Semestern i korta svep
För att komma igång med bloggandet igen måste jag bara få ur mig några allmäna rader om semestern, så att man liksom kommer igång igen. Det blir så när det varit länge emellan, man vet inte var man ska börja skriva, så jag bara kör nu så släpper det säkert sen.
Första veckan: Mycket skön! Vi var hemma och tog det lugnt och njöt av att vara husägare och inte vara instängd i en lägenhet en hel sommar.
Andra veckan: Vi var i Värmland och hälsade på min släkt. Min bror var också där samtidigt. En mycket liten sommarstuga är paradiset på jorden en fin sommar, men nu regnade det i princip konstant. Tre familjer på liten yta med tre stycken livliga och understimulerade barn tillsammans med sex vuxna som försöker samsas om mat och husrum kan locka fram Noréntendenserna hos de bästa av familjer. Vår familj visade sig inte vara nåt undantag utan veckan blev ganska jobbig och inte alls så vilsam som man hoppats.
Därefter mellanlandade vi hemmai Örebro där jag och Svärfar med bistånd även av Johannes, byggde ett trädäck. Det var riktigt kul och blev väldigt bra. Ett stort lyft för vårt lilla hus.
Sen bar det av till Rättvik. Vi hade prickat in Classic Car Week som säkert är ett fantastiskt trevligt arrangemang om man deltar i det och är intresserad av gamla bilar. Nu är vi inte speciellt intresserade av det, utan det var mest irriterande med alla trafikstockningar. Jag, som tidigare har trivts väldigt bra i alla år i Rättvik, hade den här gången svårare än innan att anpassa mig till att bo hos Elins Mormor och Morfar. Vi konstatarade att en vecka där numer är lite för mycket för alla inblandade.
När jag kom hem igen åkte jag på en alldeles förstklassig matförgiftning som sänkte mig i över en vecka med hög feber och lös bajs. Till slut blev det akuten och där konstaterades en bakteriell förgiftning som även börjat sprida sig till blodet. Jag fick penicillin och tillfrisknade tack och lov ganska snabbt.
Har då detta varit en skitsemester frågar du dig, käre läsare. Det vore inte helt missvisande att svara ja på den frågan. Dock fanns det ett allt annat överskuggande glädjeämne som gör att man trots allt känner sig ganska nöjd - vår lilla solstråle till dotter. Hon har varit helt fantastisk hela tiden och spridit stor glädje varhelst hon kommit. Att hon sen suger musten ur en ibland med sin obändiga vilja och energi är intet jämfört med all den energi som hon tillför bara genom att vara som hon är.
Tack och lov för henne! Nu kommer hösten och jag ska snart få ta mig an henne på heltid. Jag se fram emot det!
Första veckan: Mycket skön! Vi var hemma och tog det lugnt och njöt av att vara husägare och inte vara instängd i en lägenhet en hel sommar.
Andra veckan: Vi var i Värmland och hälsade på min släkt. Min bror var också där samtidigt. En mycket liten sommarstuga är paradiset på jorden en fin sommar, men nu regnade det i princip konstant. Tre familjer på liten yta med tre stycken livliga och understimulerade barn tillsammans med sex vuxna som försöker samsas om mat och husrum kan locka fram Noréntendenserna hos de bästa av familjer. Vår familj visade sig inte vara nåt undantag utan veckan blev ganska jobbig och inte alls så vilsam som man hoppats.
Därefter mellanlandade vi hemmai Örebro där jag och Svärfar med bistånd även av Johannes, byggde ett trädäck. Det var riktigt kul och blev väldigt bra. Ett stort lyft för vårt lilla hus.
Sen bar det av till Rättvik. Vi hade prickat in Classic Car Week som säkert är ett fantastiskt trevligt arrangemang om man deltar i det och är intresserad av gamla bilar. Nu är vi inte speciellt intresserade av det, utan det var mest irriterande med alla trafikstockningar. Jag, som tidigare har trivts väldigt bra i alla år i Rättvik, hade den här gången svårare än innan att anpassa mig till att bo hos Elins Mormor och Morfar. Vi konstatarade att en vecka där numer är lite för mycket för alla inblandade.
När jag kom hem igen åkte jag på en alldeles förstklassig matförgiftning som sänkte mig i över en vecka med hög feber och lös bajs. Till slut blev det akuten och där konstaterades en bakteriell förgiftning som även börjat sprida sig till blodet. Jag fick penicillin och tillfrisknade tack och lov ganska snabbt.
Har då detta varit en skitsemester frågar du dig, käre läsare. Det vore inte helt missvisande att svara ja på den frågan. Dock fanns det ett allt annat överskuggande glädjeämne som gör att man trots allt känner sig ganska nöjd - vår lilla solstråle till dotter. Hon har varit helt fantastisk hela tiden och spridit stor glädje varhelst hon kommit. Att hon sen suger musten ur en ibland med sin obändiga vilja och energi är intet jämfört med all den energi som hon tillför bara genom att vara som hon är.
Tack och lov för henne! Nu kommer hösten och jag ska snart få ta mig an henne på heltid. Jag se fram emot det!
Att gå omvägar till insikt
Ibland är det svårt att se ljuset. Man får ta omvägar för att komma snabbast till sitt mål. Jag har lyssnat mycket på musik i mitt liv. Jag har även lyssnat en hel del på inte längre så unge herr Springsteen. Jag visste att hans skiva The Rising kom till som en mer eller mindre direkt reaktion på terroristattentaten den 11/9 2001. Ändå var det inte förrän jag läste Mons Kallentofts utmärkta deckare "sommardöden" som jag fattade att "Into the Fire" handlade om brandmännen som tog sig upp i World Trade Center för att osjälviskt rädda andra. Det rörde om mig lite. Dels att jag var så dum att jag inte fattade att den handlade om dem, men framförallt att den gjorde det. Jag tycker det är så vackert när konsten lyckas förstora livet, när den kan hjälpa en att få kontakt med sina känslor inför någonting, nör den gör verkligheten episk. För den som lägger sitt eget liv åt sidan för att rädda andra är sannerligen värd att bli del av ett epos.
Jag har haft några såna upplevelser av musik, när det känns som om man skådar det gudomliga. Håkan Hellström har lyckats en gång med en sublim Hurricane Gilbert i Arvika och varit nära flera. Ulf Lundell har varit mycket nära. Men de som verkligen tagit steget över är (förstås) först Neil Young med de första ackorden till "Hey hey my my (into the black)" i globen för åtta år sen, då man kände att nu är det på allvar, nu är det ingen lek längre, det här är sant.
Den andra gången var, betydligt mer oväntat, när jag satt och såg på en Elviskonsert från Las Vegas 1970-nånting medan jag pysslade med nåt annat, jag minns inte vad. Jag har aldrig varit nån större Elvisfan men tycker ju absolut att han är en skicklig artist. Men det var precis i slutet på den bejublade konserten som något plötsligt hände. Jag tittade upp från vad det nu var jag höll på med och började rysa. I bibeln står det något om att förlåten rämnar. Så kändes det precis. Som att man förut inte alls fattat grejen, men helt plötsligt var redo att ge sig iväg på Pilgrimsfärd till Memphis. Jag vet inte ens vad det var han gjorde, men jag vet att nånting hände.
Den tredje gången det har hänt var faktiskt på Springsteens konsert senast. Det tog mig lite tid att smälta intrycken från den konserten, men nu med lite distans så vet jag ungefär hur det var. Det var andra gången jag såg Springsteen och båda konserterna har varit riktigt bra, helt klart. En mycket kompetent och passionerad grupp musiker med en starkt karismatisk och legendarisk förgrundsgestalt och ett helt batteri av grymma låtar. Det kan inte bli dåligt. Men faktiskt dröjde det ända in i extra-extranumren den här gången innan jag verkligen förstod hur människor kan köpa biljetter till varenda Bruce-konsert, till varje dag av tre i rad, hur de kan stå och köa i timtals för att se samma konsert som dagen innan. Hur folk kan ge Springsteen så stor del i sina liv. Men det var samma känsla som i Elvis konserten. Plötsligt, utan direkt förvarning, bara börjar det glöda. Det är som om alla fasader av konventioner, god smak och skolning, av vilja att vara påläst och inne, bara försvinner och det inte finns något annat än musiken, en sångare och en lyssnare som blir ett. Som om musiken inte tar omvägen via mun och öron utan går direkt från ett hjärta till ett annat.
Det är någonstans därför man lyssnar på musik. För när den är som bäst kan den ge en extra dimension till ett antal hjältedåd utförda någonstans i världen eller till och med den samling av mindre hjältemodiga, men ändå värdefulla, dåd som man kallar sitt eget iv.
Jag har haft några såna upplevelser av musik, när det känns som om man skådar det gudomliga. Håkan Hellström har lyckats en gång med en sublim Hurricane Gilbert i Arvika och varit nära flera. Ulf Lundell har varit mycket nära. Men de som verkligen tagit steget över är (förstås) först Neil Young med de första ackorden till "Hey hey my my (into the black)" i globen för åtta år sen, då man kände att nu är det på allvar, nu är det ingen lek längre, det här är sant.
Den andra gången var, betydligt mer oväntat, när jag satt och såg på en Elviskonsert från Las Vegas 1970-nånting medan jag pysslade med nåt annat, jag minns inte vad. Jag har aldrig varit nån större Elvisfan men tycker ju absolut att han är en skicklig artist. Men det var precis i slutet på den bejublade konserten som något plötsligt hände. Jag tittade upp från vad det nu var jag höll på med och började rysa. I bibeln står det något om att förlåten rämnar. Så kändes det precis. Som att man förut inte alls fattat grejen, men helt plötsligt var redo att ge sig iväg på Pilgrimsfärd till Memphis. Jag vet inte ens vad det var han gjorde, men jag vet att nånting hände.
Den tredje gången det har hänt var faktiskt på Springsteens konsert senast. Det tog mig lite tid att smälta intrycken från den konserten, men nu med lite distans så vet jag ungefär hur det var. Det var andra gången jag såg Springsteen och båda konserterna har varit riktigt bra, helt klart. En mycket kompetent och passionerad grupp musiker med en starkt karismatisk och legendarisk förgrundsgestalt och ett helt batteri av grymma låtar. Det kan inte bli dåligt. Men faktiskt dröjde det ända in i extra-extranumren den här gången innan jag verkligen förstod hur människor kan köpa biljetter till varenda Bruce-konsert, till varje dag av tre i rad, hur de kan stå och köa i timtals för att se samma konsert som dagen innan. Hur folk kan ge Springsteen så stor del i sina liv. Men det var samma känsla som i Elvis konserten. Plötsligt, utan direkt förvarning, bara börjar det glöda. Det är som om alla fasader av konventioner, god smak och skolning, av vilja att vara påläst och inne, bara försvinner och det inte finns något annat än musiken, en sångare och en lyssnare som blir ett. Som om musiken inte tar omvägen via mun och öron utan går direkt från ett hjärta till ett annat.
Det är någonstans därför man lyssnar på musik. För när den är som bäst kan den ge en extra dimension till ett antal hjältedåd utförda någonstans i världen eller till och med den samling av mindre hjältemodiga, men ändå värdefulla, dåd som man kallar sitt eget iv.
Att minnas det man borde glömma
Varför tvingar man sig själv att tänka på saker som man egentligen önskar att man inte kom ihåg? Alla har vi väl begått våra mindre genomtänkta manövrar som man skäms för. Och det räcker att tänka på dom för att man ska känna skammens blossande rodnad börja göra sig påmind på ens, av årens gång och pinsamheters passerande, något fårade kinder. Jag kan leta upp ett sådant minne i någon avlägsen vrå av hjärnbarken och tänka på det, och sen göra allt som står i min makt för att försöka mota in odjuret i hörnet igen.
Låt mig ta ett litet, men ingalunda unikt, exempel från min egen välsorterade fatabur av genanser. När jag var 13 år började jag spela volleyboll. Detta innebar ett antal turneringar och resor och matcher. En av de första och årligen återkommande var Molten Cup i Falköping, en hyggligt stor ungdomsturnering. Det var på den tiden när man var så ung att det var en förutsättning för ett så här pass stort arrangemang att man tillhandahöll någon form av utfodring av ungdoms-skocken. I det här fallet hade man löst detta genom att ta en skolbespisningssal i besittning och kallat in falköpings lokala Lottakår för att sköta tilldelingen.
En del av Lottorna hade även med sina döttrar, av vilka några var i vår ålder, alltså ungefär 15-årsåldern. En av dessa, händelsevis den absolut sötaste, stod vid just den utdelningsstation där den längsta kön var. Detta var även den kö vårt lag valde. Så funkade hormonerna i den åldern, inget särskilt udda med det.
Jag stod först av grabbarna i mitt lag. En utsatt position. Jag tror jag kände en viss press att visa världsvana. Även om man kan ifrågasätta hur mycket världsvana det skulle innebära att sleva upp lite potatismos och pannbiff på en tallrik i en skolmatsal i Falköping. Men det var så jag kände i alla fall. Det fanns en viss press att göra det så snyggt att jag skulle imponera både på laget och på den söta tjejen. Därför slet jag, med en så nonchalant rörelse som möjligt, åt mig en bricka med ena handen och tog lika nonchigt tag i sleven med den andra. Mycket elegant, medan jag tittade lite flirtigt på tjejen bakom disken, som mötte min blick, slevade jag upp en rejäl slev potatismos och med en kraftfull rörelse slungade jag ner mosklicken på min bricka. Som den observante läsaren säkert redan upptäckt nämnde jag aldrig att jag med någon hand i något läge tog en tallrik. Och detta, mina vänner, var ingen skrivmiss av mig - jag tog mycket riktigt aldrig någon tallrik. Jag la alltså mosklicken mitt på den skolmatsalsorangea plastbrickan. Klafs.
Här hade jag kanske ett, visserligen litet, men ändå existerande, fönster där jag hade en möjlighet att, som man säjer på affärssvenska, "cut my losses" genom att kanske komma med en lite ursäktande kommentar eller på annat hyfsat charmigt sätt komma ur situationen. Jag valde dock ett sensationellt mycket sämre sätt att försöka släta över. Förnekelse och cover up.
Jag slet helt enkelt, högröd i ansiktet, åt mig en tallrik och tryckte ner den ovanpå moset. Tryckte så att säja fast den där. Jag kan faktiskt inte ens nu förstå hur de få hjärceller som ännu inte parayserats av förödmjukelse tänkte, men på något sätt trodde jag väl att det skulle gå att dölja mitt misstag för en smockfull matsal och för ett skrattfrustande volleybollag. Det gick förstås käpprätt dit det var tvungen att gå och en av de snälla falköpingslottorna som upptäckt mitt ofrivilliga sociala självmord kom till undsättnning. Hon bröt vänligt och milt, men bestämt, den moskladdiga brickan ur mina krampande händers vitnande grepp. Diskret sa hon, samtidigt som hon stack en ny, ren bricka i mina händer, "vi byter bricka du och jag".
Och där nånstans måste jag fullständigt ha seglat in i den totala förnedringens dimma för jag minns inte vad som hände sen. Vi kan väl anta att det tog ett par dar innan rodnaden la sig, att ett antal volleybollspelare hade svårt att få ner sin mat medan skrattkonvulsioner slet i deras kroppar och att det tog ett tag innan jag fick tillbaka min status i laget.
Och fortfarande är det smärtsamt att tänka tillbaka på de där minuterna för ungefär 20 år sedan i en matsal i Falköping. Men ibland letar sig tankarna till sådana minnen, fast man verkligen inte vill. Behöver vi minnena? Har de någon funktion? Vill de påminna oss om vår bräcklighet i sociala sammanhang? Inte vet jag.
Men jag vet att jag har tillräckligt många på lager för att om det inte gick att tränga undan dom större delen av tiden skulle jag gå med ständigt rött anlete.
Låt mig ta ett litet, men ingalunda unikt, exempel från min egen välsorterade fatabur av genanser. När jag var 13 år började jag spela volleyboll. Detta innebar ett antal turneringar och resor och matcher. En av de första och årligen återkommande var Molten Cup i Falköping, en hyggligt stor ungdomsturnering. Det var på den tiden när man var så ung att det var en förutsättning för ett så här pass stort arrangemang att man tillhandahöll någon form av utfodring av ungdoms-skocken. I det här fallet hade man löst detta genom att ta en skolbespisningssal i besittning och kallat in falköpings lokala Lottakår för att sköta tilldelingen.
En del av Lottorna hade även med sina döttrar, av vilka några var i vår ålder, alltså ungefär 15-årsåldern. En av dessa, händelsevis den absolut sötaste, stod vid just den utdelningsstation där den längsta kön var. Detta var även den kö vårt lag valde. Så funkade hormonerna i den åldern, inget särskilt udda med det.
Jag stod först av grabbarna i mitt lag. En utsatt position. Jag tror jag kände en viss press att visa världsvana. Även om man kan ifrågasätta hur mycket världsvana det skulle innebära att sleva upp lite potatismos och pannbiff på en tallrik i en skolmatsal i Falköping. Men det var så jag kände i alla fall. Det fanns en viss press att göra det så snyggt att jag skulle imponera både på laget och på den söta tjejen. Därför slet jag, med en så nonchalant rörelse som möjligt, åt mig en bricka med ena handen och tog lika nonchigt tag i sleven med den andra. Mycket elegant, medan jag tittade lite flirtigt på tjejen bakom disken, som mötte min blick, slevade jag upp en rejäl slev potatismos och med en kraftfull rörelse slungade jag ner mosklicken på min bricka. Som den observante läsaren säkert redan upptäckt nämnde jag aldrig att jag med någon hand i något läge tog en tallrik. Och detta, mina vänner, var ingen skrivmiss av mig - jag tog mycket riktigt aldrig någon tallrik. Jag la alltså mosklicken mitt på den skolmatsalsorangea plastbrickan. Klafs.
Här hade jag kanske ett, visserligen litet, men ändå existerande, fönster där jag hade en möjlighet att, som man säjer på affärssvenska, "cut my losses" genom att kanske komma med en lite ursäktande kommentar eller på annat hyfsat charmigt sätt komma ur situationen. Jag valde dock ett sensationellt mycket sämre sätt att försöka släta över. Förnekelse och cover up.
Jag slet helt enkelt, högröd i ansiktet, åt mig en tallrik och tryckte ner den ovanpå moset. Tryckte så att säja fast den där. Jag kan faktiskt inte ens nu förstå hur de få hjärceller som ännu inte parayserats av förödmjukelse tänkte, men på något sätt trodde jag väl att det skulle gå att dölja mitt misstag för en smockfull matsal och för ett skrattfrustande volleybollag. Det gick förstås käpprätt dit det var tvungen att gå och en av de snälla falköpingslottorna som upptäckt mitt ofrivilliga sociala självmord kom till undsättnning. Hon bröt vänligt och milt, men bestämt, den moskladdiga brickan ur mina krampande händers vitnande grepp. Diskret sa hon, samtidigt som hon stack en ny, ren bricka i mina händer, "vi byter bricka du och jag".
Och där nånstans måste jag fullständigt ha seglat in i den totala förnedringens dimma för jag minns inte vad som hände sen. Vi kan väl anta att det tog ett par dar innan rodnaden la sig, att ett antal volleybollspelare hade svårt att få ner sin mat medan skrattkonvulsioner slet i deras kroppar och att det tog ett tag innan jag fick tillbaka min status i laget.
Och fortfarande är det smärtsamt att tänka tillbaka på de där minuterna för ungefär 20 år sedan i en matsal i Falköping. Men ibland letar sig tankarna till sådana minnen, fast man verkligen inte vill. Behöver vi minnena? Har de någon funktion? Vill de påminna oss om vår bräcklighet i sociala sammanhang? Inte vet jag.
Men jag vet att jag har tillräckligt många på lager för att om det inte gick att tränga undan dom större delen av tiden skulle jag gå med ständigt rött anlete.
Kolla in den här sötnosen
Lagerbäck och informationen
Jag hör verkligen inte till Lars Lagerbäcks främsta kritiker. Han har tagit oss till större framgångar än de flesta svenska förbundskaptener och han är säkert en utmärkt taktiker. Hans förmåga att riskminimera måste vara eftertraktad på vilket kärkrfaftverk som helst.
Men samtidigt har han en förmåga att göra människor runt den heliga landslags-"gruppen" irriterade och förbannade med sin ständiga förmåga att vägra säja det som alla ser. Visst, jag köper definitivt att man inte bara ska såga sitt lag till höger och vänster om det förlorar och hylla det om det vinner, idrott och fotboll är förstås så mycket mer komplext än så. Men om man i en för gruppsegern i VM-kvalet livsviktig match, på hemmaplan, mot ett av skador härjat Danmark, gå¨r ut och spelar idéfattigt, krampaktigt och allmänt odistinkt, varför då i jösse namn hävda att man gjort en bra match och borde vunnit? Det stämmer ju helt enkelt inte. Visst, Sverige hae några chanser som man kanske borde satt, straffen och Henrik Larssons läge framförallt, men Danmark styrde ju matchen dit de ville ha den. De ägde ju mittfältet totalt.
Jag hade köpt om Lagerbäck sagt något i stil med "Vi blir ganska utspelade i första halvlek och förlorar förstås ytterligare i energi och tryck när vi missar en straff och Danmark får ett billigt 1-0. Men sett till hela den halvleken leder ändå Danmark klart rättvist efter första, där vi hade stora problem med mittfältsspelet. I andra halvlek försöker vi trycka upp laget och skapar stundtals lite tryck men lyckas inte riktigt komma i de riktigt bra lägena mot ett skickligt försvarande Danmark. De chanser som dimper ner framför oss lyckas vi inte förvalta efter för odistinkta avslut." Det tycker jag hade varit en tillräckligt nyanserad analys.
Men att säja att man spelade riktigt bra och borde ha vunnit normalt är ju helt enkelt inte sant och sticker i ögonen på oss. Att i så hög grad försöka gömma vad alla kan se är ju en slags totalitär taktik, med stor frekvens använd av Stalin och andra diktatorer, och inget som borde prägla ett modernt ledarskap.
Och här har Lagerbäck sin stora svaghate. En trubbighet som i de värsta stunderna övergår till arrogans. Därför misslyckas landslaget, under Lagerbäck, med att bli riktigt folkkärt. Och när nu dessutom resultaten inte längre går landslagets väg blir nog Lagerbäck inte långlivad. Vi har fortfarande en mikroskopisk chans att gå vidare, men missar vi den är det dags för ett byte. Då är det tack och hej till Lagerbäck och in med någon som det kanske kommer visa sig är en sämre resultatmakare, men som åtminstone kan kommunicera på ett sätt som inte gör även oss mer nyanserade kritiker förbannade.
Men samtidigt har han en förmåga att göra människor runt den heliga landslags-"gruppen" irriterade och förbannade med sin ständiga förmåga att vägra säja det som alla ser. Visst, jag köper definitivt att man inte bara ska såga sitt lag till höger och vänster om det förlorar och hylla det om det vinner, idrott och fotboll är förstås så mycket mer komplext än så. Men om man i en för gruppsegern i VM-kvalet livsviktig match, på hemmaplan, mot ett av skador härjat Danmark, gå¨r ut och spelar idéfattigt, krampaktigt och allmänt odistinkt, varför då i jösse namn hävda att man gjort en bra match och borde vunnit? Det stämmer ju helt enkelt inte. Visst, Sverige hae några chanser som man kanske borde satt, straffen och Henrik Larssons läge framförallt, men Danmark styrde ju matchen dit de ville ha den. De ägde ju mittfältet totalt.
Jag hade köpt om Lagerbäck sagt något i stil med "Vi blir ganska utspelade i första halvlek och förlorar förstås ytterligare i energi och tryck när vi missar en straff och Danmark får ett billigt 1-0. Men sett till hela den halvleken leder ändå Danmark klart rättvist efter första, där vi hade stora problem med mittfältsspelet. I andra halvlek försöker vi trycka upp laget och skapar stundtals lite tryck men lyckas inte riktigt komma i de riktigt bra lägena mot ett skickligt försvarande Danmark. De chanser som dimper ner framför oss lyckas vi inte förvalta efter för odistinkta avslut." Det tycker jag hade varit en tillräckligt nyanserad analys.
Men att säja att man spelade riktigt bra och borde ha vunnit normalt är ju helt enkelt inte sant och sticker i ögonen på oss. Att i så hög grad försöka gömma vad alla kan se är ju en slags totalitär taktik, med stor frekvens använd av Stalin och andra diktatorer, och inget som borde prägla ett modernt ledarskap.
Och här har Lagerbäck sin stora svaghate. En trubbighet som i de värsta stunderna övergår till arrogans. Därför misslyckas landslaget, under Lagerbäck, med att bli riktigt folkkärt. Och när nu dessutom resultaten inte längre går landslagets väg blir nog Lagerbäck inte långlivad. Vi har fortfarande en mikroskopisk chans att gå vidare, men missar vi den är det dags för ett byte. Då är det tack och hej till Lagerbäck och in med någon som det kanske kommer visa sig är en sämre resultatmakare, men som åtminstone kan kommunicera på ett sätt som inte gör även oss mer nyanserade kritiker förbannade.
EU-valet och korna
Apropa valet och jordbruksstöd och annat hörde jag för något år sedan Kjell Albin Abrahamsson göra en ganska underhållande illustration av EU:s jordbruksstöd. Om man tog hela stödet och fördelade det, per ko, inom EU skulle pengarna, enligt exemplet, räcka till en flygbiljett för varje ko jorden runt, i business class. Men inte nog med det - de skulle även ha 4000:- var i fickpengar.
Det är en hel del pengar det. Men nog vore det kul för Rosa och resten. Och en rätt lustig syn i ett antal flygplan, bakom businessclass-skynket.
Det är en hel del pengar det. Men nog vore det kul för Rosa och resten. Och en rätt lustig syn i ett antal flygplan, bakom businessclass-skynket.
Kompisars olycka
Igår var jag med om en tragikomisk incident. Min gode vän Daniel hade köpt sig ett tält, men inte vilket tält som helst. Det var ett upplåsbart tält. Tekniken var inte helt annorlunda än de som man ser i hoppborgar för barn, alltså en stor gummikonstruktion som blåses upp av en liten kompressor till avsedd form. Daniel driver en ambulerande sportaffär, löpex sport, som har ett stort behov av ett sådant tält för att kunna bedriva affärsverksamhet vid diverse löpar- ch orienteringstävlingar. Daniel hade köpt tältet från Kina, där det fanns flera tillverkare av sådana tält. Det var overkligt billigt, skulle kosta 13.000 inklusive frakt. Ett riktigt fynd helt enkelt.
Daniel hade förstås sett fram mycket mot att tältet skulle komma eftersom det skulle underlätta hans arbetssituation under vår och sommar och många år framöver, då han bara skulle behöva sätta i en kontakt i ett uttag och sedan kunna se på hur hans tält blåste upp sig medan han själv tog en kopp kaffe eller pillade sig i naveln eller på något annat bekvämt sätt fick tiden att gå.
Tyvärr visade det sig vid första försöket att blåsa upp tältet att det inte riktigt var fullt så enkelt. Det första problemet var att själva "ärmen", tygröret som skulle fästas i komressorn där luften skulle blåsas in i tältet, inte alls var av samma storlek som öppningen på kompressorn. Det blev därför ett avsevärt läckage och inte mycket luft i tältet. Han insåg att han skulle behöva en viss hjälp i form av moralisk och även rent fysisk stöttning av mig och Marcus. Sagt och gjort, vi ryckte ut och hjälpte Daniel att blåsa upp tältet i hans trädgård. Det var ett mycket stort tält, 60 kvadrat golvyta.
Öppningen tätades så gott det gick, och det gick ganska gott, med rörtätningar och silvertejp. Kompressorn drog igång och tältet började sakta fyllas.
Det såg så bra ut till en början. Den främre portalen reste sig mycket fint och det verkade som att detta skulle bli en promenad i parken och en mäktig upplevelse. Men sen tog det liksom stopp. De andra valven vile inte riktigt fyllas på. Det främre och det därnäst fylldes på rätt bra, men sen var de märkvärdigt slappa och verkade vara i behov av blåa piller. Och det verkade inte spela någon roll hur länge vi väntade, vi hade igång kompressorn i 15 minuter eller så men inget mer fylldes på.
Daniel började vid det laget bli rejält frustrerad. Det här var hans andra försök att blåsa upp tältet och det verkade helt enkelt inte funka så bra. Man såg hur hoppet började överge honom och hur han sakta men säkert började övergå till att tro att detta nog aldrig skulle funka. Det var helt enkelt för mycket som krånglade.
Men ett försök till skulle vi i alla fall göra. Vi bestämde oss för att försöka blåsa i det från ena sidan först, försöka täta så gott vi kunde och sen flytta kompressorn till andra sidan. Daniel trodde inte riktigt på teorin att det skulle kunna funka, antagligen hade han helt rätt, men han lät sig övertalas. Hans tillstånd vid det här laget var nånstans mellan total ilska och resignation.
När vi släppte ut luften ur tältet hade det delvis hamnat snett och seglat ut i deras fina, prunkande blomrabatt. Vi konstaterade att det behövde flyttas, och Daniel tog kommandot över operationen med illa återhållen ilska och irritation. Han började kommendera oss andra om hur vi skulle dra, samtidigt som han själv började rycka ganska ilsket i en av tältets öglor där stödrep var tänkta att fästas.
Plötsligt medan han ryckte som värst, helt utan förvarning, släppte öglan han drog i, Med ett *ritsch* drogs tältet sönder, och Daniel, rejält baktung av uppdämd frustration, föll handlöst bakåt. För mig, som stod fem meter därifrån, blev det smärtsamt tydligt hur han, innan han landade i gräset, hann helt ge upp sina drömmar om ett fungerande tält. Med armarna utslagna i en jesus-på-korset pose föll han bakåt platt på rygg och blev liggande tillsammans med sina drömmar om en problemfri sommar platt i gräset.
Här kunde historien ha slutat om det inte vore för Daniels taktlöse kompis, nämligen undertecknad. Det såg visserligen ganska roligt ut när Daniel ramlade, men jag insåg ju att det absolut inte var läge att börja skratta. Och så extremt kul såg det väl inte ut? Så jag vände mig bort, men började liksom fnissa lite inombords åt hur dålig impuls det var att börja skratta nu. Och då kunde det inte unslippa mig ett litet fniss. Det lät ungefär som en snarkning.
Daniel låg fortfarande kvar i gräset, inte det minsta road. Och där nånstans brast det fullständigt för mig. Jag började gapskratta. Och jag skrattade nog mest åt att jag skrattade. Då började Marcuis också skratta. Och Anette, Daniels sambo också. Den enda som inte skrattade var Daniel. Och då, i det nervösa läget, tyckte jag att det faktum att han inte skrattade var så fascinerande kul att jag skrattade så tårarna började rinna. Jag kände mig som den belgiske talk-show-värden som inte kan hålla tillbaka skrattet åt att en kille som råkat extremt illa ut vid en testikeloperation och blivit impotent också fått en förstörd, och lite lustig, röst. Se här
Nåja, Daniel fick inget riktigt vredesutbrott, trots att han egentligen kanske borde ha fått det. Jag fick mig ett riktigt gott skratt, och kanske tog det udden av det ledsamma i händelsen litegrann.
Jag vet inte vad det säjer om mig att det jag tydligen skrattar som allra mest åt är när en kompis råkar illa ut och får sina drömmar och visioner slagna i spillror. Kanske är jag en elak jävel, Kanske är jag skadeglad och avundsjuk. Eller kanske har jag bara konstig humor. Skrattade gjorde jag i alla fall så jag fick ont i hårbotten.
Förlåt, Daniel, hoppas det löser sig med ett annat tält.
Daniel hade förstås sett fram mycket mot att tältet skulle komma eftersom det skulle underlätta hans arbetssituation under vår och sommar och många år framöver, då han bara skulle behöva sätta i en kontakt i ett uttag och sedan kunna se på hur hans tält blåste upp sig medan han själv tog en kopp kaffe eller pillade sig i naveln eller på något annat bekvämt sätt fick tiden att gå.
Tyvärr visade det sig vid första försöket att blåsa upp tältet att det inte riktigt var fullt så enkelt. Det första problemet var att själva "ärmen", tygröret som skulle fästas i komressorn där luften skulle blåsas in i tältet, inte alls var av samma storlek som öppningen på kompressorn. Det blev därför ett avsevärt läckage och inte mycket luft i tältet. Han insåg att han skulle behöva en viss hjälp i form av moralisk och även rent fysisk stöttning av mig och Marcus. Sagt och gjort, vi ryckte ut och hjälpte Daniel att blåsa upp tältet i hans trädgård. Det var ett mycket stort tält, 60 kvadrat golvyta.
Öppningen tätades så gott det gick, och det gick ganska gott, med rörtätningar och silvertejp. Kompressorn drog igång och tältet började sakta fyllas.
Det såg så bra ut till en början. Den främre portalen reste sig mycket fint och det verkade som att detta skulle bli en promenad i parken och en mäktig upplevelse. Men sen tog det liksom stopp. De andra valven vile inte riktigt fyllas på. Det främre och det därnäst fylldes på rätt bra, men sen var de märkvärdigt slappa och verkade vara i behov av blåa piller. Och det verkade inte spela någon roll hur länge vi väntade, vi hade igång kompressorn i 15 minuter eller så men inget mer fylldes på.
Daniel började vid det laget bli rejält frustrerad. Det här var hans andra försök att blåsa upp tältet och det verkade helt enkelt inte funka så bra. Man såg hur hoppet började överge honom och hur han sakta men säkert började övergå till att tro att detta nog aldrig skulle funka. Det var helt enkelt för mycket som krånglade.
Men ett försök till skulle vi i alla fall göra. Vi bestämde oss för att försöka blåsa i det från ena sidan först, försöka täta så gott vi kunde och sen flytta kompressorn till andra sidan. Daniel trodde inte riktigt på teorin att det skulle kunna funka, antagligen hade han helt rätt, men han lät sig övertalas. Hans tillstånd vid det här laget var nånstans mellan total ilska och resignation.
När vi släppte ut luften ur tältet hade det delvis hamnat snett och seglat ut i deras fina, prunkande blomrabatt. Vi konstaterade att det behövde flyttas, och Daniel tog kommandot över operationen med illa återhållen ilska och irritation. Han började kommendera oss andra om hur vi skulle dra, samtidigt som han själv började rycka ganska ilsket i en av tältets öglor där stödrep var tänkta att fästas.
Plötsligt medan han ryckte som värst, helt utan förvarning, släppte öglan han drog i, Med ett *ritsch* drogs tältet sönder, och Daniel, rejält baktung av uppdämd frustration, föll handlöst bakåt. För mig, som stod fem meter därifrån, blev det smärtsamt tydligt hur han, innan han landade i gräset, hann helt ge upp sina drömmar om ett fungerande tält. Med armarna utslagna i en jesus-på-korset pose föll han bakåt platt på rygg och blev liggande tillsammans med sina drömmar om en problemfri sommar platt i gräset.
Här kunde historien ha slutat om det inte vore för Daniels taktlöse kompis, nämligen undertecknad. Det såg visserligen ganska roligt ut när Daniel ramlade, men jag insåg ju att det absolut inte var läge att börja skratta. Och så extremt kul såg det väl inte ut? Så jag vände mig bort, men började liksom fnissa lite inombords åt hur dålig impuls det var att börja skratta nu. Och då kunde det inte unslippa mig ett litet fniss. Det lät ungefär som en snarkning.
Daniel låg fortfarande kvar i gräset, inte det minsta road. Och där nånstans brast det fullständigt för mig. Jag började gapskratta. Och jag skrattade nog mest åt att jag skrattade. Då började Marcuis också skratta. Och Anette, Daniels sambo också. Den enda som inte skrattade var Daniel. Och då, i det nervösa läget, tyckte jag att det faktum att han inte skrattade var så fascinerande kul att jag skrattade så tårarna började rinna. Jag kände mig som den belgiske talk-show-värden som inte kan hålla tillbaka skrattet åt att en kille som råkat extremt illa ut vid en testikeloperation och blivit impotent också fått en förstörd, och lite lustig, röst. Se här
Nåja, Daniel fick inget riktigt vredesutbrott, trots att han egentligen kanske borde ha fått det. Jag fick mig ett riktigt gott skratt, och kanske tog det udden av det ledsamma i händelsen litegrann.
Jag vet inte vad det säjer om mig att det jag tydligen skrattar som allra mest åt är när en kompis råkar illa ut och får sina drömmar och visioner slagna i spillror. Kanske är jag en elak jävel, Kanske är jag skadeglad och avundsjuk. Eller kanske har jag bara konstig humor. Skrattade gjorde jag i alla fall så jag fick ont i hårbotten.
Förlåt, Daniel, hoppas det löser sig med ett annat tält.
Åldrande av film kontra böcker
Lustigt det där med hur böcker från 1300-talet kan i viss mån kännas fräscha, up-to-date och kännas som om de säjer en något om livet och till och med ens samtid, medan filmer med 20 år på nacken kan kännas totalt hopplöst passé. Just nu illustreras det i TV av serien Hedebyborna, som bygger på fyra romaner av en av mina absoluta författarfavoriter, Sven Delblanc. Böckerna tillhör, enligt mig, det riktigt stora som skrivits inom svensk litteratur och även TV-serien betraktades när den kom som ett mästerverk. Böckerna skrevs under sjuttiotalet och det var även under detta årtionde som TV-serien spelades in.
Nu har jag börjat se TV-serien och kan bara konstatera att den hittills inte tycks ha åldrats med alls samma värdighet som böckerna. Det blir såpass stora glapp mellan sjuttiotalets och dagens teknik och även i viss mån bildestetik, att det lägger vissa hinder i vägen för den fantastiska berättelsen. Även tempot är något man inte är van vid. Skådespelarna är verkligen sin tids absolut främsta så det är inget fel på det planet och många av dom har haft mycket långa och framgångsrika karriärer som sträcker sig långt in i vår tid. Men ändå griper det inte tag i mig på alls samma sätt som böckerna gjorde, åtminstone inte efter två avsnitt.
Kanske är det så enkelt som att det fungerar bättre när man får skapa sina egna bilder inne i sitt eget huvud, där ljudet är perfekt och kamerastativet inte skakar, där färgerna är skarpa och varje person ser ut som man tänkt sig. Språket verkar åldras på ett mycket vackrare sätt än tekniken.
En lustig passus med "Hedebyborna" är att det visar sig att Allan Svensson, ja just det, själve Gustav Svensson i "SvenssonSvensson" - den gravt pinsamme och nästan lika överviktige brevbäraren med pajsarbyxor. var en riktig hunk back in the days. Det är visst fler än svensk film som åren inte behandlar med önskvärd varsamhet.
Nu har jag börjat se TV-serien och kan bara konstatera att den hittills inte tycks ha åldrats med alls samma värdighet som böckerna. Det blir såpass stora glapp mellan sjuttiotalets och dagens teknik och även i viss mån bildestetik, att det lägger vissa hinder i vägen för den fantastiska berättelsen. Även tempot är något man inte är van vid. Skådespelarna är verkligen sin tids absolut främsta så det är inget fel på det planet och många av dom har haft mycket långa och framgångsrika karriärer som sträcker sig långt in i vår tid. Men ändå griper det inte tag i mig på alls samma sätt som böckerna gjorde, åtminstone inte efter två avsnitt.
Kanske är det så enkelt som att det fungerar bättre när man får skapa sina egna bilder inne i sitt eget huvud, där ljudet är perfekt och kamerastativet inte skakar, där färgerna är skarpa och varje person ser ut som man tänkt sig. Språket verkar åldras på ett mycket vackrare sätt än tekniken.
En lustig passus med "Hedebyborna" är att det visar sig att Allan Svensson, ja just det, själve Gustav Svensson i "SvenssonSvensson" - den gravt pinsamme och nästan lika överviktige brevbäraren med pajsarbyxor. var en riktig hunk back in the days. Det är visst fler än svensk film som åren inte behandlar med önskvärd varsamhet.
Stockholmsfixeringen i mediarapporteringen
Jag är inte den som stör mig särskilt mycket på att det ligger ett stort fokus på vår huvudstad i mediarapporteringen normalt sett. Jag har klar förståelse för att Stockholm är Sveriges i särklass största stad och att det innebär att den får mest utrymme i media. Men ibland kan det till och med stå en Stockholms-gillare som mig upp i halsen.
Örebro SK tog igår emot Hammarby i fotbollsallsvenskan. Örebro har i år ett starkt lag som vunnit hemma mot serieledarna Helsingborg och fjolårsmästarna Kalmar. Man ligger i mitten av tabellen trots ett mycket svårt inledande spelprogram. Det borde därför inte vara någon nyhet för någon med medelmåttigt fotbollsintresse att ett lag som Hammarby, även de år man har ordning på trupp och spel, inte bara kan åka och hämta tre pinnar i Örebro. Tvärtom var de faktiskt nederlagstippade i denna match om man tittar på odds-sättning och annat.
ÖSK vann också matchen mycket rättvist med 2-0, ett resultat som sett till matchbilden var i underkant. Vad pratar man om i 7,5 av de 8 minuterna som man diskuterar matchen i fotbollskväll? Jo, Hammarbys kris. I aftonbladet fokuserar man också all kraft på krisen i Hammarby. Visst jag, kan förstå att det är en nyhet av större nyhetsvärde att Hammarby ligger på nedflyttningsplats än att ÖSK ligger i mitten av tabellen, men ändå - lite respekt för det hittills solklara faktum att Hammarby i år är ett sämre fotbollslag an ÖSK vore klädsamt.
Örebro SK tog igår emot Hammarby i fotbollsallsvenskan. Örebro har i år ett starkt lag som vunnit hemma mot serieledarna Helsingborg och fjolårsmästarna Kalmar. Man ligger i mitten av tabellen trots ett mycket svårt inledande spelprogram. Det borde därför inte vara någon nyhet för någon med medelmåttigt fotbollsintresse att ett lag som Hammarby, även de år man har ordning på trupp och spel, inte bara kan åka och hämta tre pinnar i Örebro. Tvärtom var de faktiskt nederlagstippade i denna match om man tittar på odds-sättning och annat.
ÖSK vann också matchen mycket rättvist med 2-0, ett resultat som sett till matchbilden var i underkant. Vad pratar man om i 7,5 av de 8 minuterna som man diskuterar matchen i fotbollskväll? Jo, Hammarbys kris. I aftonbladet fokuserar man också all kraft på krisen i Hammarby. Visst jag, kan förstå att det är en nyhet av större nyhetsvärde att Hammarby ligger på nedflyttningsplats än att ÖSK ligger i mitten av tabellen, men ändå - lite respekt för det hittills solklara faktum att Hammarby i år är ett sämre fotbollslag an ÖSK vore klädsamt.
Humor
Vad är egentligen kul? Vad är humor? Jag har tidigare i något inlägg nämnt hur Stina ibland kan finna de mest aparta saker roande, som när jag eller Elin sopar t.ex. Det är på något sätt svårt att intellektualisera kring humor. Och man kan ju tycka att såna som Groucho Marx ("jag skulle aldrig gå med i en förening som skulle acceptera mig som medlem") eller Oscar Wilde ("Jag glömmer aldrig ett ansikte, men i ert fall är jag beredd att göra ett undantag") är ganska kul. Och man skulle på ett sätt verkligen vilja att det var sådana personer och deras uppenbara slagfärdighet och fyndighet som man skrattade som allra hjärtligast åt. För det känns ju både kultiverat och förfinat att se detta som sitt höchtes gut på humorskalan.
Samtidigt bör man ju vara ärlig mot sig själv och inse att det som verkligen får en att gapskratta ju är helt andra saker. Jag kan t.ex. dö av skratt åt den här tydligen ryske sångaren vid namn Kirkorov som under ett "live"framträdande blir så till den milda grad skrämd av att en liten rar tant nuddar honom att han vrålar ut sin skräck rakt ut i luften, därmed sabbande den dittillsvarande kanske åtminstone hjälpligt upprätthållna illusionen att han inte sjunger playback. Kolla här
SÅNT skrattar jag åt. Groucho Marx får ursäkta.
Samtidigt bör man ju vara ärlig mot sig själv och inse att det som verkligen får en att gapskratta ju är helt andra saker. Jag kan t.ex. dö av skratt åt den här tydligen ryske sångaren vid namn Kirkorov som under ett "live"framträdande blir så till den milda grad skrämd av att en liten rar tant nuddar honom att han vrålar ut sin skräck rakt ut i luften, därmed sabbande den dittillsvarande kanske åtminstone hjälpligt upprätthållna illusionen att han inte sjunger playback. Kolla här
SÅNT skrattar jag åt. Groucho Marx får ursäkta.
Trash-talk
I VM i fotboll blev Zinedine Zidane utvisad efter att ha skallat ner Marco Materazzi. Materazzi sa nåot fult till Zidane, oklart vad, men vi kan utgå från att det var något riktigt ordentligt otrevligt. Igår blev ÖSK-spelaren Nordin Gerzic utvisad efter att ha måttat ett slag mot Stefan Selakovic som också sagt något otrevligt. Versionerna går även här isär om vad det var han sa.
Jag har själv hållt på med volleyboll på en hyfsad nivå, division 1. Det förekommer även där vissa tråkningar. Jag har inget emot att slänga käft med glimten i ögat. Vid pokerbordet är det också en välkänd taktik att få någon ur balans genom att säja några ord i rätt läge.
Vad ska man då tycka om detta? I mina ögon är det helt ok att ifrågasätta någons skicklighet inom den idrott/spel man håller på med, att så att säja tråka någon lite för dennes egenskaper inom t.ex. volleboll. Man kan säja saker som att, "ge mig nästa pass, jag har en svag blockare emot mig här" och den typen av saker. Det är ju inget som kränker den spelaren på något annat område, än just det man för tillfället håller på med. Han är en svag blockare, inte en dålig person, en risig älskare eller vad det vara månde. Särskilt ok blir den typen av trash-talk när det sker med glimten i ögat, när det mer är fråga om vänskaplig munhuggning. Då är det till och med en kul del av spelet, som jag inte skulle vilja vara utan.
Däremot, låt det vara fullständigt klart: den som anser det vara ok att kränka någon på allvar bara för att man är på en idrottsplan, som anser att alla medel är tillåtna för att vinna, är i mina ögon inte värd vatten. Marco Materazzi är i min bok en liten människa och en loser, så mycket världmästare han är. Hur det är med Stefan Selakivic vet jag faktiskt inte, det var för spridda versioner om vad han sa, men jag kommer att ha ögonen på honom från och med nu.
Ska vi inte ta och enas helt enkelt om att vi ska behandla varandra med respekt även när vi är varandras motståndare? Det är dags att återupprätta ett slags gentlemannakodex, där det inte bara är att vinan som gäller, utan att vinna utan att gå över lik. Vi behöver ta bort hjältestatusen på dom som gör det och hylla sportsmannanda i högre grad än i dag.
Jag kanske låter som en moraltant nu, men jag är så jävla trött på det här fenomenet. Idrotten ska inte bli en arena för små människor att vältra ur sig all möjlig dynga från sina egna tillkortakommanden. Idrotten ska vara en god kraft i samhället där man får lära sig att ta sig fram med schyssta medel och med respekt för sin motståndare. Annars kan vi lägga ner.
Jag har själv hållt på med volleyboll på en hyfsad nivå, division 1. Det förekommer även där vissa tråkningar. Jag har inget emot att slänga käft med glimten i ögat. Vid pokerbordet är det också en välkänd taktik att få någon ur balans genom att säja några ord i rätt läge.
Vad ska man då tycka om detta? I mina ögon är det helt ok att ifrågasätta någons skicklighet inom den idrott/spel man håller på med, att så att säja tråka någon lite för dennes egenskaper inom t.ex. volleboll. Man kan säja saker som att, "ge mig nästa pass, jag har en svag blockare emot mig här" och den typen av saker. Det är ju inget som kränker den spelaren på något annat område, än just det man för tillfället håller på med. Han är en svag blockare, inte en dålig person, en risig älskare eller vad det vara månde. Särskilt ok blir den typen av trash-talk när det sker med glimten i ögat, när det mer är fråga om vänskaplig munhuggning. Då är det till och med en kul del av spelet, som jag inte skulle vilja vara utan.
Däremot, låt det vara fullständigt klart: den som anser det vara ok att kränka någon på allvar bara för att man är på en idrottsplan, som anser att alla medel är tillåtna för att vinna, är i mina ögon inte värd vatten. Marco Materazzi är i min bok en liten människa och en loser, så mycket världmästare han är. Hur det är med Stefan Selakivic vet jag faktiskt inte, det var för spridda versioner om vad han sa, men jag kommer att ha ögonen på honom från och med nu.
Ska vi inte ta och enas helt enkelt om att vi ska behandla varandra med respekt även när vi är varandras motståndare? Det är dags att återupprätta ett slags gentlemannakodex, där det inte bara är att vinan som gäller, utan att vinna utan att gå över lik. Vi behöver ta bort hjältestatusen på dom som gör det och hylla sportsmannanda i högre grad än i dag.
Jag kanske låter som en moraltant nu, men jag är så jävla trött på det här fenomenet. Idrotten ska inte bli en arena för små människor att vältra ur sig all möjlig dynga från sina egna tillkortakommanden. Idrotten ska vara en god kraft i samhället där man får lära sig att ta sig fram med schyssta medel och med respekt för sin motståndare. Annars kan vi lägga ner.
Men röven också....
Tre-åringen som vet bäst
Vi var på Loka brunn i helgen för att fira min mamma som fyller 60 år idag. Grattis igen mamma! Det var en mycket trevlig vistelse och det mesta var till stor belåtenhet. Ett litet missöde hade vi dock när vi skulle gå på promenad på söndagen.
Vi hade med oss en boll som Anders, min nyligen tre år fyllda brorson, och jag lekte friskt med hela tiden. Som tre-åring är det ju en del av vilken lek man än ägnar sig åt att hela tiden försöka dirva den man leker med till milt vansinne genom att testa gränserna för, i det här fallet, hur många gånger personen man leker med kan tänka sig att hämta bollen på något illa beläget ställe, dit man rullat den efter uppmaningen "nej, inte ner där!". Inget konstigt med det. Jag sprang helt enkelt som man kan vänta sig omkring och skrek "nej, inte ner där", Anders rullade ner bollen där ändå och jag hämtade den efter lite förmaningar. Det var i mångt och mycket så själva essensen i leken såg ut.
Efter ett tag kom vi fram till en sjö på höger sida, med en ganska brant slänt ner mot sjön. Jag insåg direkt att här gällde det att bollen inte rullade ner, så jag skärpte tonen lite i mina krav på att Anders skulle låta bli att rulla ner den där, och det funkade hyggilgt. Han gjorde bara sporadiska försök att rulla ner den där, men inget riktigt allvarligt eftersom han förstod att farbror verkade mena allvar nu.
Ytterligare en bit fram var det en rastplats nere vid sjön, just nedanför slänten. Min pappa, följaktligen Anders farfar, och min bror Per gick ner till rastplatsen. Här såg jag nu ett gyllene läge att ändå kunna rulla ner bollen. Med den kraft som Anders maximalt fick på bollen skulle den på sin höjd rulla ner för slänten och sen stanna på den lilla rastplatsen och därmed inte åka ner i sjön strax bakom. Jag sa därför glad i hågen till Anders att "här kan du rulla ner den. Farfar tar emot den". Alla i sällskapet tände till lite på idéen och började uppmuntra Anders att sparka till bollen. Här visade dock Anders upp en häpnadsväckande integritet tillsammans med en knivskarp konsekvensanalys och en stor portion självkänsla när han efter några sekunders övervägande och utsatt för ett visst grupptryck vände sig mot mig och sa "du får sparka den". Ni förstår hur han analyserat situationen perfekt, inte sant? Han resonerar sannolikt i stil med "det här verkar kul, jag vill gärna se hur bollen åker nerför slänten. Men jag tycker det verkar finnas en överhängande risk att den trots allt plumsar ner i sjön. Jag är inte alls säker på att farfar klarar att fånga den. Riskerna verkar överstiga underhållningsvärdet. Jag vill inte ta risken. Men om jag skjuter över ansvaret på min inte lika genomtänkte farbror kan jag både äta kakan och ha den kvar". All respekt Anders.
Som ni säkert redan listat ut vid det här laget ställde vi upp oss jag och farfar, han med koncentrerad målvaktspose och jag med den utsedde straffskyttens manér. Jag tog sats, sulade iväg bollen i en vacker båge och hann precis tänka att det där gjorde jag bra, den tar han lätt, när bollen tog lite skruv och landade med en studs ungefär vid farfars fötter. Han tog ett par mycket snabba, men rejält okoordinerade steg, sprattlade ut med ena foten i vad som antagligen var ett försök till benparad, men han var aldrig egentligen nära att ens nudda bollen. Magnus Hedman hade inte kunnat gjort det sämre. Bollen rullade alltså förbi. Per, som vid det här laget anat faran kastade sig upp från den bänk där han lagt sig tillrätta bekvämt på rygg och tog några snabba sprintsteg. Han var en aning närmare att lyckas än farfar, men han hade för dåligt utgångsläge. Bollen plumsade i sjön och började omedelbart flyta ut från land.
Jag gjorde ett taffligt försök att kasta en sten utanför bollen för att svallvågorna skulle börja föra den lite inåt, men misslyckades totalt och träffade något innanför bollen, som drev ut ytterligare. Emellertid hade pappa börjat klä av sig alla kläder och var på väg i sjön. Min insats med stenen blev dock droppen och han insåg att avståndet var för långt och att han antagligen skulle frysa ihjäl i det kalla vattnet. Bollen drev hjälplöst iväg. Aslångt bort.
När den bara var en liten prick vid horisonten såg den ut att ta en brant sväng vänster och att ta sig närmare land. Pappa gav sig iväg och lyckades hitta ett ställe där den var tillräckligt nära land för att ett dopp skulle gå att motivera, slängde sig i sjön och fiskade upp bollen. Under tiden var jag själv ungefär en halv kilometer längre bort eftersom jag hade missbedömt hur långt bollen tagit sig. Pappa räddade alltså upp situationen efter sitt mindre framgångsrika gästspel som målvakt.
Allt detta hade alltså Anders, tre år, insett riskerna för och visligen avböjt. Vi kan nog alla vara överens om att han var den enda riktige vinnaren i situationen. Jag hoppas att jag själv en gång kommer att upparbeta samma goda omdöme, samma förmåga att få ut maximalt ur en situation till minsta möjliga risk.
Men det ser banne mig inte särskilt ljust ut.
Vi hade med oss en boll som Anders, min nyligen tre år fyllda brorson, och jag lekte friskt med hela tiden. Som tre-åring är det ju en del av vilken lek man än ägnar sig åt att hela tiden försöka dirva den man leker med till milt vansinne genom att testa gränserna för, i det här fallet, hur många gånger personen man leker med kan tänka sig att hämta bollen på något illa beläget ställe, dit man rullat den efter uppmaningen "nej, inte ner där!". Inget konstigt med det. Jag sprang helt enkelt som man kan vänta sig omkring och skrek "nej, inte ner där", Anders rullade ner bollen där ändå och jag hämtade den efter lite förmaningar. Det var i mångt och mycket så själva essensen i leken såg ut.
Efter ett tag kom vi fram till en sjö på höger sida, med en ganska brant slänt ner mot sjön. Jag insåg direkt att här gällde det att bollen inte rullade ner, så jag skärpte tonen lite i mina krav på att Anders skulle låta bli att rulla ner den där, och det funkade hyggilgt. Han gjorde bara sporadiska försök att rulla ner den där, men inget riktigt allvarligt eftersom han förstod att farbror verkade mena allvar nu.
Ytterligare en bit fram var det en rastplats nere vid sjön, just nedanför slänten. Min pappa, följaktligen Anders farfar, och min bror Per gick ner till rastplatsen. Här såg jag nu ett gyllene läge att ändå kunna rulla ner bollen. Med den kraft som Anders maximalt fick på bollen skulle den på sin höjd rulla ner för slänten och sen stanna på den lilla rastplatsen och därmed inte åka ner i sjön strax bakom. Jag sa därför glad i hågen till Anders att "här kan du rulla ner den. Farfar tar emot den". Alla i sällskapet tände till lite på idéen och började uppmuntra Anders att sparka till bollen. Här visade dock Anders upp en häpnadsväckande integritet tillsammans med en knivskarp konsekvensanalys och en stor portion självkänsla när han efter några sekunders övervägande och utsatt för ett visst grupptryck vände sig mot mig och sa "du får sparka den". Ni förstår hur han analyserat situationen perfekt, inte sant? Han resonerar sannolikt i stil med "det här verkar kul, jag vill gärna se hur bollen åker nerför slänten. Men jag tycker det verkar finnas en överhängande risk att den trots allt plumsar ner i sjön. Jag är inte alls säker på att farfar klarar att fånga den. Riskerna verkar överstiga underhållningsvärdet. Jag vill inte ta risken. Men om jag skjuter över ansvaret på min inte lika genomtänkte farbror kan jag både äta kakan och ha den kvar". All respekt Anders.
Som ni säkert redan listat ut vid det här laget ställde vi upp oss jag och farfar, han med koncentrerad målvaktspose och jag med den utsedde straffskyttens manér. Jag tog sats, sulade iväg bollen i en vacker båge och hann precis tänka att det där gjorde jag bra, den tar han lätt, när bollen tog lite skruv och landade med en studs ungefär vid farfars fötter. Han tog ett par mycket snabba, men rejält okoordinerade steg, sprattlade ut med ena foten i vad som antagligen var ett försök till benparad, men han var aldrig egentligen nära att ens nudda bollen. Magnus Hedman hade inte kunnat gjort det sämre. Bollen rullade alltså förbi. Per, som vid det här laget anat faran kastade sig upp från den bänk där han lagt sig tillrätta bekvämt på rygg och tog några snabba sprintsteg. Han var en aning närmare att lyckas än farfar, men han hade för dåligt utgångsläge. Bollen plumsade i sjön och började omedelbart flyta ut från land.
Jag gjorde ett taffligt försök att kasta en sten utanför bollen för att svallvågorna skulle börja föra den lite inåt, men misslyckades totalt och träffade något innanför bollen, som drev ut ytterligare. Emellertid hade pappa börjat klä av sig alla kläder och var på väg i sjön. Min insats med stenen blev dock droppen och han insåg att avståndet var för långt och att han antagligen skulle frysa ihjäl i det kalla vattnet. Bollen drev hjälplöst iväg. Aslångt bort.
När den bara var en liten prick vid horisonten såg den ut att ta en brant sväng vänster och att ta sig närmare land. Pappa gav sig iväg och lyckades hitta ett ställe där den var tillräckligt nära land för att ett dopp skulle gå att motivera, slängde sig i sjön och fiskade upp bollen. Under tiden var jag själv ungefär en halv kilometer längre bort eftersom jag hade missbedömt hur långt bollen tagit sig. Pappa räddade alltså upp situationen efter sitt mindre framgångsrika gästspel som målvakt.
Allt detta hade alltså Anders, tre år, insett riskerna för och visligen avböjt. Vi kan nog alla vara överens om att han var den enda riktige vinnaren i situationen. Jag hoppas att jag själv en gång kommer att upparbeta samma goda omdöme, samma förmåga att få ut maximalt ur en situation till minsta möjliga risk.
Men det ser banne mig inte särskilt ljust ut.
Min stål-Farmor
De flesta av er som till äventyrs läser den här bloggen ibland har säkert vid något tillfälle stött på min farmor. Men för er som inte har gjort det kan det ändå vara värt en beskrivning. Hon är snart 82 år gammal, ca 150 cm i strumplästen och med en energi och arbetslust som får Ingvar Kamprad att framstå som en oambitiös latmask. En del av er tror antagligen att hon alltid kommer som en paketlösning, tillsammans med sin syster, Gun. Jag har vid något tillfälle lite tankspritt berättat om dom för någon kompis som just "Farmor och hennes syster ,Gun" varpå kompisen genmält att "du, det behövs ingent förtydligande. Alla vet vilka farmorogun är". De är helt enkelt lite av ett begrepp. Men för de som känner dom lite närmare är de faktiskt två stycken personer, därtill faktiskt ganska olika. Men ok, mer om det en annan gång kanske, det här ska handla om farmor.
Den här veckan är hon på besök hos oss. Just den här gången har hon faktiskt varit lite tröttare i kroppen än vanligt, beroende på en elakartad förkylning med tillhörande ledbesvär som hon äter medicin mot. Men hon är inte värre ledbruten än att hon orkar hålla igång precis hela tiden i ett tempo som Elin har precis häcken full att hänga med i. Igår när jag kom hem var carporten minutiöst städad (den hade dittills sett ut ungefär som något ur programmet rent hus), det fanns mat lagad, det var nya nystrukna och hemvävda gardiner klara att hängas upp, det hade köpts gardinstänger och fästen och de hade varit på tippen med ett stort lass skräp. Och när jag kom hem satte vi i princip direkt igång att hänga upp gardinerna. En helt vanlig dag för farmor som inte tyckte att de legat i nåt särskilt.
Men det är klart, i relation till vissa andra bedrifer hon har gjort var det en lugn dag. En gång till exempel, när jag och Elin höll på med lite renovering i vår sommarstug, vi hade, som vi tyckte, kommit igång tidigt och varit iväg och handlat virke och var vid sommarstugan strax efter 09.00. Farmor visste vad vi skulle göra den dagen och hade bekymrat sig lite för att vi inte skulle kunna köra ända fram till stugan med virket. Nåja, tänkte jag, vi bär väl sista biten för hand eller kör det på skottkärra, det rörde sig om kanske 75 meter dit man inte tog sig fram med bil och kärra. Men döm om vår förvåning när vi körde fram mot stugan och farmorogun stod där med varsin spade i handen. "Vi byggde en väg" sa farmor glädjestrålande. "...?" eller nåt sånt sa väl jag. Men då visade det sig att de byggt en vägsnutt på morgonkvisten, kanske tre meter lång så att det gick att köra upp till en annan plan yta och ta sig ända fram till stugan. Där fick man för att man tyckte man var tidigt igång. Vid detta tillfälle hade ingen av dom visserligen fyllt 80 riktigt än, men i alla fall.
En annan gång, i samband med samma renovering, hade jag upptäckt att själva jorden under torpargrunden på vårt lilla hus hade tagit sig upp till golvet underifrån. Jag vet inte hur det gått till, men det måste väl ha runnit in vatten under huset i århundraden, som tagit med sig lite jord i taget och nu var det en jordhög därunder som stötte i golvet och det kändes som uppenbar risk för att golvet skulle ruttna. Så jag ålade mig in under där med hacka och spade för att göra något åt det. Farmor och pappa var även med den dagen. Efter ett tag hade vi jobbat ut mycket av jorden. Det var en hel del jord kvar därunder, men nu var det i alla fall en decimeter mellan själva jorden och golvet. Det borde räcka tyckte både jag och pappa. Möjligen var vårt beslutsfattande påverkat och vårt omdöme grumlat av hur exceptionellt obekvämt det var att ligga på mage inne under en husgrund med jord i öron, ögon och mun, spindlar och myror som sprang härs och tvärs över vår lekamen och en allmänt ömklig arbetssituation. I vilket fall som helst tyckte vi att det nog räckte så. Vid det här laget, under vår korta överläggning i stående ställning framför huset hade jag inte hunnit reflektera så värst över var farmor var. Men nu vandrade blicken ner mot husgrunden igen och där stack det fram två gula stövlar. Det var det enda man såg av farmor. Hon kämpade tyst och oförtrutet vidare med jorden, totalt ovillig att lämna ifrån sig ett halvbra gjort jobb bara för att det var ett jämrans elände att utföra resten av jobbet. Annat virke i den generationen minsann. Så jag och pappa fick vackert krypa in under grunden och slutföra jobbet tills det var perfekt, något annat tillät trots allt inte samvetet.
En sista anekdot i mängden var faktiskt också vid samma sommarstuga. Det är en ganska brant, kanske 150 meter lång, sluttning från stugan ner mot vägen. På denna väg satt jag och Elin, i bilen färdiga att bege oss in till stan. Vi hade kärran på och en del virke igen. Kanske var det rent av samma dag som vägbygget slår det mig nu. Jaja, skit samma. Farmorogun stod uppe vid sommarstugan och vinkade avsked till oss. Jag körde en meter och vinkade till dom, när farmor utan minsta förvarning börjar rusa nerför slänten. I precis full kareta. Jag blev ganska nervös för det påminde påtagligt om vinjetten till lilla huset på prärien när de tre småflickorna rusar nerför en slänt för att hälsa på pappa Charles och mamma ? och minstingen gör en mycket vådlig färd där varje steg ett bra tag ser ut att vara det sista innan hon slutligen klappar sig i. Precis som lillflickans färd nerför backen var det med farmors. Men mirakulöst nog lyckdes hon hålla sig på benen hela vägen nerför slänten. Jag hade förstås stannat bilen för längesen, eftersom jag ju direkt förstod att hon ville något när hon satte iväg, men det bromsade inte på något sätt hennes vansinnesrusning. Till slut kom hon fram till bilen, förvånansvärt lite märkt av sin sprint, och sa med andan i halsen "Du tappade en bräda!". "Öh. Ok." sa jag och plockade upp brädan. Jag trodde nog att det skulle vara något lite mer dramatiskt som fått henne att med fara för eget liv och egen lårbenshals tjurrusa nerför en brant slänt. Men icke. Nåja. Att kunna göra en sån rusch vid 80 och överleva kan inte vara mången förunnat.
Farmor är min idol. Hoppas nu bara att hon inte fullständigt sliter ut Elin under veckan.
Barn som far illa
Jag har alltid, vilket ju vore otroligt konstigt annars, haft svårt för att höra om barn som far illa. Det har nog alla friska människor. Men sen Stina kom klarar jag inte av det alls längre. Det funkar inte för mig att höra om barn som far illa. Jag pallar inte. Jag mår illa själv in i själen.
Tydligen räcker inte mina empatiska förmågor riktigt till för att föreställa sig hur det skulle vara att ens eget barn blir sjukt eller på annat sätt far illa, innan jag fick ett eget barn. Men nu räcker de till allt för väl. När jag nu hör om pojken Thor, vars mamma inte får ta med honom hem till Sverige igen efter att han, enligt aftonbladet, kidnappats av pojkens pappa och som nu sitter i ett barnhem i Guatemala, kan jag liksom inte hålla det ifrån mig. Jag klarar inte av det utan att bli riktigt ordentligt illa berörd.
Häromdagen gick jag in och skänkte 500:- till barncancerfonden efter att ha läst en artikel om Victor som 1 och 1/2 år gammal dog i cancer på Uppsala lasarett, vars föräldrar hade som önskan att han skulle få dö hemma. När jag såg bilden av den sovande, döende pojken med en napp i munnen gick jag sönder. Jag skänkte pengarna, inte på något sätt av godhet, utan för att i nån mån försöka dämpa den smärta jag själv kände.
Jag vet inte ens riktigt var jag vill komma med det här. Barn far illa, ibland helt utan att någon vill det eller har skuld i det. Så kommer det att förbli. Men jag vet i alla fall nu och känner det tydligare än någonsin in till the very marrow, som Van Morrison skulle uttryckt det, att i alla sammanhang där det finns någon möjlighet att lindra plågorna eller hjälpa barn i svåra situationer, då är det vår plik t som människor att göra det.
Jag vet inte om jag är glad eller ledsen över denna min nya förmåga att känna som jag gör. Det var på ett sätt bekvämt förut när man inte gjorde det lika starkt. Men jag lutar nog trots allt över att det är något jag är tacksam för. För det känns faktiskt någonstans som att jag har kommit lite närmare kärnan i vad det innebär att vara människa.
Tydligen räcker inte mina empatiska förmågor riktigt till för att föreställa sig hur det skulle vara att ens eget barn blir sjukt eller på annat sätt far illa, innan jag fick ett eget barn. Men nu räcker de till allt för väl. När jag nu hör om pojken Thor, vars mamma inte får ta med honom hem till Sverige igen efter att han, enligt aftonbladet, kidnappats av pojkens pappa och som nu sitter i ett barnhem i Guatemala, kan jag liksom inte hålla det ifrån mig. Jag klarar inte av det utan att bli riktigt ordentligt illa berörd.
Häromdagen gick jag in och skänkte 500:- till barncancerfonden efter att ha läst en artikel om Victor som 1 och 1/2 år gammal dog i cancer på Uppsala lasarett, vars föräldrar hade som önskan att han skulle få dö hemma. När jag såg bilden av den sovande, döende pojken med en napp i munnen gick jag sönder. Jag skänkte pengarna, inte på något sätt av godhet, utan för att i nån mån försöka dämpa den smärta jag själv kände.
Jag vet inte ens riktigt var jag vill komma med det här. Barn far illa, ibland helt utan att någon vill det eller har skuld i det. Så kommer det att förbli. Men jag vet i alla fall nu och känner det tydligare än någonsin in till the very marrow, som Van Morrison skulle uttryckt det, att i alla sammanhang där det finns någon möjlighet att lindra plågorna eller hjälpa barn i svåra situationer, då är det vår plik t som människor att göra det.
Jag vet inte om jag är glad eller ledsen över denna min nya förmåga att känna som jag gör. Det var på ett sätt bekvämt förut när man inte gjorde det lika starkt. Men jag lutar nog trots allt över att det är något jag är tacksam för. För det känns faktiskt någonstans som att jag har kommit lite närmare kärnan i vad det innebär att vara människa.
Märkligt tillfredsställande att veta hur saker funkar
Har ju köpt hus. I helgen fick jag äntligen igång TV:n. Det var ju en bedrift av begränsade proportioner kan tyckas, Men för mig var det ett viktigt steg i att känna mig som husägare på riktigt, att in i själen förstå tjusningen med att faktiskt äga sitt hem (även om banken kanske inte tycker att vi äger det innan vi betalt tillbaks till dom, men skit i dom, ni förstår nog) .
Förut har man ju varit van att, så fort något inte funkar, kunna ringa till huresvärden som förhoppningsvis har skickat nån som fixar problemet. Man har inte själv behövt krypa omkring och leta efter problemets rot i mörka vrår. Men nu finns det inte längre nån hyresvärd att ringa, så man får ta skeden i vacker hand eller vad det heter.
Så i fredags kväll, när boxen från Boxer kommit (paraboler måste från och med Boxers intåg vara i princip helt onödigt ocm man inte är storkonsument av Al Jazeira) och jag kopplade glatt in den i det enda uttag som fanns kvar effter vår helrenovering. Boxen sökte efter kanaler, men hittade nada. Jag bytte ut sladden för att felsöka, men ingen bättring. Då började det så sakta gå upp för mig att det enda fungerande antennuttaget suttit på en väggsnutt som vi fått borttagen i samband med renoveringen. Det fanns alltså inte längre nåt fungerande uttag. Och precis här hade jag antagligen gett upp i en lägenhet.
Men som sagt, nu fanns det ingen att ringa, så jag klättrade helt sonika upp på taket för att försöka följa antennsladden och se var den tog vägen. Efter att ha legat och krälat på taket med näsan i diverse hängrännor trodde jag mig veta att det faktiskt gick in en sladd i vardagsrummet. Och det var ju mycket riktigt en sladdända som hängde där. Och just i det ögonblicket föll poletten ner och jag insåg att sladden till det antennuttag som suttit på den lilla borttagna väggsnutten hade suttit på utsidan väggen, inte inne i som jag trodde, och att det helt enkelt var den sladden som hängde där. Då återstod bara att hämta det bortmonterade uttaget som låg ute i carporten och skruva i sladden där. Jag skruvade visserliugen i den på fyra felaktiga sätt av de fem möjliga först, men sen funkade det ialla fall och kanalerna började strömma in.
Detta var en mycket omständlig beskrivning, men jag måste beskriva hela förloppet för att försöka förmedla vad jag nu kände. En helt ny förnimmelse av att på djupet förstå hur det hängde ihop. För den som av naturen är tekniskt begåvad är detta säkert något man bara fnissar åt, men för mig var det en stor tillfredsställelse. Det kändes som att man hade koll, var on top of things. En mycket speciell, och för mig mycket ovanlig, känsla. Så nu känner jag mig ännu mer tillfreds med att bo i hus, det kommer lösa sig med allt som krånglar.
Återkom för att se om jag har samma känsla när vi försökt koppla in tvättmaskinen.
Förut har man ju varit van att, så fort något inte funkar, kunna ringa till huresvärden som förhoppningsvis har skickat nån som fixar problemet. Man har inte själv behövt krypa omkring och leta efter problemets rot i mörka vrår. Men nu finns det inte längre nån hyresvärd att ringa, så man får ta skeden i vacker hand eller vad det heter.
Så i fredags kväll, när boxen från Boxer kommit (paraboler måste från och med Boxers intåg vara i princip helt onödigt ocm man inte är storkonsument av Al Jazeira) och jag kopplade glatt in den i det enda uttag som fanns kvar effter vår helrenovering. Boxen sökte efter kanaler, men hittade nada. Jag bytte ut sladden för att felsöka, men ingen bättring. Då började det så sakta gå upp för mig att det enda fungerande antennuttaget suttit på en väggsnutt som vi fått borttagen i samband med renoveringen. Det fanns alltså inte längre nåt fungerande uttag. Och precis här hade jag antagligen gett upp i en lägenhet.
Men som sagt, nu fanns det ingen att ringa, så jag klättrade helt sonika upp på taket för att försöka följa antennsladden och se var den tog vägen. Efter att ha legat och krälat på taket med näsan i diverse hängrännor trodde jag mig veta att det faktiskt gick in en sladd i vardagsrummet. Och det var ju mycket riktigt en sladdända som hängde där. Och just i det ögonblicket föll poletten ner och jag insåg att sladden till det antennuttag som suttit på den lilla borttagna väggsnutten hade suttit på utsidan väggen, inte inne i som jag trodde, och att det helt enkelt var den sladden som hängde där. Då återstod bara att hämta det bortmonterade uttaget som låg ute i carporten och skruva i sladden där. Jag skruvade visserliugen i den på fyra felaktiga sätt av de fem möjliga först, men sen funkade det ialla fall och kanalerna började strömma in.
Detta var en mycket omständlig beskrivning, men jag måste beskriva hela förloppet för att försöka förmedla vad jag nu kände. En helt ny förnimmelse av att på djupet förstå hur det hängde ihop. För den som av naturen är tekniskt begåvad är detta säkert något man bara fnissar åt, men för mig var det en stor tillfredsställelse. Det kändes som att man hade koll, var on top of things. En mycket speciell, och för mig mycket ovanlig, känsla. Så nu känner jag mig ännu mer tillfreds med att bo i hus, det kommer lösa sig med allt som krånglar.
Återkom för att se om jag har samma känsla när vi försökt koppla in tvättmaskinen.
Parkeringsbom
- 200 spänn har vi fått in i parkeringsavgifter den här månaden, Börje, 200 spänn! Jag fattar inte vad det är frågan om. Det är ett populärt område, med ont om parkering. Nej det säjer jag bara, Börje. Här ligger det en hund begraven.
Flytt
Häromdan hade jag en spännande förmiddag minsann, Vi hade hyrt in den billigaste flyttfirman, med f-skattsedel, vi kunde hitta i Örebro. De var betydligt billigare än flera andra, speciellt när det gällde att flytta vårt piano. Vi bor ju på tredje våningen utan hiss och med en mycket brant trappa med ansenlig sväng. Så vi tänkte att vi skulle ta hjälp för atty flytta piano av några proffs. Och visst, de tre musketörerna som dök upp var säkert proffs i så måtto att de försörjde sig på det. Men nån större proffessionalitet veti fåglum om de hade.
Den förste, som visade sig vara chefen, var en ganska tjock liten farbror, med grå hood uppfälld över huvet och en mössa under. Näste man var från Lettland och chefen kallade honom för "Iller". Som djuret alltså. Jag antar att det var ett utslag av "äsch, jag förstår ändå inte vad du heter för jag uppfattar inte slaviska spräk, så jag kallar dig för det svenska ord som påminner mest", för han var inte särskilt iller-lik. Sen var det en annan kille som såg ut lite som en surfare, fast med myskläder. Det visade sig också mycket riktigt, efter att jag förtvivlat försökt prata svenska med honom ett tag, att han var en äkta surfare, från LA, som knappt pratade ett ord svenska. Men det var ju ett mindre problem för mig när det visade sig att han var amerikan och vi kunde prata engelska. De andra två däremot kunde inte ett enda ord engelska, så viss språkförbistring fanns ju.
Deras plan för att få ner pianot verkade i princip vara att suga tag i det och försöka lyfta det, utan några större krusiduller. Iller bara skakade på huvudet. "Micket tungt". Ja, tänkte jag i mitt stilla sinne, det var liksom därför vi anlitade flyttgubbar, för att pianot är verkligen micket micket tungt. Men vi löste det på nåt sätt, vi fick ta tag i varsitt hörn och ömsom lyfta det, ömsom släpa det nerför vår mycket branta och slingriga trappa. I första svängen kändes det ett tag som om jag hade i princip all tyngd i min högra arm som jag trodde skulle slitas loss. I nästa lilla sväng var det tydligen MIke från LA som fick tyngden på sig för han gick från högröd till lila i ansiktet, allt medan Iller försökte förklara, på mick... mycket taskig svenska, för MIke, som inte förstod ens bra svenska, hur han skulle hålla. Emellertid höll MIke på att döden dö.
På nåt vänster fick vi till slut ner pianot i alla fall. Jag konstaterade bara för mig själv att den här trion inte hade haft en sportsmössa att få ner det utan mig till hjälp, men jag orkade inte sätta igång och bråka om det, utan vi flyttade vidare en del andra grejer och jag betalade hyfsat glatt. Professionalismen är död, men Mike från LA lever i alla fall, även om det var nära att liemannen tog honom den här gången.
Den förste, som visade sig vara chefen, var en ganska tjock liten farbror, med grå hood uppfälld över huvet och en mössa under. Näste man var från Lettland och chefen kallade honom för "Iller". Som djuret alltså. Jag antar att det var ett utslag av "äsch, jag förstår ändå inte vad du heter för jag uppfattar inte slaviska spräk, så jag kallar dig för det svenska ord som påminner mest", för han var inte särskilt iller-lik. Sen var det en annan kille som såg ut lite som en surfare, fast med myskläder. Det visade sig också mycket riktigt, efter att jag förtvivlat försökt prata svenska med honom ett tag, att han var en äkta surfare, från LA, som knappt pratade ett ord svenska. Men det var ju ett mindre problem för mig när det visade sig att han var amerikan och vi kunde prata engelska. De andra två däremot kunde inte ett enda ord engelska, så viss språkförbistring fanns ju.
Deras plan för att få ner pianot verkade i princip vara att suga tag i det och försöka lyfta det, utan några större krusiduller. Iller bara skakade på huvudet. "Micket tungt". Ja, tänkte jag i mitt stilla sinne, det var liksom därför vi anlitade flyttgubbar, för att pianot är verkligen micket micket tungt. Men vi löste det på nåt sätt, vi fick ta tag i varsitt hörn och ömsom lyfta det, ömsom släpa det nerför vår mycket branta och slingriga trappa. I första svängen kändes det ett tag som om jag hade i princip all tyngd i min högra arm som jag trodde skulle slitas loss. I nästa lilla sväng var det tydligen MIke från LA som fick tyngden på sig för han gick från högröd till lila i ansiktet, allt medan Iller försökte förklara, på mick... mycket taskig svenska, för MIke, som inte förstod ens bra svenska, hur han skulle hålla. Emellertid höll MIke på att döden dö.
På nåt vänster fick vi till slut ner pianot i alla fall. Jag konstaterade bara för mig själv att den här trion inte hade haft en sportsmössa att få ner det utan mig till hjälp, men jag orkade inte sätta igång och bråka om det, utan vi flyttade vidare en del andra grejer och jag betalade hyfsat glatt. Professionalismen är död, men Mike från LA lever i alla fall, även om det var nära att liemannen tog honom den här gången.
Herregud! Det är ju en gren!
Monstret
99.99% av tiden är Stina det gulligaste jag vet. Hon är glad, charmig, nöjd, entusiastisk och nyfiken. Men sen finns det den sista 0.01 procenten. Det är när hon förvandlas till något från en skräckfilm...
Så var det häromdan. Jag hade hand om Stina själv, jag tror att Elin var ute på lite egentid för en gångs skull. Jag hittade på allt möjligt för att underhålla Stina och hon var sitt vanliga underbara jag. Jag bar runt henne i bärselen, dansade, sjöng med henne, tittade på hennes favoritsaker, hoppade i hoppgungan med henne (eller hon hoppade, jag stod bredvid) o.s.v. Sen som en del i raden av aktiviteter tänkte jag prova en sak jag med viss skrattframgång provat med andra bebisar. Jag la henne på mitt huvud och kittlade henne lite på magen med håret. Det var då hon helt plötsligt blev en demon.
Utan någon som helst förvarning greppade hon med ett rejält tag med varje hand tag i båda mina öron.Hon greppade hårt. Sen började hon dra det hårdaste hon kunde samtidigt som hon försökte bita mig i håret. "Det hårdaste hon kan" är faktiskt förvånansvärt hårt, så det gjorde ganska ont i öronen. "Aj!" sa jag. "AH" sa Stina. "Aj aj!" sa jag. "AH" sa Stina. Och så kunde vi ju inte hålla på, för mina öron började hetta ordentligt. Så jag började själv dra i Stina med enda resultat att det gjorde ändå ondare i öronen. Nu funderar ni kanske varför jag inte bände upp händerna på henne, men jag höll henne ju samtidigt med båda händerna så jag kunde ju inte släppa henne för att bända upp dom för då hade ju Stina ramlat ner. Alternativt blivit hängande i mina öron under min haka.
Jag drog alltså hårdare, det gjorde ännu ondare, jag drog ännu hårdare och då släppte hon. Och slet istället tag i håret strax framför öronen. Vid det här laget började tårarna rinna, för det var inget dåligt grepp hon fick i håret heller. Hon verkade bli hemskt uppspelt av mina allt högre tillrop och var antagligen övertygad om att vi lekte en kul lek. Medans jag kände det som om jag kämpade för att inte bli skalperad. Jag måste ha sett ut som nånting ur en alienfilm där en vetenskapsman av något slag attackeras av sitt forskningsobjekt som försöker komma åt vetenskapsmannens hjärna. Så dansade vi runt ett tag, jag och mitt bebismonster.
Till slut släppte förstås Stina och jag kunde medtagen lugna ner mig och se över mina skador. De var tack och lov begränsade till sveda och värk utan blodvite.Och Stina återgick till sitt vanliga gosiga jag om, möjligt på ännu lite godare humör än innan tack vare den skojiga leken. Själv tänker jag mig noga för innan jag lägger det lilla odjuret på huvudet igen.
Eller åtminstone gör jag det inte utan hjälm.
Så var det häromdan. Jag hade hand om Stina själv, jag tror att Elin var ute på lite egentid för en gångs skull. Jag hittade på allt möjligt för att underhålla Stina och hon var sitt vanliga underbara jag. Jag bar runt henne i bärselen, dansade, sjöng med henne, tittade på hennes favoritsaker, hoppade i hoppgungan med henne (eller hon hoppade, jag stod bredvid) o.s.v. Sen som en del i raden av aktiviteter tänkte jag prova en sak jag med viss skrattframgång provat med andra bebisar. Jag la henne på mitt huvud och kittlade henne lite på magen med håret. Det var då hon helt plötsligt blev en demon.
Utan någon som helst förvarning greppade hon med ett rejält tag med varje hand tag i båda mina öron.Hon greppade hårt. Sen började hon dra det hårdaste hon kunde samtidigt som hon försökte bita mig i håret. "Det hårdaste hon kan" är faktiskt förvånansvärt hårt, så det gjorde ganska ont i öronen. "Aj!" sa jag. "AH" sa Stina. "Aj aj!" sa jag. "AH" sa Stina. Och så kunde vi ju inte hålla på, för mina öron började hetta ordentligt. Så jag började själv dra i Stina med enda resultat att det gjorde ändå ondare i öronen. Nu funderar ni kanske varför jag inte bände upp händerna på henne, men jag höll henne ju samtidigt med båda händerna så jag kunde ju inte släppa henne för att bända upp dom för då hade ju Stina ramlat ner. Alternativt blivit hängande i mina öron under min haka.
Jag drog alltså hårdare, det gjorde ännu ondare, jag drog ännu hårdare och då släppte hon. Och slet istället tag i håret strax framför öronen. Vid det här laget började tårarna rinna, för det var inget dåligt grepp hon fick i håret heller. Hon verkade bli hemskt uppspelt av mina allt högre tillrop och var antagligen övertygad om att vi lekte en kul lek. Medans jag kände det som om jag kämpade för att inte bli skalperad. Jag måste ha sett ut som nånting ur en alienfilm där en vetenskapsman av något slag attackeras av sitt forskningsobjekt som försöker komma åt vetenskapsmannens hjärna. Så dansade vi runt ett tag, jag och mitt bebismonster.
Till slut släppte förstås Stina och jag kunde medtagen lugna ner mig och se över mina skador. De var tack och lov begränsade till sveda och värk utan blodvite.Och Stina återgick till sitt vanliga gosiga jag om, möjligt på ännu lite godare humör än innan tack vare den skojiga leken. Själv tänker jag mig noga för innan jag lägger det lilla odjuret på huvudet igen.
Eller åtminstone gör jag det inte utan hjälm.
