Kompisars olycka
Igår var jag med om en tragikomisk incident. Min gode vän Daniel hade köpt sig ett tält, men inte vilket tält som helst. Det var ett upplåsbart tält. Tekniken var inte helt annorlunda än de som man ser i hoppborgar för barn, alltså en stor gummikonstruktion som blåses upp av en liten kompressor till avsedd form. Daniel driver en ambulerande sportaffär, löpex sport, som har ett stort behov av ett sådant tält för att kunna bedriva affärsverksamhet vid diverse löpar- ch orienteringstävlingar. Daniel hade köpt tältet från Kina, där det fanns flera tillverkare av sådana tält. Det var overkligt billigt, skulle kosta 13.000 inklusive frakt. Ett riktigt fynd helt enkelt.
Daniel hade förstås sett fram mycket mot att tältet skulle komma eftersom det skulle underlätta hans arbetssituation under vår och sommar och många år framöver, då han bara skulle behöva sätta i en kontakt i ett uttag och sedan kunna se på hur hans tält blåste upp sig medan han själv tog en kopp kaffe eller pillade sig i naveln eller på något annat bekvämt sätt fick tiden att gå.
Tyvärr visade det sig vid första försöket att blåsa upp tältet att det inte riktigt var fullt så enkelt. Det första problemet var att själva "ärmen", tygröret som skulle fästas i komressorn där luften skulle blåsas in i tältet, inte alls var av samma storlek som öppningen på kompressorn. Det blev därför ett avsevärt läckage och inte mycket luft i tältet. Han insåg att han skulle behöva en viss hjälp i form av moralisk och även rent fysisk stöttning av mig och Marcus. Sagt och gjort, vi ryckte ut och hjälpte Daniel att blåsa upp tältet i hans trädgård. Det var ett mycket stort tält, 60 kvadrat golvyta.
Öppningen tätades så gott det gick, och det gick ganska gott, med rörtätningar och silvertejp. Kompressorn drog igång och tältet började sakta fyllas.
Det såg så bra ut till en början. Den främre portalen reste sig mycket fint och det verkade som att detta skulle bli en promenad i parken och en mäktig upplevelse. Men sen tog det liksom stopp. De andra valven vile inte riktigt fyllas på. Det främre och det därnäst fylldes på rätt bra, men sen var de märkvärdigt slappa och verkade vara i behov av blåa piller. Och det verkade inte spela någon roll hur länge vi väntade, vi hade igång kompressorn i 15 minuter eller så men inget mer fylldes på.
Daniel började vid det laget bli rejält frustrerad. Det här var hans andra försök att blåsa upp tältet och det verkade helt enkelt inte funka så bra. Man såg hur hoppet började överge honom och hur han sakta men säkert började övergå till att tro att detta nog aldrig skulle funka. Det var helt enkelt för mycket som krånglade.
Men ett försök till skulle vi i alla fall göra. Vi bestämde oss för att försöka blåsa i det från ena sidan först, försöka täta så gott vi kunde och sen flytta kompressorn till andra sidan. Daniel trodde inte riktigt på teorin att det skulle kunna funka, antagligen hade han helt rätt, men han lät sig övertalas. Hans tillstånd vid det här laget var nånstans mellan total ilska och resignation.
När vi släppte ut luften ur tältet hade det delvis hamnat snett och seglat ut i deras fina, prunkande blomrabatt. Vi konstaterade att det behövde flyttas, och Daniel tog kommandot över operationen med illa återhållen ilska och irritation. Han började kommendera oss andra om hur vi skulle dra, samtidigt som han själv började rycka ganska ilsket i en av tältets öglor där stödrep var tänkta att fästas.
Plötsligt medan han ryckte som värst, helt utan förvarning, släppte öglan han drog i, Med ett *ritsch* drogs tältet sönder, och Daniel, rejält baktung av uppdämd frustration, föll handlöst bakåt. För mig, som stod fem meter därifrån, blev det smärtsamt tydligt hur han, innan han landade i gräset, hann helt ge upp sina drömmar om ett fungerande tält. Med armarna utslagna i en jesus-på-korset pose föll han bakåt platt på rygg och blev liggande tillsammans med sina drömmar om en problemfri sommar platt i gräset.
Här kunde historien ha slutat om det inte vore för Daniels taktlöse kompis, nämligen undertecknad. Det såg visserligen ganska roligt ut när Daniel ramlade, men jag insåg ju att det absolut inte var läge att börja skratta. Och så extremt kul såg det väl inte ut? Så jag vände mig bort, men började liksom fnissa lite inombords åt hur dålig impuls det var att börja skratta nu. Och då kunde det inte unslippa mig ett litet fniss. Det lät ungefär som en snarkning.
Daniel låg fortfarande kvar i gräset, inte det minsta road. Och där nånstans brast det fullständigt för mig. Jag började gapskratta. Och jag skrattade nog mest åt att jag skrattade. Då började Marcuis också skratta. Och Anette, Daniels sambo också. Den enda som inte skrattade var Daniel. Och då, i det nervösa läget, tyckte jag att det faktum att han inte skrattade var så fascinerande kul att jag skrattade så tårarna började rinna. Jag kände mig som den belgiske talk-show-värden som inte kan hålla tillbaka skrattet åt att en kille som råkat extremt illa ut vid en testikeloperation och blivit impotent också fått en förstörd, och lite lustig, röst. Se här
Nåja, Daniel fick inget riktigt vredesutbrott, trots att han egentligen kanske borde ha fått det. Jag fick mig ett riktigt gott skratt, och kanske tog det udden av det ledsamma i händelsen litegrann.
Jag vet inte vad det säjer om mig att det jag tydligen skrattar som allra mest åt är när en kompis råkar illa ut och får sina drömmar och visioner slagna i spillror. Kanske är jag en elak jävel, Kanske är jag skadeglad och avundsjuk. Eller kanske har jag bara konstig humor. Skrattade gjorde jag i alla fall så jag fick ont i hårbotten.
Förlåt, Daniel, hoppas det löser sig med ett annat tält.
Daniel hade förstås sett fram mycket mot att tältet skulle komma eftersom det skulle underlätta hans arbetssituation under vår och sommar och många år framöver, då han bara skulle behöva sätta i en kontakt i ett uttag och sedan kunna se på hur hans tält blåste upp sig medan han själv tog en kopp kaffe eller pillade sig i naveln eller på något annat bekvämt sätt fick tiden att gå.
Tyvärr visade det sig vid första försöket att blåsa upp tältet att det inte riktigt var fullt så enkelt. Det första problemet var att själva "ärmen", tygröret som skulle fästas i komressorn där luften skulle blåsas in i tältet, inte alls var av samma storlek som öppningen på kompressorn. Det blev därför ett avsevärt läckage och inte mycket luft i tältet. Han insåg att han skulle behöva en viss hjälp i form av moralisk och även rent fysisk stöttning av mig och Marcus. Sagt och gjort, vi ryckte ut och hjälpte Daniel att blåsa upp tältet i hans trädgård. Det var ett mycket stort tält, 60 kvadrat golvyta.
Öppningen tätades så gott det gick, och det gick ganska gott, med rörtätningar och silvertejp. Kompressorn drog igång och tältet började sakta fyllas.
Det såg så bra ut till en början. Den främre portalen reste sig mycket fint och det verkade som att detta skulle bli en promenad i parken och en mäktig upplevelse. Men sen tog det liksom stopp. De andra valven vile inte riktigt fyllas på. Det främre och det därnäst fylldes på rätt bra, men sen var de märkvärdigt slappa och verkade vara i behov av blåa piller. Och det verkade inte spela någon roll hur länge vi väntade, vi hade igång kompressorn i 15 minuter eller så men inget mer fylldes på.
Daniel började vid det laget bli rejält frustrerad. Det här var hans andra försök att blåsa upp tältet och det verkade helt enkelt inte funka så bra. Man såg hur hoppet började överge honom och hur han sakta men säkert började övergå till att tro att detta nog aldrig skulle funka. Det var helt enkelt för mycket som krånglade.
Men ett försök till skulle vi i alla fall göra. Vi bestämde oss för att försöka blåsa i det från ena sidan först, försöka täta så gott vi kunde och sen flytta kompressorn till andra sidan. Daniel trodde inte riktigt på teorin att det skulle kunna funka, antagligen hade han helt rätt, men han lät sig övertalas. Hans tillstånd vid det här laget var nånstans mellan total ilska och resignation.
När vi släppte ut luften ur tältet hade det delvis hamnat snett och seglat ut i deras fina, prunkande blomrabatt. Vi konstaterade att det behövde flyttas, och Daniel tog kommandot över operationen med illa återhållen ilska och irritation. Han började kommendera oss andra om hur vi skulle dra, samtidigt som han själv började rycka ganska ilsket i en av tältets öglor där stödrep var tänkta att fästas.
Plötsligt medan han ryckte som värst, helt utan förvarning, släppte öglan han drog i, Med ett *ritsch* drogs tältet sönder, och Daniel, rejält baktung av uppdämd frustration, föll handlöst bakåt. För mig, som stod fem meter därifrån, blev det smärtsamt tydligt hur han, innan han landade i gräset, hann helt ge upp sina drömmar om ett fungerande tält. Med armarna utslagna i en jesus-på-korset pose föll han bakåt platt på rygg och blev liggande tillsammans med sina drömmar om en problemfri sommar platt i gräset.
Här kunde historien ha slutat om det inte vore för Daniels taktlöse kompis, nämligen undertecknad. Det såg visserligen ganska roligt ut när Daniel ramlade, men jag insåg ju att det absolut inte var läge att börja skratta. Och så extremt kul såg det väl inte ut? Så jag vände mig bort, men började liksom fnissa lite inombords åt hur dålig impuls det var att börja skratta nu. Och då kunde det inte unslippa mig ett litet fniss. Det lät ungefär som en snarkning.
Daniel låg fortfarande kvar i gräset, inte det minsta road. Och där nånstans brast det fullständigt för mig. Jag började gapskratta. Och jag skrattade nog mest åt att jag skrattade. Då började Marcuis också skratta. Och Anette, Daniels sambo också. Den enda som inte skrattade var Daniel. Och då, i det nervösa läget, tyckte jag att det faktum att han inte skrattade var så fascinerande kul att jag skrattade så tårarna började rinna. Jag kände mig som den belgiske talk-show-värden som inte kan hålla tillbaka skrattet åt att en kille som råkat extremt illa ut vid en testikeloperation och blivit impotent också fått en förstörd, och lite lustig, röst. Se här
Nåja, Daniel fick inget riktigt vredesutbrott, trots att han egentligen kanske borde ha fått det. Jag fick mig ett riktigt gott skratt, och kanske tog det udden av det ledsamma i händelsen litegrann.
Jag vet inte vad det säjer om mig att det jag tydligen skrattar som allra mest åt är när en kompis råkar illa ut och får sina drömmar och visioner slagna i spillror. Kanske är jag en elak jävel, Kanske är jag skadeglad och avundsjuk. Eller kanske har jag bara konstig humor. Skrattade gjorde jag i alla fall så jag fick ont i hårbotten.
Förlåt, Daniel, hoppas det löser sig med ett annat tält.
Åldrande av film kontra böcker
Lustigt det där med hur böcker från 1300-talet kan i viss mån kännas fräscha, up-to-date och kännas som om de säjer en något om livet och till och med ens samtid, medan filmer med 20 år på nacken kan kännas totalt hopplöst passé. Just nu illustreras det i TV av serien Hedebyborna, som bygger på fyra romaner av en av mina absoluta författarfavoriter, Sven Delblanc. Böckerna tillhör, enligt mig, det riktigt stora som skrivits inom svensk litteratur och även TV-serien betraktades när den kom som ett mästerverk. Böckerna skrevs under sjuttiotalet och det var även under detta årtionde som TV-serien spelades in.
Nu har jag börjat se TV-serien och kan bara konstatera att den hittills inte tycks ha åldrats med alls samma värdighet som böckerna. Det blir såpass stora glapp mellan sjuttiotalets och dagens teknik och även i viss mån bildestetik, att det lägger vissa hinder i vägen för den fantastiska berättelsen. Även tempot är något man inte är van vid. Skådespelarna är verkligen sin tids absolut främsta så det är inget fel på det planet och många av dom har haft mycket långa och framgångsrika karriärer som sträcker sig långt in i vår tid. Men ändå griper det inte tag i mig på alls samma sätt som böckerna gjorde, åtminstone inte efter två avsnitt.
Kanske är det så enkelt som att det fungerar bättre när man får skapa sina egna bilder inne i sitt eget huvud, där ljudet är perfekt och kamerastativet inte skakar, där färgerna är skarpa och varje person ser ut som man tänkt sig. Språket verkar åldras på ett mycket vackrare sätt än tekniken.
En lustig passus med "Hedebyborna" är att det visar sig att Allan Svensson, ja just det, själve Gustav Svensson i "SvenssonSvensson" - den gravt pinsamme och nästan lika överviktige brevbäraren med pajsarbyxor. var en riktig hunk back in the days. Det är visst fler än svensk film som åren inte behandlar med önskvärd varsamhet.
Nu har jag börjat se TV-serien och kan bara konstatera att den hittills inte tycks ha åldrats med alls samma värdighet som böckerna. Det blir såpass stora glapp mellan sjuttiotalets och dagens teknik och även i viss mån bildestetik, att det lägger vissa hinder i vägen för den fantastiska berättelsen. Även tempot är något man inte är van vid. Skådespelarna är verkligen sin tids absolut främsta så det är inget fel på det planet och många av dom har haft mycket långa och framgångsrika karriärer som sträcker sig långt in i vår tid. Men ändå griper det inte tag i mig på alls samma sätt som böckerna gjorde, åtminstone inte efter två avsnitt.
Kanske är det så enkelt som att det fungerar bättre när man får skapa sina egna bilder inne i sitt eget huvud, där ljudet är perfekt och kamerastativet inte skakar, där färgerna är skarpa och varje person ser ut som man tänkt sig. Språket verkar åldras på ett mycket vackrare sätt än tekniken.
En lustig passus med "Hedebyborna" är att det visar sig att Allan Svensson, ja just det, själve Gustav Svensson i "SvenssonSvensson" - den gravt pinsamme och nästan lika överviktige brevbäraren med pajsarbyxor. var en riktig hunk back in the days. Det är visst fler än svensk film som åren inte behandlar med önskvärd varsamhet.
Stockholmsfixeringen i mediarapporteringen
Jag är inte den som stör mig särskilt mycket på att det ligger ett stort fokus på vår huvudstad i mediarapporteringen normalt sett. Jag har klar förståelse för att Stockholm är Sveriges i särklass största stad och att det innebär att den får mest utrymme i media. Men ibland kan det till och med stå en Stockholms-gillare som mig upp i halsen.
Örebro SK tog igår emot Hammarby i fotbollsallsvenskan. Örebro har i år ett starkt lag som vunnit hemma mot serieledarna Helsingborg och fjolårsmästarna Kalmar. Man ligger i mitten av tabellen trots ett mycket svårt inledande spelprogram. Det borde därför inte vara någon nyhet för någon med medelmåttigt fotbollsintresse att ett lag som Hammarby, även de år man har ordning på trupp och spel, inte bara kan åka och hämta tre pinnar i Örebro. Tvärtom var de faktiskt nederlagstippade i denna match om man tittar på odds-sättning och annat.
ÖSK vann också matchen mycket rättvist med 2-0, ett resultat som sett till matchbilden var i underkant. Vad pratar man om i 7,5 av de 8 minuterna som man diskuterar matchen i fotbollskväll? Jo, Hammarbys kris. I aftonbladet fokuserar man också all kraft på krisen i Hammarby. Visst jag, kan förstå att det är en nyhet av större nyhetsvärde att Hammarby ligger på nedflyttningsplats än att ÖSK ligger i mitten av tabellen, men ändå - lite respekt för det hittills solklara faktum att Hammarby i år är ett sämre fotbollslag an ÖSK vore klädsamt.
Örebro SK tog igår emot Hammarby i fotbollsallsvenskan. Örebro har i år ett starkt lag som vunnit hemma mot serieledarna Helsingborg och fjolårsmästarna Kalmar. Man ligger i mitten av tabellen trots ett mycket svårt inledande spelprogram. Det borde därför inte vara någon nyhet för någon med medelmåttigt fotbollsintresse att ett lag som Hammarby, även de år man har ordning på trupp och spel, inte bara kan åka och hämta tre pinnar i Örebro. Tvärtom var de faktiskt nederlagstippade i denna match om man tittar på odds-sättning och annat.
ÖSK vann också matchen mycket rättvist med 2-0, ett resultat som sett till matchbilden var i underkant. Vad pratar man om i 7,5 av de 8 minuterna som man diskuterar matchen i fotbollskväll? Jo, Hammarbys kris. I aftonbladet fokuserar man också all kraft på krisen i Hammarby. Visst jag, kan förstå att det är en nyhet av större nyhetsvärde att Hammarby ligger på nedflyttningsplats än att ÖSK ligger i mitten av tabellen, men ändå - lite respekt för det hittills solklara faktum att Hammarby i år är ett sämre fotbollslag an ÖSK vore klädsamt.
Humor
Vad är egentligen kul? Vad är humor? Jag har tidigare i något inlägg nämnt hur Stina ibland kan finna de mest aparta saker roande, som när jag eller Elin sopar t.ex. Det är på något sätt svårt att intellektualisera kring humor. Och man kan ju tycka att såna som Groucho Marx ("jag skulle aldrig gå med i en förening som skulle acceptera mig som medlem") eller Oscar Wilde ("Jag glömmer aldrig ett ansikte, men i ert fall är jag beredd att göra ett undantag") är ganska kul. Och man skulle på ett sätt verkligen vilja att det var sådana personer och deras uppenbara slagfärdighet och fyndighet som man skrattade som allra hjärtligast åt. För det känns ju både kultiverat och förfinat att se detta som sitt höchtes gut på humorskalan.
Samtidigt bör man ju vara ärlig mot sig själv och inse att det som verkligen får en att gapskratta ju är helt andra saker. Jag kan t.ex. dö av skratt åt den här tydligen ryske sångaren vid namn Kirkorov som under ett "live"framträdande blir så till den milda grad skrämd av att en liten rar tant nuddar honom att han vrålar ut sin skräck rakt ut i luften, därmed sabbande den dittillsvarande kanske åtminstone hjälpligt upprätthållna illusionen att han inte sjunger playback. Kolla här
SÅNT skrattar jag åt. Groucho Marx får ursäkta.
Samtidigt bör man ju vara ärlig mot sig själv och inse att det som verkligen får en att gapskratta ju är helt andra saker. Jag kan t.ex. dö av skratt åt den här tydligen ryske sångaren vid namn Kirkorov som under ett "live"framträdande blir så till den milda grad skrämd av att en liten rar tant nuddar honom att han vrålar ut sin skräck rakt ut i luften, därmed sabbande den dittillsvarande kanske åtminstone hjälpligt upprätthållna illusionen att han inte sjunger playback. Kolla här
SÅNT skrattar jag åt. Groucho Marx får ursäkta.
