelen av en sekund på sig att svara på vad han uppfattade bara kungens tilltal. "JA, KONUNG!!!!" vrålade han så mycket som hans lungor förmådde. Om mitt "hej" tangerade gränsen till för informellt kanske ett rutet "JA, KONUNG" kan säjas vara en smula för formellt. Särskilt som svar på ett påstående alldeles uppenbart riktat till en annan än en själv. Men sådana misstag begås alltså i situationer som den här.
Nåja, i mitt fall fick alltså kungen passera ostört in igen utan hejande eller vrålande högvakter och utan att behöva visa vare sig körkort eller enkronor. Mitt närminne fungerade tack och lov fortfarande tillräckligt för att jag skulle känna igen kungen när han kom tillbaka igen. Resten av passet förlöt så vitt jag minns ganska lugnt. Den enda incidenten som inträffade efter detta var att prinsessan Madeleine kom tillbaka efter sin ridtur med ridhjälmen i nacken och gick in genom den kodade dörren. Med en trettonårings självklara tonårsnonchalans slängde hon igen dörren så hårt att den omedelbart flög upp igen och blev stående på vid gavel. Jag lyckades kväva min impuls att hojta till "ÖH, Madeleine" eller nåt i den stilen. Istället förblev dörren stående på vid gavel eftersom jag inte hade mandat att marschera iväg de extra tio stegen eller så som skulle behövts för att stänga den. Ur detta dilemma räddades jag dock av gonggongen när vaktavlösningsrundan kom någon enstaka minut senare. Jag kunde med det, något skakad och på lite ostadiga ben, få ta mig tillbaks till vaktförläggningen efter mitt ojämförligt mest krävande högvaktspass.
Men vad är det egentligen med kungligheter?
