Astrid Lindgren
Nu tänker jag slå in kanske världens mest öppna dörr. Jag gör det med ett erkännande: Jag tycker om Astrid Lindgren. (Ungefär som att som svensk säja:"Jag beundrar IKEA") Orden ”tycker om” har nog aldrig känts mer otillräckliga. Allt hon gjort, allt hon sagt, allt hon stod för och, förstås, allt hon skrivit har en särskild gräddfil rätt in i mitt hjärta. Hon berör på ett sätt som jag antar att man bara kan göra om man vunnit ens själ redan som barn. Det mest fantastiska med detta är väl att man antagligen delar de känslorna med en massiv majoritet av svenskarna. Det är mäktigt. Jag kan knappt tänka på en enda text av henne utan att bli gråtmild. Det har gått så långt att till och med skådespelare som gestaltat hennes figurer för alltid har en speciell plats i mitt hjärta. Säjer bara Allan Edwall.
Astrid Lindgren sa en gång, apropå att hon skrivit så många ganska hemska och mörka berättelser, ungefär ”Man ska inte skrämma ett barn. Men de har samma behov som vuxna av att beröras och uppröras av konst”. Jag tror det är en mycket viktig nyckel till hennes författarskap. Jag kom att tänka på de orden när jag och Stina lyssnade på en skiva med några av Astrids sånger och när en låt från Rasmus på luffen spelades. Den börjar med att Rasmus, den föräldralöse barnhemspojken med de erfarenheter det innebär, sjunger: ”Hur du vänder dig och hur du svänger dig så laga att du har en trogen vän”. Rasmus erfarenhet är stor, men pojken som spelar Rasmus får förstås anstränga sig för att få fram det allvar som raden förmedlar. Men när Paradis-Oskar, kongenialt gestaltad av just, den i verkligheten förstås betydligt mer livserfarne, Allan Edwall svarar med samma ord, gör han det mot en klangbotten som gör att hela ögonblicket blir till just stor konst. (Oskar står i en annan episod för ett av det Lindgrenska författarskapets absoluta höjdpunkter när han har snott ett par ägg åt den utsvultne Rasmus från en bondgård bredvid och tillrättavisas av Rasmus med orden ”Men Oskar! Man ska inte stjäla. Det sa du ju själv!”. Oskar svarar: ”Sa jag det? Vad klok jag är! Men jag kan ju inte låta små barn svälta bara för att jag är så klok.”)
Det finns så många saker man kan nämna från Astrids produktion som får mig att bli tårögd vid blotta tanken, som Doktorn på Mariannelund i Emil-böckerna som i ett brev till Emils mamma, efter att Emil har kämpat sig genom snöstormen dit, med drängen Alfred på hästsläden och därmed räddat livet på honom, skriver de ord som Emils mamma kanske inte fått höra för ofta: ”Ni har en son ni kan vara stolt över”. Eller hela sången ”Fattig bonddräng” som för mig beskriver hela essensen i vad religion borde vara. Eller hennes ord om uppfostran "Ge bara barnen kärlek, kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sig själv". Men man behöver inte nämna så många exempel. I princip alla svenskar har sina egna ”heliga” guldkorn i sin Lindgrenska skattkista. Det är inte många människor jag vet som har gjort så mycket för att jorden ska bli en trevligare plats att leva på.
Och i den eviga frågan om hon skulle ha fått nobelpriset kan man väl bara konstatera att Nobelpriset hade behövt Astrid Lindgren oändligt mycket mer än vad Astrid Lindgren behövde Nobelpriset.
