kyljohan

Hade en ganska kul mailkonversation med min bror och Kristian Gustafsson häromdan. Tyckte att alla tre tillförde någonting som fick en att dra på mun och sammantaget kanske vi nådde nånting som med en extremt generös tolkning i vissa delar skulle kunna kallas nånting så överpretentiöst som"tänkvärt".

Det hela började med att Per, som febrilt försöker få tiden att gå på sitt jobb som han snart ska sluta på, mailade ett klipp på  Steve Jobs. Om du inte orkar klicka på länken kan man sammanfatta det med att Jobs, grundaren av apple, har filmats i ett antal olika föreläsnings/ produktlanseringssituationer och sen har nån suttit och klippt ihop alla gånger han använder sig av ett antal favorituttryck. Så här ur sitt sammanhang blir det ganska komiskt eftersom han använder ett antal uttryck ganska frekvent och på ett till synes spontant sätt, men de återkommer med samma skenbart spontana tonfall, betoning och ibland även handrörelser hela tiden. Fint så. Nån med en förmodad dragning åt autism har alltså lagt märke till detta och lagt en inte oansenlig tid på att klippa samman detta och skapat lite humor i vardagen.

Det intressenta börjar egentligen när man läser en kommentar till klippet i youtube-kommentarerna. Det är Kritian som först lägger märke till denna kommentar och mailar den till oss andra. Kommentaren lyder:

"DunkelStern (23 timmar sedan) > bill gates and steve jobs they are both idiots  The first one is nerd and copy > the second is "look I am the best, even my shit is gold" btw apple's design  have nothing "wow" is just nice nothing more nothing less... I am designer i  know what is design because the 50% design and other 50% is the way what you > represent that.  any way both they are assholes they are no angels in this days...  99% believes what soft must be free, the other 1% is programers >P.S. sorry for my english"

När jag får detta mail från Kristian blir jag på så fnissigt humör att Formexbeställningarna som ligger i en jättehög på skrivbordet får vänta och jag skriver ett mail till de andra där jag kommenterar kommenteraren:

"Det jag nog älskar mest med det detta inlägg är hur kommenteraren hänvisar till att Apple´s design är ok, inte mer, med motiveringen "I am designer i know what is design". Sen att nästan hela världen gillar apple´s design, det spelar ingen roll, för han ÄR designer.

Jag tror att det blev så här med dagens flytande gränser där man i princip aldrig "blir" ett yrke utan alla jobbar med lite vad som helst. Han känner ett sånt behov av att hävda en särart som designer att han tycker sig ha en relevant information, som är mer än bara en åsikt, att delge oss andra som inte är designare. Sen att vi helt enkelt gillar hur produkterna ser ut, vilket är en viktig del i varför de säljs, vilket på kommersiella produkter bör vara själva definitionen av bra design, det spelar ingen roll för han ÄR designer.

Jag kan känna en viss sympati med en sån vilsen själ även om han naturligtvis är dum i huvet. J"

Per, återigen själaglad att få ett litet avbrott i sin jobbfördrivartid svarar ganska rappt:

"Haha.

Jag gillar mest hans summering. Det ser faktiskt ut som ett allvarligt försök att komma till kärnan med varför han inte gillar Steve och Bill. Ifall någon inte förstår hans resonemang kring designen så spelar det inte så stor roll för "any way both they are assholes"

. /Per"

Kristian, den lite mer ansvarsfulle av oss svarar inte på arbetstid, utan väntar, som det verkar, till lunchen. En eloge. Svaret är ickedestomindre publicervärt eftersom han lyckas hitta en tredje intressant infallsvinkel:

"Man kan ju också tycka lite synd om Bill, ja menar vad hade han med det här att göra egentligen. I vilket fall involveras han (före Steve som åtminstone figurerade i klippet) i första meningen och blir raskt idiotförklarad. Detta mina herrar är en klassisk bitterhet. /K"

Så har ännu en dag gått och tre människor har fått roa varandra genom att kommentera en kommentar och le lite i mjugg åt en stackars småbitter designer från ett icke engelskspråkigt land. Ingenting har förändrats i världen, men ändå känns det som att såna här saker ibland kan vara stora i all sin litenhet.

Tänkte försöka mig på att summera 2008 lite i listform så här när 2009 har tagit de första bebisstegen:

Trumvirvel...........

Årets...

... Skiva: Grinderman - Nick Cave i ett nytt projekt som bitvis var genialt och bitvis riktigt, riktigt dåligt. Typiskt Nick Cave helt enkelt. Men det geniala var såpass bra att den toppar 2008 för mig.

... Bok: Ett brustet Halleluja, Tomas Sjödin. - Blev ett riktigt mellanår på läsfronten för mig, men julklappsboken levde upp till de höga förväntningarna. Tomas Sjödin skriver om livsfrågor utifrån en mycket dyrköpt livserfarenhet med två av tre söner som dött i en furktansvärd sjukdom. Andlighet så långt från dogmer och moralisering som den kan komma.

... Film: Charlie Wilson´s War. Är nog inte från 2008 men jag såg den då och den är ju inte svingammal i alla fall. Även på filmfronten har det varit glest för mig i år och jag tror bara jag såg Arn på bio. Och den var inte tillräckligt bra för att kallas årets film. Men det var Charlie Wilson´s War tycker jag. Historien om den whealande och dealande guvernören som på allvar börjar engagera sig i ett krig ingen annan bryr sig om är både rolig och engagerande.

... Bästa idrott: Handikappidrottarna ska ha all respekt för sina insatser, men för mig var Charlotte Kallas Tour de ski-vinst 2008 års största Idrottsögonblick. Det hade allt i form av dramatik och spänning och avgörande skicklighet. 2008 var i övrigt ett riktigt första klassens skitår för svensk idrott, med ett som helhet ruttet OS och ett fotbolls-EM där den svenska modellen till slut blev avklädd inpå bara skinnet, med en skadad Zlatan som enda ljuspunkt. Det var så illa med idrotten att man undrar om det nu till slut är över med de svenska framgångarna, i alla fall på herrsidan, inom ett överskådlig tidsperiod. För många  enheter (fotbollslandslaget, hockeylandslaget, handbollslandslaget, bordtennislandslaget(!)) vilar fortfarande på sina gamla ikoner alternativt har inte klarat sin generationsväxling tillräckligt bra.

... Företag: Kylskåpspoesi AB - Utifrån en extremt egocentrisk världsbild känns det så just nu. =) Men varför inte passa på att fira när man gjort ett bra resultat och det kändes väldigt kul att slå sitt rekord i omsättning när restan av världen verkade gå under finansiellt.

... Nykomling: Stina - När man tänker på saken måste 08 ha varit ett riktigt mellanår på de flesta områden. Känns inte som det hände så mycket i rätt riktning, förutom i USA där Obama måste ses som ett potentiellt ljus i mörkret, och världens finanser gick ju åt all världens väg. Men vad gör det för oss när -08 var året då Stina kom? Det uppväger så mycket av allt elände, för en förälder, med bara ett sånt leende som man kan beskåda nedan. Därför kommer 2008 trots allt alltid vara ett av  de riktigt stora åren för mig.

Är det lite kämpigt med någonting eller om man bara vill ge sig en liten energikick är det bara att titta på mobilen där detta möter en varje gång:


Sen kör man på ett tag igen

Längesen var det man skrev, men datatillgången är blygsam både i Arvika och Rättvik där helgerna tillbringats. Och lusten att sitta framför en har varit ännu mindre i dessa gnistrande vinterdagar. Vi tar en liten snabb summering av vad som hänt sen sist så kan jag komma igång och blogga igen lite mer normalt sen:

- Var i Arvika över hela julen. Full fart med Stinas kusiner Anders och Hanna. Anders är mycket glad och stolt över sin syster och kusin som det bara är 18 dagar emellan och han är mycket snäll och go´mot båda. Dock blir han ibland blir han så förvirrad över vem som är vem och hur allt hänger ihop att han i början hela tiden frågade frågor  av typen "är det våran?" pekandes på slumpmässigt utvald bebis. Under julklappsutdelningen med ytterligare en Anders på plats och dessutom två olika familjer Andersson frågade han till och med "Är jag Anders?" vid ett tillfälle. Men det var nog mer ett utslag av att konstatera att de vuxna gav honom motstridiga bud hela tiden än att han inte visste bättre.

- Skiddebut har begåtts gånger två. Man har glömt bort hur mycket man fryser när man kör i 20-gradig kyla. Skidorna verkar dessutom ha blivit mycket långsammare och segare sen senast jag körde.

- Stina pratar nu hela tiden och skrattar och ler nästan lika ofta. Orden är inte riktigt på plats än, men ljuden övas flitigt. mycket "ooooooouuuuuuuuääääääääöööööööö" är det som gäller, fast välgigt nöjt och belåtet nästan hela tiden.

En massa annat har ju förstås hänt. Men inläggen blir ju så läjligt långa om man ska hålla på. Kul har det varit i alla fall och nu drar vi igång 2009. Gott nytt år!


 

Kylskåpspoesi AB firar i år sitt 10-årsjubiléum. Vi gjorde det på bästa tänkbara sätt genom att slå vårt tidigare omsättningsrekord med en ganska lång hästs längd. Igår sprängde vi drömgränsen på 8 miljoner i omsättning. Kul att gå emot strömmen i denna lågkonjunktur. Har tydligen gjort några riktigt bra satsningar i djungeln.

De elaka tungor som hävdar att vårt rekord beror på att jag har varit pappaledig upp till tre veckor under hösten vill jag bestämt säja emot. Men SKULLE det vara så borde 2009 bli ett nytt, ännu bättre, år för då ska jag och Stina umgås på heltid stora delar av hösten.

Marcus påminde mig om en ganska tragikomisk incident häromdagen. Det var en kille som var lastbilschaufför och körde ett släp med en ömtålig last värd 40 miljoner svenska kronor. Ett rådjur dök upp i vägen och killen väjde för det, rätt ner i diket och kvaddade hela lasten, som sagt till ett värde av  40 miljoner.

Han hävdade nu upprört att hans arbetsgivare var idioter som gav honom en skarp reprimand för detta. "Vad är ett LIV egentligen värt?" skanderade han mycket indignerat. Och hade det varit en människa han hade väjt för hade det ju inte varit något snack om att han hade haft rätt. Men i det här fallet undrar man ju om inte arbetsgivaren uppgivet vrålade "139:- KILOT!!!!!!"

Alla mobiltelefoner nuförtiden och även en stor del av hemtelefonerna har ju nummerpresentation. Det står vilket nummer som ringer och det står även många gånger i klartext vem som ringer, om man har det i sin adressbok. Ändå svarar jag ofta med ett mycket frågande tonfall "Ja det är Johan?" även fast jag vet med stor säkerhet vem det är som ringer. Det händer att jag svarar med typ, "Tjena Oskar" men detta är då uteslutande till nära vänner och släktingar och inte ens då är det nog mitt vanliga sätt att svara. Istället spelar man dum och svarar som man inte visste vem det är fast man alltid - ALLTID - tittar på displayen först. Blir lite absurt ibland. Men jag verkar vara långt ifrån ensam om det heller. Jag tror att man upplever det som lite "fusk" på något sätt att man redan innan man svarat vet vem som ringer. Lite av en smutsig hemlighet som man gärna vill dölja. Till absolut ingen nytat eftersom 99,99% av mänskligheten under 87 års ålder vet att det funkar så här nu.

Men man kan faktiskt höra lite olika skolor. En del har lagt sig till med den lite mer nedåt-tonande hälsningsfrasen, där man alltså går ner i tonfall i slutet på meningen "Ja det är Johan." Det kanske egentligen inte är så dumt, då talar man ju med sitt tonfall om att jag vet, eller misstänker på sannolika skäl, vem som ringer men jag vill även informera om att det faktiskt är personen de vill prata med som svarade.

Nya tider, nya etikettsregler.

En sak som jag hörde för snart en månad sen, men som jag fortfarande fnissar åt lite då och då, är den lilla staden Batman i Turkiet. Ja staden heter så. En stad. I Turkiet. Heter Batman. Ni tror mig fortfarande inte? Kolla  HÄR  Nu vill de stämma Warner bros för att de har snott namnet. Nu. 2008. Inte för över sjuttio år sen när serien skapades. Lycka till Batman-bor.

Man får ju bilden framför sig hur de åker omkring i häst och vagn och på Amish-manér hälsar på varandra med sina vidbrättade svarta hattar och så helt plötsligt en dag säjer Özcan: "Öh, grabbar, har ni hört att Amerikanarna har gjort en seriegubbe som heter Batman?" (Det blir roligare om man här istället tänker att det hela utspelat sig i t.ex. Värmland och att seriefiguren istället hetat typ "Mangskog") "Neeej" säjer de andra "Vilka svin!. Det måste vi göra något åt!"

Visst, ryggmärgsreflexen brukar annars vara att tycka att USA eller något multinationellt företag har betett sig grisigt på den lilla människans bekostnad, men i det här fallet måste jag säja att jag står på deras sida. Batman-borgmästarn har haft god tid på sig att reagera och jag tror inte att det "psykiska lidandet" har varit alltför omfattande.

Nu väntar man bara på att staden Donald Duck i Nya Guinea ska reagera.

 

Att vara förälder är att vara kluven. Hela tiden. När Stina är vaken och lite gnällig längtar jag efter att hon ska somna så att hon får lite lugn, och man själv också för den delen. Men när hon väl somnar så är hon ju så overkligt mysig att man har häcken full att hålla sig från att vara där och snusa på henne och störa henne hela tiden. Och så börjar man längta efter att hon ska vara vaken igen. Och så där håller det på. 

En dag som denna när regnet pissar ner för 74:e dagen i rad och man drömmer om lite snö och adventsmys kan det ge en ett visst perspektiv att tänka på att i vissa små Afrikanska språk, där talarna lever i Kalahariöknen, har man samma ord för "Regn" och "Lycka".

Idag verkar det vara Tema Testiklar i nyhetsflödet. Expressen har idag gått bananas på män som förlorat sin ena testikel. Den genomsympatiske skidåkaren Anders Södergren verkar ha råkat värst ut och fått cellförändringar i sin och fått den bortplockad. Detta är ju inte på något sätt roligt och jag hoppas verkligen att han klarar sig igenom det på bästa sätt.

Den ofrivilliga komiken uppstår dock, i ett i övrigt tragiskt sammanhang, när även handbollsspelaren Robert Arrhenius samma dag når rubrikerna genom att också han tvingats operera bort en kula, detta efter ett knä i skrevet från en klumpig motståndare.

Och när Expressen sen väljer att göra ett hat-trick genom att samma dag, under den prosaiska rubriken "pungmysteriet" rapportera om att Hitler ska ha saknat en testikel efter en händelse i första världskriget, något som väl med bästa vilja i världen inte kan säjas vara senaste nytt, så står man återigen där med frågan man så många gånger ställt sig kring kvällstidningsjournalistk:

"Hur tänkte ni nu?"

Så kom då den första riktigt stora prövningen som förälder. Vid Stinas en-månadskontroll upptäcktes att hon har en instabilitet i höften, något som, om jag förstått saken rätt, brukar benämnas en lindrig höftleds-luxation. Det innebär alltså att höften inte var ur led, men riskerar att växa snett eller hoppa ur led. För att avhjälpa detta ska hon vara fastspänd i en skena i tre månader på heltid och sannolikt tre månader till nattetid. Skenan såg ut som ett medeltida tortyrinstrument vid en första anblick och det skar verkligen rakt in i föräldrahjärtat när man hörde och såg protesterna hos vår lilla dotter när hon spändes fast. 

Första dygnet blev mardrömslikt, där Stina var förtvlivlad och försökte sprattla med benen fast det inte gick. Jag och Elin var minst lika förtvivlade och grät med henne. Efter en i princip sömnlös natt begav vi oss in till läkaren igen för det kändes omöjligt att ta sig igenom helgen utan någon hjälp, eller åtminstone att de kunde konstatera att allt var rätt gjort och att inget satt fel så att hon hade ont av det. Där konstaterade ortopeden att det verkade ha varit ovanligt besvärligt för Stina och försåg henne istället med något som kallas Freyka-byxa istället över helgen. Den var ett par hängslebyxor i plast med träribbor runt hela sätet på Stina så att benen skulle hållas på plats.Han lovade oss att skenan skulle på igen på Måndag men att det var ok att vi hade den lindrigare byxan över helgen. Stina hade byxorna på hela helgen, men även om hon fann sig ganska bra tillrätta tyckte vi föräldrar snart att byxan var en änny värre styggelse än vad skenan varit. Den var så tät över rygg, mage och stjärt att hon blev alldeles svettig och hopklämd. Hon började också protestera minst sagt ljudligt vid alla blöjbyten, något som hon inte har gjort förr. Därför började vi till slut längta till Måndag när skenan skulle på igen.

Så kom så småningom Måndagen och skenan åkte på, till vår stora lättnad utan protester från Stina. Och efter att ha haft byxan över helgen kändes det faktiskt underbart att få på skenan igen. Den är både smidigare och lättare och Stina verkar gilla den bättre än byxan. Nu känns det som det kommer att fungera hela tiden, även om man naturligtvis helst hade sluppit skenan helt, men valet mellan tre månaders småkrångel och ett liv med risk av höftproblemär det naturligtvis lätt. Jag måste även säja att min ödmjukhet inför föräldrar vars barn verkligen har allvarliga problem har växt ännu mer. Stina är frisk och kommer snart att må helt bra, vilket inte kan jämföras med om hon haft någon sjukdom. Dock - i en specifik situation är det svårt att bortse från sina egna problem på grund av att andra har det värre och jag tycker att George Orwell sa det allra bäst när han beskrev  smärtans mekanism ungefär så här: "Man kan drömma om att man ställd inför en viss smärta skulle vara tillräckligt nobel för att kunna önska sig fördubblad smärta om den samtidigt innebar att någon man älskar blev av med sin smärta, men detta är omöjligt. Ställd inför smärtans ansikte kan man bara önska en enda sak - at smärtan ska upphöra."

Vill den här vägen passa på att rikta ett gigantiskt stort tack till alla som stöttade oss under de jobbigaste dagarna. Många hörde av sig och stöttade och jag kan inte nämna alla här även om all stöttning kändes otroligt värdefull. Några förtjänar dock ett extra omnämnande:

Martin & Louse - Min äldste vän med fru som man altid vet var man har. Man kan ringa mitt i natten med en jobbig förfrågan och de tvekar inte en sekund.

Lina och Johan - Ni fick begreppet Urban Family att inte bara vara ett kul sätt att tänka på varandra, utan verkligen ytterst betyda vad det ska.

DG och Annette - För lite mer föräldrarutin, en stor portion normaltillstånd, ett trevligt sällskap och god mat.

Monica - Ryckte utan tvekan in som den extramamma till Elin som hon alltid varit.

Ni och alla andra som stöttat oss, ni betyder mer än ni anar. Om ni någon gång får ett barn som genomgår någon typ av problem aller bara inte vill sova fast ni vill - ni vet vem ni kan ringa. Jag lovar att jag ska bära runt barnet hela natten och nynna på "Signaturen Karlsson - Evig Vår" om det behövs.

Var på ett jättefint bröllop i helgen. Några av våra bästa vänner Johan och Lina gifte sig. De hade planerat allt i smyg, så att det var ett bröllop och inte en 30-årsfest som majoriteten av gästerna trodde, kom som en överraskning för de flesta besökare. Några var dock invigda i hemligheten och vi tillhörde denna exklusiva skara. Stort att få vara en del av något sådant.

Prästen på bröllopet var verkligen inspirerad. Och vem skulle inte vara det av att få tåga in högtidligt på det vackra lilla torget i Wadköping till tonerna av Leisme-Pers brudmarsch,  kongenialt framförd på fiol av min egen bättre hälft, inför en hänförd skara vänner och släktinger. I detta ljus av inspiration sa han några vackra ord om kärlek och äktenskap, som borde få alla, cyniker och romantiker, äktenskapsskeptiker och bröllopsentusiaster, homofober och gayliberaler att tänka ett varv till på vad ett bröllop faktiskt är. Som jag minns det sa han ungefär så här.

"Kyrkan har inget med era löften att göra. De ger ni varandra. Men när Gud ser kärlek mellan två människor vill han välsigna den." " Äktenskapet är ett sätt att tydliggöra kärleken. Och kärleken behöver tydliggöras i den här världen."

Fantastiskt enkla ord men mycket välformulerade och mitt i prick om ni frågar mig. Att han dessutom fick in Obamas "Yes, we can" ett antal gånger i talet var faktiskt märkvärdigt elegant. Tackkäre präst vars namn jag tappat bort och tack Johan och LIna för en härlig dag.

Så här skulle världen tydligen ha röstat om de fått chansen att vara med i USA-valet:
http://www.economist.com/vote2008/index.cfm?source=most_commented

Kul att konstatera att man för en gångs skull verkar vara rörande överens med världen.

Vad ska man tro om Obama som president? Jag vet inte var han står i alla sakfrågor, det vet ingen. Inte han själv heller antagligen. Det är rätt många sakfrågor att sätta sig in i. Men i de frågor där jag faktiskt vet var han står är han mycket nära mina åsikter. Han verkar dessutom vara utomordentligt intelligent och ger ett omdömesgillt intryck, så nog har man mer hopp om Amerika än på länge efter i natt.

Om inte annat får Amerika äntligen en riktig talare i Vita Huset igen. Bara det gör att man känner sig lite gladare. Jag rös vid flera tillfällen i hans tal i Chicago efter att valresultatet stod klart. Inte minst när han pratade om hur hans kampanj växt sig stark från gräsrotsnivå, med en exempellös mängd mindre bidragsgivare som velat stötta hans kandidatur. När han pratade om de ungas stöd rös det ordentligt längs ryggraden:

"It (kampanjen) arouse from the young people who rejected the myth of their generation´s apathy".

Den meningen skulle jag vilja se George W. försöka memorera. Nej, parallellerna som ibland dras mellan Martin Luther King och Barack Obama har tack och lov inte bara att göra med färgen på deras hud utan handlar ytterst om deras förmåga att ta in en mäktig nations hopp och drömmar och uttrycka den i ord.

Dags för ännu en bajshistoria, verkar vara oroväckande centralt i mitt liv just nu:

Jag har visserligen förväntat mig att min dotter kommer att växa upp till en mer eller mindre trendkänslig och modemedveten ung dam en dag. Hon kommer med stor sannolikhet att tycka att jag klär mig mossigt, inte fattar ett dugg av vad som gäller och att min klädstil, och i värsta fall hela jag, är hopplöst passé. Men vad jag däremot inte förväntade mig var att den dagen skulle komma redan innan hon fyllt en månad.

I morse hade jag dragit på mig ett par väldigt vida jeans, som jag själv kände kanske inte riktigt funkar så bra längre. Mina favoritjeans var inte rena. Även till detta var Stina en stor orsak, men det är en annan historia. Jag hade till detta på mig en T-shirt som jag även hade använt dagen innan ett kort tag. Den var fortfarande att betrakta som ren, men dock inte helt oanvänd. Glad i hågen gjorde jag mig klar att ge mig av till jobbet, för en gångs skull i hyggligt god tid efter en ovanligt friktionsfri morgon. Jag skulle bara säja hejdå till Stina först, medan Elin borstade tänderna.

Efter en liten stund började Stina sprattla på ett sätt som kan betyda ett antal olika saker, hungrig, kall, varm, mår illa, har ont i magen eller - ska bajsa. Det visade sig att det var det senast nämnda och hon drog utan vidare av två riktiga vuxenfisar med extra allt. Det bar sig inte bättre än att blöjan satt en liten aning snett och innan jag visste ordet av var både jeans och T-shirt nerbajsade.

Det blev att ställa sig och stryka ett par snyggare byxor och en proper skjorta och som vanlig bli sen till jobbet.. Men jag måste säja att Stina hade rätt i sak - jag är mycketr snyggare klädd nu än innan hon kom med sin feedback.

Sverige är ju ett väldigt etikett-nervöst land känns det som. I vilken lite formellare middag som helst sitter det alltid ett gäng mer eller mindre nervösa individer som försöker att få ordning på alla skrivna och oskrivna etikettsregler. Man vill ju inte verka obildad, oartig eller stick ut på ett generande sätt genom att använda en två gafflar i fel ordning eller motsvarande graverande brott.

När man diskuterar detta är det nästan alltid någon (inte sällan jag) som påpekar att den enda riktigt viktiga etikettsregeln att hålla sig till är att det värsta etikettsbrottet är att påpeka att någon annan gör fel. Även om jag tycker att det finns en nyansskillnad mellan att lite diskret påpeka att någon som precis kom ut från toan med hela toalettrullen utrullad från byxlinnengen och bakåt kanske skulle kontrollera baksidan, och att frustande skälla ut någon som har soja på själva riset på en sushibit, tycker jag ändå att det är en väldigt bra tumregel att hålla sig till.

Men - riddle me this - om någon trots allt påpekar att någon annan gör fel och t.ex. jag sen påpekar etikettens gyllene regel för den urprunglige besserwissern - gör inte jag mig då skyldig till exakt samma etikettsbrott? Jag påpekar ju också att någon annan gör fel, vilket ju var det värsta brottet och just det jag tar mig friheten att tillrättavisa den andre för.

Se där, ett moment 22 som hade fått Joseph Heller att frustrerad slita sitt redan tunna hår.

När jag skriver det här ligger min underbara fru och sover efter att ha fått amma dottern hela dagen. Hon har gjort det med ett leende på läpparna varje sekund och ett förklarat skimmer runt sig. Det är en mycket lycklig mamma. Och ännu mer otroligt.-på magen har jag världens finaste dotter som ligger och snusar och sover och faktiskt snarkar lite också. Jag trodde inte att det skulle vara fullt så här härligt att vara förälder och jag tror inte att jag kan bli mer lycklig än jag är just nu.